LÅNGT BORTOM RYMDER VIDA

NASA – a human adventure
Tekniska museet, Stockholm
110128–111106

Produktion: John Nurminen Events
Originalföremål: NASA
Replikor och delar av formgivningen: White Room Artifacts

Tekniska museet i Stockholm är i år värd för en rekordstor utställning om mänsklighetens erövring av rymden. Med hjälp av dels autentiska föremål som faktiskt varit ute och snurrat i omloppsbana, dels nygjorda kopior vill utställningen NASA – a human adventure berätta en fantastisk historia.

Egentligen är det ett omöjligt projekt, att göra en utställning om människans första steg ut i rymden. Majoriteten av de föremål som har använts vid rymdfärder har antingen lämnats kvar som rymdskrot, eller brunnit upp vid de många olyckorna, eller så är det för stort att få in i någon museihall. Det har man löst genom att bygga modeller och replikor, genom att visa filmer, foton och tidningsurklipp och genom en bitvis stämningsmättad scenografi.

Utställningen startar i 1800-talets science fiction-drömmar om de tekniska framsteg som skulle leda ut i rymden.

Länge tycktes rymdfärder vara en avlägsen fantasi men i takt med att tekniken utvecklades blev fantasin alltmer realistisk. Sedan mitten av 1900-talet har också tekniken och rymdäventyret utvecklats i symbios, så att tekniska lösningar på rymdproblem parallellt gett även oss jordbundna varelser mer avancerade uppfinningar. Från räknestickan blev steget inte långt till de första datorerna. I NASA-utställningen ligger de intill varandra i montern, likt sentida flintyxor.

Som man säkert kan förstå är det en genomteknifierad utställning vi kan besöka på Tekniska museet. För 20 kronor får man hyra en liten mediaspelare som både talar och visar bilder. Det behövs, för här finns mycket att förklara och ge bakgrunden till och med mediaspelaren kan man undvika långa textskyltar. (Dock stör det en aning att rösten i mina öron uttalar den franske författarens namn som "Djuuls Vöörn".)

Tekniska triumfer fyller utställningsrummen. Till vänster en månbil. I mitten syns några rymddräkter.

Historierna är alla kopplade till de tekniska prylarna. Vi får veta att den första rymdfarkosten var så liten att den fick kläs på astronauten som ett plagg. Vi häpnar över den millimeterprecision som krävs vid en dockning i rymden. Vi förfäras över tortyren som de första kvinnliga aspiranterna utsattes för (elchocker, isvatten hällt i öronen) bara för att de ville bevisa att även kvinnor kunde klara en rymdfärd – och sedan lades projektet hastigt ner utan att någon av kvinnorna fått åka ut!

Bortom kalla kriget-politik och teknikhistoria finns förstås enskilda människoöden, ofta djupt tragiska. Några hundar och apor har också skjutits upp genom stratosfären och utställningen försöker förklara den komplicerade tekniska kunskap som krävdes för att levande varelser skulle komma upp och, inte minst, tillbaka ner. Här finns en uppblåsbar flotte som använts av astronauter när de damp ner i havet efter en rymdseglats. Den känns märkligt vardaglig i sammanhanget.

Den högteknologiska utställningsformen, med egen audioguide, passar förstås bra för ämnet, även om somliga besökare säkert saknar de mer sinnliga upplevelserna. Eller varför dröjer jag mig annars kvar så länge vid montern med frystorkad rymdmat (biff, müsli osv.) och vid montern med astronautens blöja?

Till höger syns den blöja som astronauten måste bära och till vänster den fekaliepåse som ersatte toaletten.

Jag tror alla kan tycka att det är något djupt fascinerande över de utställda föremålen. Tänk att människan faktiskt tog sig ut i rymden! Men det är också lite sorgligt att gå här bland alla rymddrömmar från Leonardo och Jules Verne till verklighetens raketnosar, månlandare, rymdkapslar, kontrollbord och astronaututrustning. Är det över nu? Blev rymdäventyret bara en parentes i världshistorien? Tanken föresvävar mig att jag vandrar omkring på ett synnerligen exklusivt skrotupplag, där det är efteråt med allting.

Vem vill inte kika in i rymdfarkostens cockpit?

Med sina 250 rymdföremål (äkta eller replikor) är NASA – a human adventure den största rymdutställningen hittills i Europa och som sådan ett eldorado för pojkar i alla åldrar. Nördfaktorn är hög. Så hög att alla kritiska frågor liksom tystnar. Annars hade jag velat veta om det var värt det. Och om det fortfarande är värt det, detta att komma ett litet mödosamt stycke ut i rymden till priset av vilka mänskliga, ekonomiska och miljömässiga kostnader som helst.

Text och foto: Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare.