PÅ BESÖK I FRAMTIDEN

Museerna och besökarna 2050
Red. Karin Henriksson och Evelina Wahlqvist
Riksutställningar i samarbete med 8tto/Volante förlag 2015

Hur ser det ut på museet år 2050? Framtiden är temat för en ny bok från Riksutställningar. Många frågor i en brokig blandning, konstaterar Aron Ambrosiani.

Riksutställningar samlar i Museerna och besökarna 2050 sjutton texter om framtidens museiverksamhet. Perspektivet är svenskt och handlar mer om museers existensberättigande än om den praktiska verksamheten. Författarna kommer både inifrån museibranschen och utifrån, vilket gör att helheten blir både nytänkande och reflekterande.

Antologins återkommande tema är normer och normkritik. Vem är museerna till för idag? Vems föremål och berättelser är det som ställs ut, och vilka är välkomna att besöka? Författarskaran är rörande överens om att framtiden är ljus och att alla har något att hämta på framtidens museer.

Det skaver dock i detaljerna. När texterna inte uttryckligen diskuterar normkritik är det plötsligt den rika, kulturvana traditionella museipubliken som står i fokus, vare sig det handlar om museirestauranger (reklambyrå-vd:n Lennart Wallanders artikel) eller utställningskritik (organisations- och ledarskapsforskaren Jenny Lantz artikel).

Även kring den återkommande frågan om vad som är museernas essens – föremålen, museibyggnaderna eller det immateriella kulturarvet/kunskapen – drar essäerna iväg åt olika håll. Medan Tove Alderin (konstnärlig ledare) och Johanna Koljonen (författare och kulturjournalist) betonar utställningsrummets immersiva kvalitet beskriver Nicklas Lundblad (samhällspolitisk europachef på Google) och Sergei Muchin (museichef på Jönköpings läns museum) en möjlig museiframtid där museet som institution frikopplas från den fysiska utställningslokalen och istället blir en forsknings- och förmedlingsinstitution som använder olika medier vid olika tillfällen.

Museerna och besökarna 2050 kommer inte med särskilt många svar men ställer desto fler frågor. I slutändan tycker jag nog att det är Keith Wijkander (huvudsekreterare i kulturutredningen 2007–09) som i sin ”Museerna och modernitetens dilemma” slår huvudet på spiken. Med några enkla penndrag argumenterar han övertygande för att museerna i själva sin uppbyggnad – en byggnad fylld av utställda samlingar – lätt fastnar i ett trögrörligt, hierarkiskt sändarperspektiv.

Johanna Koljonen poängterar museibesökets likhet med lajv/levande rollspel. Även om det finns ett manus/en utställningsarkitektur är det upp till varje deltagare/besökare att välja sin väg genom berättelsen. Lajvvärlden dras dock med samma utmaning som museibranschen – det är främst den högutbildade medelklassen som deltar. En deltagandekultur innebär inte automatiskt en inkludering av åsidosatta grupper.

Kort sagt: Museerna och besökarna 2050 säger inte så mycket om hur vi ska bedriva museiverksamhet, vare sig nu eller i framtiden. Däremot är antologin ett välkommet tillskott till diskussion om varför vi bör driva museer 2015. För att vi alltid har gjort det? Eller för att det uppstår något i mixen av byggnad, samling, utställningar och personal som inte går att förmedla bättre på annat sätt? Vilka (och vems) berättelser, erfarenheter och avtryck i historien gestaltas allra bäst på museum?

För bästa resultat, varva läsningen med nedslag i Nina Simons The Participatory Museum från 2010. När Museerna och besökarna 2050 är teoretisk är Simon praktisk. Och när vi väl listat ut varför vi behöver våra museer är det definitivt dags att ta reda på hur vi ska gå till väga.

Text: Aron Ambrosiani
AA är medarbetare i UEForum och digital producent vid Nordiska museet.

Recension av Nina Simons bok The Participatory Museum