HUR ÄGER MUSEIUTSTÄLLNINGAR RUM?

Displaying spaces. Spatial Design, Experience, and Authenticity in Museums
Märit Simonsson
Doktorsavhandling, Institutionen för kultur- och medievetenskaper,
Umeå Universitet, 2014.

Museets rum är mer än bara behållare för ting som arrangerats i utställningar. Rummet spelar också en viktig roll i upplevelsen av museet. Men på vilka sätt ingår rummets design i våra sätt att uppleva och skapa mening av utställningar? Den frågan ville Märit Simonsson besvara i sin doktorsavhandling som hon försvarade i november 2014. Vaike Fors var fakultetsopponent.

Det finns en rumsokänslighet i mycket forskning. Man bryr sig inte om att saker faktiskt ”äger rum”, de sker någonstans. Märit Simonsson hänvisar till att museologisk forskning fokuserar på viktiga fält såsom museiobjekt, utställningar och besökare, men ofta glömmer bort själva rummets betydelse för upplevelsen och meningsskapandet. Hon vill råda bot på denna brist med sin studie om museirummets betydelse för hur vi upplever utställningar.

Utgångspunkten i studien är att vi på grund av olika bakgrund och erfarenheter lägger märke till olika saker i vår omgivning. Det bidrar till att vi upplever utställningar olika trots att vi är i samma rum. Samtidigt kan rumslig design skapa enhetliga intryck, vilket inger vissa generella förväntningar på vad vi ska lägga märke till och hur vi ska uppleva saker. I ett vitt rum på konstmuseet med några upphängda tavlor är det inte svårt att förstå att det är dessa tavlor som ska beskådas. Det är inte bara arkitekturen och utformningen av utställningen i sig, utan även inbyggda förväntningar samt förutfattade meningar hos besökaren som är med och formar rummet.

Avhandlingen analyserar olika slags utställningsrum, bland annat informationsområdet i utställningshallen på Museo dell’Ara Pacis i Rom. Foto: Märit Simonsson

Kontentan är att rum visst kan betraktas som fysiska delar av en byggnad, som ramas in av väggar, fönster och dörrar. Men rum kan också förstås som en abstrakt händelse, något som skapas när vi rör oss, interagerar med andra och tar plats. I Simonssons projekt är studiet av människans kroppsliga erfarande av rummet centralt för att förstå hur den här rumsskapande processen går till. Trots detta är den teoretiska diskussionen om hur vi ska förstå plats och rum som teoretiska begrepp anmärkningsvärt frånvarande. Även om orden space och spatial är flitigt återkommande i texten så blir det aldrig riktigt klart med vilken teoretisk utgångspunkt vi ska förstå dem.

I den empiriska delen, där Simonsson ger fylliga beskrivningar av sina besök i fem italienska museer i Rom, är det dock tydligt att hon är förankrad i ett visst sätt att tänka om rum. Det gör det lättare att följa med i resonemangen som slutligen landar i diskussioner kring främst två frågor: a) Vad är god design? och b) Vad är en korrekt museiupplevelse? Att just dessa frågor lyfts upp ser ut som en ironisk blinkning till ambitioner att komma fram till enhetliga svar i dessa minst sagt normativa frågor, men svaren bidrar ändå med praktiska råd. Till exempel talar hon mycket om vikten av balans mellan fria val och guidning, fakta och fria tolkningar, för att göra museibesöket behagligt, en balans som kan skapas genom strategisk design.

I diskussionen synliggörs också ett historiedidaktiskt perspektiv på autenticitet. Simonsson argumenterar för att restaurering av miljöer och objekt till deras forna utseende ger möjligheter att komma närmare en förståelse för hur de upplevdes förr. Med stöd i Gadamers idé om att förståelsen av historia är grundat i vår förståelse av nutid, argumenterar Simonsson för att historiska museer är en utmärkt plats för att utveckla denna förståelse just på grund av möjligheten till autentiska upplevelser. En autentisk upplevelse kan på så sätt definieras som idén om att med hjälp av fantasin leva sig in i illusionen som byggs upp i utställningen, men att de autentiska objekten ankrar upplevelsen i historia. Det för med sig att debatten huruvida det är objektet eller upplevelsen som är det viktigaste i museet blir obsolet eftersom dessa två kompletterar och förstärker varandra.

Samhällsvetenskaplig forskning sägs ha gått igenom en ”spatial turn”, där man börjar ta med rummet i beräkningen för att förstå människors sociala och kulturella liv. I dessa sammanhang beskrivs meningsskapande som ”situerat” i en materiell, social, kulturell och historisk kontext. Meningsskapande processer flyttas på så sätt ”ut” ur hjärnan (dit dessa ofta förpassats tidigare), och ”in” i kroppen, praktiken och omgivningen. Det som är lite udda är att vi, vad jag vet, ännu inte sett så många avhandlingar som tar den ingången till studier av meningsskapande i museer. Här kan denna avhandling bana väg.

På det hela taget är Märit Simonssons avhandling intressant läsning för aktiva inom museer och närliggande fält, även om jag kan tycka att det saknas ett visst mått av reflexivitet i texten. Trots att den subjektiva kroppen lyfts upp som en oerhört viktig kunskapskälla i den teoretiska delen så förvandlas forskarens röst i empiridelen till en objektiv berättarröst, där anspråket att verkligheten är subjektivt erfaren istället förvandlas till att det som presenteras är en objektiv sanning om hur dessa utställningsrum känns att uppleva rent generellt. Detta kan mycket väl bero på den idétradition med dess konventioner som avhandlingen är inskriven i. Möjligen identifierar detta ett metodologiskt utvecklingsområde inom samma fält. Trots denna mer vetenskapligt inriktade kritik så är ändå min avslutande kommentar att det är en läsvärd avhandling även utanför akademiska kretsar.

Text: Vaike Fors
Vaike Fors är filosofie doktor i pedagogik vid Högskolan i Halmstad med särskilt intresse för lärande i museer.

Läs hela avhandlingen (pdf), på engelska.