KÄRLEK, HAT, MUSEER, MÅNGFALD

Genusförbart. Inspiration, erfarenheter och metoder för mångfald i museiarbete
Red. Katherine Hauptman & Kerstin Näversköld
Nordic Academic Press 2014, 176 s.

Sverige har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett land för bara en enda sorts invånare. Därför kan inget museum oreflekterat ägna sig åt att gång på gång slå fast en stereotyp bild av svensken som den blonde, brutale, maskuline vikingen. Ur den insikten föddes Jämus, ett projekt för mer jämställd representation i svenska museers samlingar och utställningar. I den nya boken Genusförbart sammanfattas stora delar av resultatet.

Till de åtta författarna i Genusförbart hör, förutom redaktörerna Katherine Hauptman och Kerstin Näversköld, Lotta Fernstål, Malin Grundberg, Maria Jansén, Li Kolker, Fredrik Svanberg och Johanna Lundin. I sexton artiklar, ett förord, ett kapitel med övningar och en ordlista formulerar de på olika sätt hotbilder, visioner, skyldigheter, rättigheter, möjligheter och handlingsprogram. En del inslag är mer teoretiska och andra mer praktiskt inriktade men samtliga känns i hög grad aktuella och angelägna.

Visst borde det vara självklart att alla människor har rätt till sin historia och ”rätt att lära sig om ett förflutet då ingen av oss levde”, som Katherine Hauptman påminner om. Men det är sannerligen inte enkelt att genomföra i utställningspraktiken. ”Mångfalden behöver synliggöras och representeras, fast utan att markeras som avvikande”, som Fredrik Svanberg uttrycker den balansgång varje utställningsproduktion måste gå.

Katherine (Katty) Hauptman var projektledare för Jämus och sitter nu som sekreterare för Museiutredningen. I vanliga fall ansvarar hon bl.a. för forskning om kommunikation och publik på Historiska museet i Stockholm.

Katherine Hauptman står med ”Kärlek, hat och museer” för en tät och allvarstyngd genomgång av hur Museisverige hamnade där vi befinner oss i dag. I ”Slaget om vikingatiden – en ojämn kamp mot forna stereotyper” borrar hon sig in i frågan om vem som ska representera alla som levde under en viss epok och varför det är så svårt att släppa taget om omhuldade schabloner. Men det går! Li Kolker fortsätter på temat vikingar i ”Att genusförändra en utställning – en pedagogisk utmaning”. Hon drar slutsatsen att museer i sin rädsla för att skriva besökarna på näsan i stället oavsiktligt vilseleder dem. För ”när besökaren kommer med väldigt lite förkunskap så blir det vanligaste resultatet inte att normer ifrågasätts utan snarare befästs”.

Malin Grundberg sammanfattar skickligt på en och en halv boksida vad genusperspektivet handlar om, ”Kort om genus”. I en längre text, ”Sex punkter för genusmedveten utställningsproduktion”, listar hon de verktyg för förändring som har provats ut inom Jämus-projektet. För det är ju så ”Lätt att falla i genusfällan”, som ett av Johanna Lundins bidrag heter. Tydligen är det mänskligt att vara blind för de strukturer man själv lever i. (Eller som den mer genusmedvetna skulle uttrycka det: … de strukturer en själv lever i.)

Frågor om genus, makt och mångfald på museer är komplexa och berör förstås inte bara enskilda utställningars val av berättelser, bilder och ljussättning (även om boken ger några talande exempel på vilken stor betydelse sådant har). Lotta Fernstål skriver både om ”Genus och perspektivfrågor i museernas samlingssystem” och om ”Samlingar, genusperspektiv och sociala medier”. Här står vi ännu bara i början av en nödvändig utveckling, där museerna behöver reflektera över sin praktik och förnya sina rutiner.

Så hur gör man då? Kerstin Näversköld klargör i sin artikel ”Om normer i historieskrivningen – ett exempel från Historiska museet i Stockholm” hur avgörande förändringar följer när vi startar ett normkritiskt arbete. Först då kan vi få syn på de maktstrukturer som håller oss fångna i en verklighet där män associeras med vapen och våld medan kvinnor görs passiva och obetydliga. Det är faktiskt en falsk bild av det förflutna. Ändå sprids den vidare till nya generationer.

Bokens andra redaktör, Kerstin Näversköld, är arkeolog och specialist på vikingatiden. Hon arbetar som antikvarie på Historiska museet.

Johanna Lundin utvecklar tankarna om det normkritiska arbetet i texten ”Inspiration och exempel för museiverksamhet”. Hon varnar för ett toleransperspektiv, där vi oreflekterat signalerar vad som är accepterat och vad som faller utanför normen, samtidigt som vi tror oss uttrycka att avvikelser är okej. Ställ öppna frågor i stället, uppmanar hon, och våga utmana besökaren.

En del ny kunskap i Genusförbart får läsaren att hicka till. Som att det i hela världen finns 312 museer om Elvis Presley och bara ett par stycken om hbtq-kultur. Andra inslag i texten stämmer till eftertanke. Jag börjar rannsaka mig själv: lever inte jag också delvis i villfarelsen att det finns en neutral och korrekt historia (nämligen den traditionella beskrivningen) medan alla andra perspektiv utgör små valbara tillägg?

Det omväxlande innehållet med fina illustrationer gör detta till en vacker och hoppingivande bok som borde utgöra obligatorisk fortbildningsläsning och därefter diskussionsunderlag på alla museer. Och inte bara där. Det är hög tid för förändring. Eller som Katherine Hauptman sammanfattar hur vi ska bemöta hotet från hatarna, de som kräver ensidig enfald när historia ska skrivas: ”Nu är det helt enkelt tid att släppa fram kärleken.”

Text: Pia Cederholm
PC är medarbetare i UEForums redaktion.