EN HYLLNING TILL TIDENS GÅNG

Tänk i tid. Se framåt genom att blicka bakåt
Sten Rentzhog
Carlssons bokförlag, 2014

Under lång tid har Sten Rentzhog varit med och format det svenska museilandskapet, inte minst som chef för Nordiska museet och för Jamtli men kanske ännu mer som utställningsproducent och initiativtagare till stora utställningar om vår historia och vår framtid. När han nu efter många år i branschen sammanfattar sina viktigaste lärdomar i en elegant formgiven bok är det därför med förväntan man bänkar sig för att lyssna. Sten Rentzhog har en viss likhet med en sanningssägande profet, nämligen.

Vid första anblicken kan Tänk i tid. Se framåt genom att blicka bakåt (titeln är både dubbeltydig och paradoxal och har dessutom två snygga allitterationer) påminna om en sådan där rar självhjälpsbok som ska inspirera till positivt tänkande. Det är också som en av dessa ”må-bra- och självhjälpsböcker” som boken lanseras enligt baksidestexten (jag vågar sätta en hundring på att den formulerats av författaren själv). Rentzhog fyller nästan varje sida med välformulerade, närmast sentensartade påståenden om vikten av att ”bli vän med historien”. Här är ett av säkert hundra goda exempel på hans drastiskt vitsiga bildspråk: ”Historia lär oss att skönja tillfälligt skvalp, korta och långa vågor och allt däremellan. Det är detta samspel som är morgondagens förutsättningar.”

Men Tänk i tid är inte en stillsam betraktelse över vikten av att känna sin historia. Det är en stridsskrift, ett debattinlägg, en pamflett med udden riktad mot det blanka nuets självupptagna minneslucka. Och därför läser man boken med ömsom förtjusning, ömsom lätt irritation.

Riddare Rentzhog drar sin lans mot glömskans drake. Han fördömer okunskapen eftersom den likt en förhäxning lurar oss i fördärvet. Nästan lika kategorisk är han när det gäller den rätta behandlingen mot historielösheten. Skolans undervisning och lärobokens fakta döms ut, övertron på kritiskt tänkande lägger hämsko på nyfikenhet och fantasi, presskioskernas populärhistoriska tidskrifter är bara ytligt skräp och att titta på History Channel gör oss varken bildade eller kloka. Nej, för att fatta det här med tiden som går och går (och alltid har gått på samma vis) måste man närma sig historien med känsla, intuition och inlevelse.

Aha, tänker ni nu, det här är museimannen Rentzhogs plädering för bättre kulturhistoriska utställningar! Fast så enkelt är det inte heller. Museerna får också sin släng av sleven, de är för ängsligt korrekta och har nostalgifobi som gör utställningarna vaccinerade mot emotionella reaktioner av stolthet, hjältedyrkan, glädje, rädsla och smärta. Över huvud taget målar Rentzhog vår samtid i dystra färger. Den moderne svensken är inskränkt och obildad. Fångad i nuets trånga bur tror vi att det räcker att planera för en vecka i taget och litar blint på informationen i dagsaktuella nyheter när vi orienterar oss i världen. Vi tror att utvecklingen bara går framåt vilket gör det förflutna lika överspelat som de fruktlösa försök som föregick en märkvärdig innovation. Helt fel, menar Rentzhog, som har imaginära tidsresor till andra århundraden som ett hälsobringande inslag i sin livsåskådning. Men, vill man invända, nog har väl en del historiska förändringar varit till det bättre? Som att kvinnor numera får rösta och att barnaga är förbjudet?

Sten Rentzhog.
Foto: Petter Körnemark, Laika Consulting

Sten Rentzhog förklarar i förordet att han velat skriva en lättläst bok där inga förkunskaper krävs hos läsaren. I stället för att tynga texten med källhänvisningar får den som så önskar leta upp informationen i kommentardelen och i litteraturlistan i slutet av boken. Jag kan sympatisera med det läsarvänliga syftet och ändå känna mig uppbragt över att Nietzsche ska döljas bakom titeln ”en berömd filosof” och att ”en svensk historiker” efter bläddrande till kommentardelen visar sig syfta på Myrdal. Vilken Myrdal? Nytt bläddrande till litteraturlistan innan man får fram att det är Janken Myrdal. För en akademiker är sådant störande, i synnerhet när författaren ibland inte ens antyder att resonemanget bygger på någon annans verk. Vänta nu, tänker jag på ett ställe, har inte Daniel Kahneman skrivit samma sak i sin bok Tänka snabbt och långsamt? Och så visar det sig att det är just den boken som Rentzhog använt för det avsnittet.

Med dessa invändningar framförda ska det också sägas att boken är en gedigen genomgång av äldre och nyare rön från historiker, idéhistoriker, filosofer, hjärnforskare och samhällsvetare. Alla medverkar de till att stärka Rentzhogs tes att andras erfarenheter i det förgångna gör vår egen erfarenhet mångdubbelt rikare, att historiemedvetenhet är sinnesvidgande och historien saliggörande när man närmar sig den utan nuets fördummande glasögon. Vi måste träna oss i att tänka i tid, med ett tidsperspektiv som sträcker sig längre än en generation bakåt och framåt. ”Nuet är bara ett kort ögonblick. Innan vi har hunnit tänka tanken till slut tillhör den redan det förflutna. Verkligheten är trefaldig, det som har varit, det som är och det som ska komma.”

Text: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör