ETT MUSEUM FÖR ALLA

Nina Simon
The Participatory Museum (360 s.)

En av förra årets mest hyllade böcker inom museiområdet var Nina Simons grundliga genomgång av vad museer kan göra för att öka besökarnas aktivitet. Under museernas vårmöte besökte hon Stockholm för att tala om det hon brinner för: en öppnare museifilosofi som möter varje besökares behov. Exakt hur man når dit har hon beskrivit i The Participatory Museum.

The Participatory Museum skulle på svenska kanske heta Det deltagarvänliga museet, eller Det inbjudande museet. Poängen är att museerna, med sina samlingar och sin koncentrerade expertkunskap, bör ses som allmän egendom, fri att avnjutas av oss alla. Som museikonsult har amerikanska Nina Simon arbetat hårt för att omsätta sitt tänkande i praktiken. Dessutom driver hon vad som förmodligen är museivärldens mest ambitiösa blogg, Museum 2.0, där hon ständigt diskuterar hur museer kan öppna sig gentemot besökarna. När man prenumererar på bloggen landar hennes praktiskt förankrade idéer varje vecka i e-posten.

Nu har hon samlat sina erfarenheter och sina råd i boken The Participatory Museum. Hon har gett ut den i tryckt form på eget förlag men hon bjuder även på en gratisversion på nätet. Det fiffiga med nätversionen är att den ständigt uppdateras och fylls på med hjälp av tips från läsarna, så att det blir en interaktiv bok om interaktivitet!

Nina Simon bubblade av entusiasm när hon under vårmötet i Stockholm talade om besökarnas delaktighet. Foto: Anna Gerdén, Tekniska museet

Att tänka generöst och prestigelöst, utifrån idén att både processen och resultatet vinner på att fler bidrar, är en grundbult i Nina Simons filosofi. Därmed vänder hon sig emot det dammiga museiskrå som mest tycker att besökare är till besvär och som hellre skulle vårda föremålen i stilla ro bakom stängda portar. Varje besökare kan faktiskt bidra till att höja utställningens kvalitet, bara man bjuder in dem på rätt sätt. Och varför har så många museer fotoförbud? Nina Simon hävdar att det kan räcka med blixtförbud vid känsliga föremål men i övrigt ska vi alla fritt kunna samla våra museiupplevelser, spara dem och dela med andra – göra museets universum till vårt eget.

Vägen till det deltagarvänliga museet går dels via individualisering av upplevelsen (så att varje besökare hittar fram till det som han eller hon har mest glädje av), dels via främjandet av sociala kontakter besökarna emellan. När rätt förutsättningar infinner sig vågar vi tala om angelägna ting med främlingar, till och med samarbeta i en konstnärlig eller teknisk process. Man bäddar för delaktighet genom att konstruera utställningar så att det blir tryggt, möjligt och lockande att pröva själv. Lika viktigt är det att ha kunnig personal på museet som uppmuntrar besökarna till djupare och mer aktiva upptäcktsfärder. Museet har här en samhällsuppgift, menar Nina Simon, för på museet kan vi mötas för att diskutera, bygga relationer och göra gemensamma erfarenheter av hög kvalitet.

Nina Simon ger i sin bok många förslag på hur man kan dra in också de mest ovana besökarna i utställningen och få dem att samspela med föremålen och med varandra. Det innebär på intet sätt att museets personal ska lämna över hela initiativet till besökaren. The Participatory Museum varnar för fallgroparna med exempel på misslyckade försök till interaktivitet, som när man ställer upp en filmkamera och uppmanar människor att göra en treminutersfilm om sin museiupplevelse, eller när man ber folk rakt ut i tomma luften svara på frågan ”Vad tycker du?” För att de interaktiva erbjudandena ska bli meningsfulla krävs fasta ramar, intelligent formgivning och en genuin nyfikenhet från museets sida.

The Participatory Museum är både en teoretisk genomgång, en praktisk handbok och en diger exempelsamling. De goda exemplen dominerar – och inspirerar. Man häpnar över alla kreativa grepp som museer världen över använt för att göra museet relevant och engagerande för alla typer av besökare. Jag skulle vilja se den museiman som kan läsa den här boken utan att omedelbart få tjugo nya idéer till små eller stora förändringar på den egna arbetsplatsen!

För övrigt anser jag att The Participatory Museum snarast bör översättas till svenska.

Text: Pia Cederholm

Besök Bokens hemsida och Museum 2.0