Kultur+hälsa=sant

Länsmuseet i Gävle arbetar med olika hälsofrämjande aktiviteter för att motverka psykisk ohälsa. Deltagarna får ta del av museets utställningar för att sedan skapa och reflektera kring sig själva och sina liv. Redan att vara på ett museum upplevs ofta som positivt och inspirerande. Konstpedagog Ingela Jönsson beskriver hur fler kan må bättre med hjälp av konst och kultur. 

Många mår idag dåligt av stress, blir utmattade eller nedstämda. Hos unga har den psykiska ohälsan ökat markant de senaste åren. Här kan kultur vara till hjälp. Länsmuseet Gävleborg använder bland annat konst och kulturhistoria som utgångspunkt i hälsofrämjande aktiviteter för olika grupper. Att människor mår bra av kultur är numera väl känt och många kulturaktörer arbetar med kultur och hälsa på olika sätt. 

På museet har vi under flera år arbetat med olika grupper ur ett må-bra-perspektiv. Det kan handla om barn och unga med diagnoser inom autismspektrumet, unga med psykisk ohälsa och vuxna med utmattningssyndrom och/eller lättare depression.  Syftet med våra aktiviteter är bland annat att hjälpa människor tillbaka till ett mer aktivt liv och ett socialt sammanhang. Många sjukskrivna blir isolerade eller isolerar sig själva. Det blir lätt en ond cirkel som kan vara svår att bryta. Att delta i olika kulturaktiviteter tillsammans med andra i liknande situation kan vara en hjälp tillbaka till ett mer aktivt liv. ”Att komma igång med livet igen” som en deltagare uttryckte det.  Kanske hittar man både ett nytt intresse och nya vänner? Det fina med att vara på ett museum är att vi med hjälp av konsten och historien kan reflektera över svåra frågor utan att det blir för personligt. Genom att prata kring exempelvis ett konstverk kan man komma åt känslor och erfarenheter utan att behöva blotta sitt innersta. Vi pratar om ”någon annan” eller något annat, om det vi ser och upplever i konstverket eller hur konstnären kan ha tänkt… Just att få vara på ett museum är något som deltagare i projekten brukar uppleva positivt. ”Det bidrar till en stor del av trivseln. Möjligheten att röra sig i utställningarna och kunna hämta inspiration där när man kör fast.”

Hur gör vi?
Vi jobbar med grupper i processer, där deltagarna får ta del av museets utställningar (i visningar med olika teman) och sedan skapa och reflektera kring sig själva och sina liv. Ibland lever projekten vidare långt efteråt, till exempel i form av utställningar.  I egenskap av konstpedagog har jag lett flera skapande aktiviteter, där processen lett fram till utställningar som sedan turnerar i skolor och på bibliotek i länet.  För närvarande har vi två vandringsutställningar på turné i länet och en tredje är på gång. Det är en utställning skapad av en grupp romska ungdomar från Serbien, som berättar om hur det är att leva som ung rom i Sverige idag och om de fördomar de ofta möts av. Utställningen Extra Allt skapades 2013 av en autismklass i Gävle, där sju elever i åldern 9-14 år fick göra en egen utställning för att berätta om sina liv och hur de olika diagnoserna (adhd, autism, asperger) påverkar deras vardag. Den visades först på museet och har nu turnerat runt fem år. Ett annat exempel är vandringsutställningen Under Ytan från 2016, av unga med psykisk ohälsa. De berättar med egna ord i både text och bild om sina upplevelser. Det viktiga är att de unga själva får komma till tals. Det är inte museet som gör en utställning om barn med diagnoser eller psykisk ohälsa hos unga. Det är istället deras egna ord, deras egna berättelser som utställningarna bygger på. Under processens gång lotsas de via olika teman och övningar, men slutresultatet, hur de tolkar det vi visar/berättar är deras eget.

Några exempel:
Bilden av trädet är skapad av en ung tjej och ingår i utställningen Under Ytan. En annan bild beskriver hur det känns att inte få vara med i gänget. Den är målad av en kille med flera diagnoser, bland annat adhd. Det finns både negativa och positiva effekter av adhd berättade han. På min direkta fråga om varför alla bilder var negativa kom svaret snabbt: ”Det som är positivt fungerar ju ändå, det behöver man inte måla!”

“Jag är ganska dålig på att förklara mina tankar. Mitt träd är stort, dött och i vägen för alla andra träd som är levande. Jag gör ingen nytta utan förstör den fina bilden av levande fina träd. Det är inte alltid jag känner så. Ibland är trädet mindre och är mindre i vägen, men trädet är för det mesta ganska dött. Ibland kan det se levande ut men oftast är det bara grått, vilket det har varit i flera år. Jag passar inte in direkt”.  /Anna, 23 år
”Det är väggar överallt. Jag frågar om jag får vara med men de säger nej. Då går jag till någon annan men de säger också nej. Ibland känns det som om jag bara kan vara med andra som också har adhd.”.  Charlie, 13 år
En ensamkommande ung kille från Afghanistan drömmer om ett eget hem i Sverige.
Romska ungdomar skapar utställning om att vara ung rom i Sverige idag.

Att träffa samma grupp under lång tid (minst en termin) gör att deltagarna slappnar av och känner sig bekväma med situationen, museet och varandra. Att känna sig trygg är ofta en förutsättning för att våga medverka i utställningarna. 

Länsmuseet driver inte bara egna projekt, vi samverkar också med andra på olika sätt. Ett exempel är Foaje X – Community art i Gävleborg, ett projekt med syfte att skapa en regional och nationell plattform för community art. Med hjälp av olika konstformer, som teater, skrivande med mera får människor själva berätta och gestalta sina historier, i ord, bild och på scen. Vi medverkade bland annat i projektet Avtryck, där ungdomar från tre platser i Sverige jobbade med teman som platsen, jaget och framtiden. Länsmuseets pedagog Ann Nilsén var engagerad i projektet med ungdomarna. Avtryck resulterade bland annat i en föreställning där unga stod på scenen och berättade modigt och utlämnande om sina liv. 

Från projektet Avtryck, där unga gestaltar sina liv.
Oväntat möte och nya vänskaper. Äldre och nyanlända skapar tillsammans.

Ett annat projekt i Foajé X:s regi kallades Gränser och hölls på ett äldreboende. Syftet var att testa gränser- vad var möjligt att göra med pensionärerna på boendet? Hur långt vågade de äldre själva testa sina gränser? Pensionärerna fick testa allt från boxning, dans och måleri, till att möta människor de annars aldrig skulle mött. Ann Nilsén och Anna Larsdotter från länsmuseet deltog med föredrag för de äldre och själv höll jag ett par skaparworkshops med äldre och nyanlända flyktingar tillsammans. Det blev ett både roligt och oväntat möte. 

avatar

Text: Ingela Jönsson

IJ är konstpedagog på Länsmuseet Gävleborg

Vill du veta mer om Länsmuseets olika projekt finns de beskrivna i boken Kultur och hälsa – kan museer bidra till bättre hälsa, som finns att beställa från Länsmuseet Gävleborg. www.lansmuseetgavleborg.se 

Rapport från Shanghaibiennalen

Den 12:e omgången av Shanghaibiennalen presenterar 70 konstnärer från 26 länder i ett stort gammalt elverk vid floden Huangpo i centrala Shanghai. Temat är ”proregress” – ett begrepp hämtat från den amerikanske poeten E. E. Cummings, om att blicka bakåt och framåt, samtidigt. År 2000 stängde polisen biennalen, arrangerad av Ai Weiwei och Feng Boyi. Det kommer inte att hända denna gång, konstaterar Wilhelm Östberg och Lotta Lagercrantz.

Shanghai-biennalen (visas till och med 10 mars 2019) är nu inne på sin tolfte upplaga. Den är inrymd i Shanghais f.d. elverk, en rå industribyggnad invid Huangpu-floden, som flyter genom Shanghai; likheterna med Tate Modern vid Themsen är slående. 

Konstscenen i Shanghai, och Beijing, Hong Kong, Taipeh är livlig och kommersiellt är den kinesiska konstmarknaden näst störst i världen. Att det bara skrivs om Shanghaibiennalen i specialiserade konsttidskrifter känns som en allt mer daterad prioritering. 

Runt Power Station of Art byggs det för fullt. Det gamla industriområdet förvandlas till ett modernistiskt arkitektureldorado av utställningslokaler, gallerier och restauranger. Men det är bara ett av flera konstcentra i Shanghai. Veckan innan Biennalen öppnade pågick dessutom två stora konstmässor där mer än 200 av de internationellt viktigaste gallerierna visade upp sig.  

Temat för Shanghaibiennalen denna gång är ett begrepp hämtat från den amerikanske modernistpoeten E. E. Cummings: proregress. Att samtidigt vara både framåt- och bakåtblickande. Inspirationen kommer också från ett kinesiskt begrepp 禹步, yubu, som beskriver en sällsam rörelse i en taoistisk dansritual. Det ser ut som att dansaren rör sig framåt medan denne i själva verket befinner sig i en bakåtrörelse, skriver Cuauhtémoc Medina (Mexico), Biennalens huvudcurator. Vi trodde att demokrati, mänskliga rättigheter, miljö- och klimatmedvetenhet var självklara erövringar, men tycks nu istället på väg mot nationalism och klimatförnekelse. Proregress. 禹步, yubu.

Biennalens underrubrik, ”konst i en tid av historisk ambivalens”, ska man inte förstå som ett pendlande mellan nu och då utan som att undersöka den instabilitet man menar karaktäriserar vår tid och att ”intensifiera upplevelsen av historisk förändring i våra samhällen”. 

Vi är förväntansfulla. Hur kommer detta svårfångade tema gestaltas av 70 konstnärer från 26 länder? De har hela 15 000 kvadratmeter utställningsyta på sig.  

Men här måste vi först skjuta in en parentes: ”Modernautställningen”, som visas vinter 2018 på Moderna museet i Stockholm, heter ”Med framtiden bakom oss”. När den utställningens båda kuratorer ska presentera sitt tema berättar de om de sydamerikanska aymarafolkens tidsuppfattning, om hur människan rör sig ”med ryggen vänd mot framtiden och blicken riktad mot det förflutna.” Både i Shanghai och Stockholm vill man alltså konfrontera historien för att förstå samtiden, samtidigt som man ställer sig tveksam till framtiden. Egendomligt sammanträffande!

Entrén

Det första man möter, när man passerat de stora glasdörrarna in i den gamla industribyggnaden, är en ganska härlig kommentar till ”proregress” formulerad av Fernando Sánches Castillos (Spanien). En anslående bronsskulptur visar en man från Upplysningstiden som alldeles tappat balansen. Från överkroppen hänger en inbjudande trägunga. Vad hände med Monumentet? Med upplysningstidens landvinningar? Är tanken att vi ska slå oss ner i gungan för att fundera över tidens instabilitet och vår egen aningslöshet?

Fernando Sánches Castillos verk är en av de få skulpturer som visas. Nästan lika få är målningarna. Biennalen fylls av installationer och videoverk. Man vandrar in och ut ur mörka rum med storskaliga videoprojektioner. 

Invid Monumentet som kom av sig fylls entrégolvet av flyttkartonger instoppade i hållare gjorda av armeringsjärn (Enrique Jezik, Argentina, ”In-Hemmed, in-Ground”). Kanske en kommentar till superkonsumismen i Kina? Men flyttkartonger blir ofta också liggunderlag för hemlösa; fler tolkningar öppnar sig. Kartongerna bildar gångar som besökarna rör sig i medan tankarna kretsar kring inlåsthet, hinder, maktlöshet. En labyrint att förlora sig i.

Från övervåningarna ser man att flyttkartongerna grupperats så att de bildar kinesiska tecken och råkar man då stå invid en kinestalande besökare kan man få veta att det på mandarin står ”ett steg framåt, två tillbaka”, alltså en variant av Biennalens tema. Hmm. Med ens blev verket mer illustrativt än spännande. 

Den kubanske konstnären Reynier Levya Novo målar vitt på en vit vägg. Ett slags ”Proregress”, kan man kanske tycka. Installationens titel ”Nothing about nothing” antyder väl också att inget just förändras trots att konstnären målar på. Eller handlar det om whitewashing? Vad som i så fall målas över förblir okänt.

I ett videoverk av den belgiske konstnären Francis Alys strävar en åldersstigen Folkabubbla uppför en lerig sluttning, orkar inte hela vägen upp utan glider tillbaka, tar ny sats och försöker igen och igen. Händelseförloppet stämmer förvisso in på begreppet proregress. Lite kul, visst, men också lättköpt, illustrativt.

Vi tänker det samma inför videoverket ”Redresssed” av Ilya Noé (Mexico). Framför fasaden till Berlins stadshus, inklätt i byggnadsställningar för en renovering, rör sig konstnären bakåt medan hennes ben tycks trava framåt. Lite kul att se hur hon formar stegen och Berlins stadshus fångar i sig självt olika tidsepoker. Men… när konstnärerna illustrerar Biennalens tema snarare än att lägga till något eget, har inte curatorernas pekpinnar då varit väl dominerande? 

Andra världar 

I en trång passage, där det hela tiden samlas åskådare, finns två cylindrar där den ena visar DNA från en influensabacill och den andra den mexikanske konstnären Rafael Lozano-Hemmers eget DNA. Mönstren ser ganska likartade ut samtidigt som komplexitet skiljer sig radikalt. I DNA-sekvenserna dansar också små bokstäver runt och bildar otydbara ord som snart löser upp sig. Det är vackert och gåtfullt. Står man kvar invid cylindrarna ett tag märker man att en del besökare återvänder och läser informationstexten invid verket på nytt. Vi frågar några om de förstår. Nej. Det gör inte vi heller. Men det är vackert och det är som om vi från den gamla industrilokalen ser ut i universum och in i vårt innersta. Man går gärna med på att också den här installationen på något vis fångar fenomenet ”proregress”.

Ännu ett försök att avlyssna andra dimensioner är ett videoverk av Jennifer Allora och Guillermo Calzadilla (Puerto Rico). Det utspelar sig invid ett jätteteleskop, Arecibo Observatory, i den puertoricanska urskogen. Konstnärerna låter omgivningens papegojor fundera över det egendomliga i att människorna lyssnar ut i rymden efter liv men negligerar deras, och urskogens, röster. ”Vi är en icke-mänsklig art i stånd att kommunicera med människorna. Är inte vi just det som de söker?”

Med fyra fotografier porträtterar Alfredo Jaar (Chile) en vietnamesisk flicka han mött i ett flyktingläger i Hongkong 1991. Flickan tittar in i kameran, blyg och nyfiken på en gång. Små variationer i uttrycket. Aningen mer kontakt med fotografen på någon av bilderna, mer inåtvänd på en annan, lite gladare, lite mer generad. Det betraktaren känner är närhet – och hopp. Inte kan någon vilja avvisa den här lilla flyktingen. Man kan bara vilja henne gott.  Verket heter ”A Hundred Times Nguyen”. Konstnären fyller en hel sal med serier av de fyra bilderna. Det är en aning variation i ordningen som bilderna monterats i, och det uppstår en nästan osynlig rörelse mellan bilderna. Installationen blir levande istället för monoton. 

Bilderna har visats tidigare. De finns också utgivna i bokform, av Moderna museet i Stockholm, 1994. Inte ett nytt verk alltså, men bilderna är underbara, och i den undersökning som Shanghai-biennalen 2018 gör av världens utsatta läge ger de fyra fotografierna närhet och deltagande. Samtidigt mäter de också upp det astronomiska avståndet mellan ett flyktingläger och en av världens mer prestigefulla konsthändelser. Vad hände den lilla flyktingflickan? Varför har konstnären inte följt upp blicken som sökte hans? 

För övrigt: på Amazon kan man just nu köpa ett antikvariskt exemplar av boken ”A Hundred Times Nguyen” för 343 dollar. Proregress?

Foto: Alfredo Jaar

Man går runt bland de många rummen och projekten och så möter man med ens något som talar utifrån ett särskilt allvar.  När den mexikanske konstnären Yishai Jusidman besökte Andra Världskrigets koncentrationsläger såg han blå färgstänk på en del av väggarna i gasugnarna. De visade sig härröra från gasen Zyklon B, som på murbruket omvandlats till preussiskt blått. I ett rum på Biennalen, fyllt av en märklig stillhet, hänger nu hans bilder från Förintelsens landskap utförda i preussiskt blått. Samtidigt pågår utanför Biennalen, på Tank Shanghai Museum, en större utställning med Jusidmans målningar från Förintelsen. Alla i preussiskt blått: järnvägsspår, hus, föremål, gaskamrar. Bland alla flerkanaliga videoverk och installationer på Shanghaibiennalen blir Jusidmans målningar oavvisliga och uppfordrande.

[bild 13] Denna liksom andra bilder är obeskuren. Lite skev i format.  

Ett annat verk att ta på stort allvar är ”2016 in Museums, Money, and Politics” av Andrea Fraser (USA). 2016 är året då Donald Trump blev USA:s president. I en 944 sidor tjock volym visar Fraser hur ett stort antal av bidragsgivarna till 125 konstmuseer i USA samtidigt också stödde högerradikala initiativ. I tårtdiagram visas republikanskt orienterade bidragsgivare i rött och demokratiskt i blått. Det är väldigt rött. 

Påverka?

Hur går det då med Biennalens båda grundbegrepp, proregress, och 禹步; ambitionen att fånga in det som karaktäriserar vår utsatta, instabila tid? De tre iscensättarna, en från Mexico, en från Columbia och en från Kina, lägger ut ett öppet fält för besökarna att röra sig i. Det finns ingen katalog och presentationstexterna av de enskilda verken förhåller sig inte direkt till Biennalens tema utan är mer allmänt kritikerlingo (”strukturerade oavläsliga original”, ”ett mångtydigt kluster av betydelser”, ”verket rör sig kring ljus och tidens gång och processen att nå verkligheten”, ”unikt, och oanvändbart; ett slags dysfunktionalitetens rofyllda miniatyrtempelkomplex”, osv.). Vi roar oss med att läsa några texter som hör till ett annat verk än det vi står inför. Det går hyggligt bra. Där två installationer möts råkar vi stöta på två andra besökare som frågar oss om vi förstått vilken text som hör till vilket verk? Tillsammans börjar vi blanda texter och verk lite hipp som happ och med ens har vi hamnat i eget relationellt konstverk.

Biennalens curatorer verkar snarare vilja spegla en allmän känsla av vår samtid än gripa in i den. Biennalen rymmer dock några exempel på konkreta interventioner. Ett kommer från Amazonas. Ett multinationellt företag förhandlade med Ecuadors regering om att få utvinna olja i sarakuyufolkets område. De tog sin sak till domstol och hävdade att skogen inte är ett objekt som kan exploateras utan en kännande varelse med juridisk rätt till sin existens. Skogen blev den kärande. Naturens rätt att existera och sarakuyus rätt att överleva på sina marker sammanföll. Allt detta presenteras i en dokumentär av Ursula Biemann (Schweiz) och Paulo Tavares (Brasilien), som lika gärna kunde varit ett tv-program som ett bidrag till en konstbiennal. Dessutom utspelade sig domstolsprocessen 2003. Även om frågan om naturen som subjekt både är viktig och allt annat än uttjatad, och videon är sevärd, så känns presentationen femton år senare ändå lite halvhjärtad på en biennal som ska spegla rörelser i tiden.

Detsamma gäller bidraget om experimentstaden Auroville i Indien. 1968 tog en fransk filosof, Mirra Alfassa, initiativ till vad som tänktes bli ett utopiskt samhälle. Intresse för meditation, indisk filosofi och efter hand också någon dos hippiekultur skulle skapa ett idealsamhälle byggt på fördjupat medvetande, jämlikhet och varsamhet med naturresurser. Två konstnärer, Christoph Draeger (Schweiz), och Heidrun Holzfeind (Österrike), båda verksamma vid Konsthögskolan i Umeå, berättar historien om denna 50-åriga utopi genom dokument och föremål. 

I en domformad struktur (associerar till arkitekturen i Auroville) kan man slå sig ner och studera dokument från Auroville och se en filmad intervju med en arkitekt som varit med från början. I ett angränsande rum visas en färsk dokumentär. Medlemmar i samhället, äldre och yngre, berättar kortfattat om hur de ser på sina liv i Auroville.  Man får en bild av vardagen och de frågeställningar som upptar medlemmarna, men inga uppföljande frågor ställs. Det gäller hela presentationen. Auroville problematiseras inte utöver vad dokumenten och medlemmarna säger. 

Idag är Auroville hem för 2 500 personer, istället för de 50 0000 man en gång tänkte sig, och knappast ett trovärdigt framtidsalternativ. Auroville passar väl in i temat ”proregress”. En framåtrörelse som inte i grunden förändrar något. Själva presentationen är omsorgsfullt gjord, men påminner mer om en museiutställning än ett bidrag till en konstbiennal. Nog längtar man efter mer utmanande sätt att kommunicera än en dokumentär, arkivbilder och diverse gulnad memorabilia. 

Väljer man ett ord som Proregress som tema kanske man kan fånga något i vår samtid. Gott så, men det innebär också att man ställer sig utanför allt som pågår inom kultur- och forskarvärldarna, inom civilsamhället och bland företag för att rädda klimatet och hitta lösningar på de väldiga migrationsrörelser världen står inför. Shanghaibiennalen är helt enkelt blek när det gäller ställningstaganden i samtiden. Kanske kunde man inte vänta att den skulle ta upp uigurernas situation i Xinjiang, Kinas expansion i Sydkinesiska sjön eller fängslade kulturarbetare, men något försök att utmana i samtiden hade varit inspirerande. Voluspa Jarpa (Chile) låter hemligstämplade dokument singla ner i ett ljusschackt i en jättelik mobil. Det är vackert och förhoppningsfullt om man tänker att de sprids för vinden. Men inte direkt utmanande. 

Konstnärer måste förstås inte vara aktivister. Och visst finns det ett värde i att förbryllas. Men sedan då? En installation av UuDam Tran Nguyen (Vietnam), delvis producerad i samarbete med Bildmuseet i Umeå, får stort utrymme. Den visas i entréhallen. Vi fascineras men får ingen rätsida på det hela. 

Verket heter Time Boomerang och det verkar ju stämma perfekt på Biennalens tema Proregress: något kastas fram, beskriver en bana, och återvänder till utgångspunkten. 

Så, vad händer i Time Boomerang?

Konstnären gör en avgjutning av sin hand och visar arbetsprocessen i gjutmodeller och en video om själva framställningen. Han gjuter också gipstavlor som återger världskartan i en projektion med Asien i centrum och igen får vi följa tillblivelseprocessen; silikonformarna liksom de färdiga avgjutningarna visas i utställningen. Besökarna trängs framför filmerna. Här finns något att lära, att förstå.

En flygplanstrappa som olika personer (visat i video) går uppför i tur och ordning och släpper ner gipstavlorna med världskartan mot marken. I utställningen ligger spillrorna i en hög nedanför flygplanstrappan. Världen går under? Asiens framgångar är illusoriska? Vi befriar oss från tidigare mått på världen? Eller mer direkt vänt till oss besökare: vi flyger till Shanghai, ökar rejält på växthusgaserna och bidrar till att förstöra vårt jordklot. Men visst är det roligt med en resa?

Detta är alltså ett konstverk som krävt stora resurser, skapar ansenliga utsläpp av växthusgaser, och som på något vis vill binda samman världen och säga något om vår belägenhet. Men vad? 

Många besökare dröjer sig kvar i installationen, inte minst vid filmen som visar konstnärens arbete med materialen. Vid de filmade flygningarna, flygplatserna, båtfärderna uppstår en lockande frihetskänsla. Världen tycks öppen. Vi som betraktar filmerna hör till dem som har giltiga pass.  

Konstnärens hand finns avgjuten som bronsskulptur i en monter. Men fingertopparna är avhuggna. De avhuggna fingertopparna, guldglänsande, monteras i genomskinliga cylindrar, som konstnären flyger till olika världsdelar och sänker i havet. Innebörd? Offer till det livgivande vattnet? Eller?

Installationen handlar, i Biennalens språkbruk, om att röra sig framåt (flygresorna) men också om det återblickande; i alla fall om man ser de gyllene fingertopparna som någon slags guldglänsande reliker som blir minnen på havsbottnen? 

Vi begrep alltså inte. Men vi kan ju fråga Bildmuseet i Umeå som var med och genomförde sänkningen av en gyllene fingertopp i Kvarken och som ställt ut den delen av UuDam Tran Nguyens verk. Och verkligen, nu klarnar det lite. I katalogen till Bildmuseets utställning Mien Meo Mieng /Contemporary Art from Vietnam (2015) kan man läsa att handen är ett sätt att mäta saker och områden. Handen som mätverktyg förlängs när fingertopparna sänks i havet på olika kontinenter? Gränser tänjs ut och nya geografier skapas? 

Kanske menade konstnären så? Eller något annat.  

Kanske var ändå proregress inte ett skarpt nog verktyg för att säga något riktigt väsentligt om vår samtid.

2018 befinner vi oss långt från den ryktbara alternativutställningen ”Fuck off”, som Feng Boyi och Ai Weiwei anordnade i samband med den tredje Shanghaibiennalen år 2000. 46 konstnärer deltog och udden var riktad både mot kinesiska institutioner och en västerländsk konstpublik. ”Vi ville säga världen något och det vi sa var ”Fuck off”. Polisen noterade budskapet och svarade med att stänga utställningen.

Det kommer inte att hända denna gång.

Text och foto (om ej annat anges): Lotta Lagercrantz och Wilhelm Östberg

LL är konstnär. WÖ är docent i socialantropologi

Titanic djupt och ytligt

Titanic – The Exhibition
Galleri Fredstan, Södra Hamngatan 55, Göteborg 
21 sep 2018–31 mars 2019
Produktion: Musealia 
Distribution: Nordic Exhibition & Events
Visning: Göteborgs stad, Göteborgs-Posten och SJ


En del stora vandringsutställningar går inte i museernas regi, utan erbjuds via utställnings- och eventföretag direkt till kommunerna. En sådan utställning är Titanic – The Exhibition, som tidigare visats i Örebro, Skellefteå och Malmö. Nu står den i Göteborg, där Iréne Karlbom Häll var positiv till själva utställningen men frågande till en detalj i shopen. 

Visuellt är utställningen mörk, oansenlig och strikt traditionell med stora bilder runt om väggarna och fyrkantiga montrar, de större fristående i rummet, de mindre mot väggarna. En och annan rekonstruerad fartygsdel, propeller eller liknande i full skala bryter upp. De olika rummen har ingen direkt egen karaktär, utan jag misstänker att skiljeväggarna används för att anpassa utställningen till olika mottagarlokaler. Kanske visas den i stora salar helt utan dem.

Grejen, om man får kalla det så, med utställningen är att man ger varje besökare en individuell visning, mycket lik den man upplever när man ensam ser en dokumentär. 

Besökarnas vandring genom utställningen styrs helt av en audioguide, som meddelar vilken bild eller monter man ska gå till, vilket gör att var och en får en stund vid montern utan att trängas med andra. Besökarna släpps in efter hand och sprids naturligt i lokalen då de följer den dramaturgiska linjen.

Audioguiderna är rikt illustrerade med förstärkande klassisk musik, det låter som ljudspåret till en TV-dokumentär och är ganska likt ett sådant. Ett och annat autentiskt ljud och intervjuer med överlevande. Bilderna, som är uppförstorade bortom vad som egentligen går att göra är ofta ganska suddiga och med de interferensmönster som kommer när man scannar tryckta bilder. Kanske hade de kunnat bearbetas till lite bättre kvalitet.

Föremålen kommer till större delen från systerfartygen Britannic och Olympic. Några personliga tillhörigheter kommer från bärgade kroppar, annat är donerat av överlevande. 

Berättelsen börjar som sig bör i början, med byggandet av Titanic och alla dess företräden. I mitten går man alltmer ned i förlisningen, resenärernas personliga öden, möter människorna på bilderna, får veta varför de åkte, hör vittnesmålen om minuterna och sekunderna som avgjorde vilka som överlevde och vilka som inte gjorde det. Kvinnor som vägrade gå i livbåtar utan sina män, syskonskaror där de minsta kastades i båtarna och där bara de blev vuxna. En och annan myt punkteras, tredjeklasspassagerana var inte inlåsta, men visst prioriterade besättningen att varna ”uppifrån och ned”. Det finns inga belägg för att orkestern skulle ha spelat psalmen ”närmare Gud till dig”.

Därefter de mer tekniska detaljerna kring bärgandet, vilken betydelse berättelsen om Titanic haft i vår tid, som en kollektiv förlust av tro på tekniken, en förlorad oskuld, lite av det som Palmemordet blev för Sverige långt senare.

På det hela blir det en bra och balanserad upplevelse, även om det enda som skiljer den från en TV-dokumentär är just närvaron av autentiska föremål.

Det mest upplevelsemässiga är tillfället att själv gå i en förstaklasskorridor som omsluter en på alla sidor, och att det finns en stor smältande isbit på plats som besökaren uppmanas lägga handen på för att verkligen känna hur det känns att bli nedkyld. Handavtrycken från de besökare som orkat längst finns kvar, och genom ett slags kanske omedveten dubbelexponering en ruggig påminnelse om de 1 500 personer som gick under.

Naturligtvis går man miste om en del av det som bara utställningar kan erbjuda, den gemensamma upplevelsen, diskussionen, möjligheten att välja sin egen väg och i viss mån även sin takt. Å andra sidan får man verkligen till sig mängder av information som de flesta skulle missa i en vanlig, icke-audioguidesbaserad utställning. Jag vet definitivt mycket mer om Titanic nu än innan. Jag är också tacksam att producenterna valt bort det jag misstänker att många museer skulle hemfallit till, ett rum med de populärkulturella fenomenen runtikring och efteråt. Inga spår av Rose eller Jack, med andra ord. De har också uteslutit de mördande tråkiga ”talande huvuden”-intervjuer som så ofta befolkar dokumentärer och hållit sig i sober Hans Villnius-stil. 

Den traditionella formen känns också som en värdig inramning till en utställning som ändå handlar om en stor tragedi med många dödsfall. Det enda plojaktiga skulle vara att alla besökare fotograferas på en ”landgång” på väg in och sedan kan köpa sin sepiafärgade bild som Titanic-passagerare för 60 kr (betydligt billigare än skrikbilderna från Lisebergs olika attraktioner). Men det är inte osmakligt, mer en vink om att man faktiskt kan leva sig in och identifiera sig utan en massa excesser. 

En enda sak gör mig upprörd, eller regelrätt förbannad, och det är de kylskåpsmagneter med Titanic sedd framifrån som säljs i shopen efter besöket. På en står Titanic, det är väl ok. På den andra, med rosa bokstäver GRLPWR. Vad menas? Vad gör den grejen där?

 

avatar

Text och foto: Irène Karlbom Häll

IKH är journalist och utställningsproducent.

Efterdyningar

Ja, vad gör den där grejen där? Först tänker vi att den kanske speglar ett resonemang om kvinnorna och rangordningen på skeppet, hur historien berättas, det manliga perspektivet eller annat. Men hur vi än letar finner vi inget belägg för detta.

Frågan ställs till Claes-Göran Wetterholm, ansvarig intendent vid uppsättningen av utställningen 2009 på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Han forskar om Titanic och har sett många märkliga produkter med Titanic på. Just den här kylskåpsmagneten har han dock inte sett och vet inte heller varför den skulle säljas i anslutning till utställningen. 

På nätet har magneten hittat in i olika diskussionsforum:

Någon funderar på innebörden:
”If the titanic is grl pwr then the iceberg must be misogyny” 

Hos arrangören Nordic Exhibitions & Events har Mattias Zingmark ingen förklaring heller. Men han försöker. 

– Det beror nog på att båtar betecknas feminint, funderar han. De kallas ju hon.

Fast det är bara en chansning. 

Så kommer förklaringen:

– Det är mycket posters, svart-vita bilder och sånt. Vi kör den där line:en på ett tjugotal produkter, säger han.

Att lägga till GRLPWR alltså.

Rent kommersiellt med andra ord. Det handlar om merchandising. Fast budskapet kanske inte passade så bra just här. Men ingen har märkt något eller brytt sig. 

Visst känns det lite futtigt. Som en reva under den professionella vattenlinjen. 

Jan Ohlin

Fjädrar som fängslar

FEATHERS – en värld av fjädrar
Etnografiska Museet, Stockholm, 
2018-10-06–2019-03-03
Producerad av Nationaal Museum van Wereldculturen, Nederländerna
Design: Kossman.dejong
Ljusdesign: JS Light
Grafisk design: Kossman.dejong, Rijkard Grafisk Form & Original, Emma Engström
Ljudlandskap: Studio Woth


Utställningen FEATHERS på Etnografiska museet visar hur människor över hela jorden använder fjädrar för att pynta, smycka och skapa rituella dräkter. Fjädrar kan representera örnens styrka eller strutsens starka ben, värma i kylan, darra i en rytmisk dans eller vara valuta. Intressant och fascinerande, tycker Maria Backman som fängslas av det universella men tar illa upp av ljudspåret.

I utställningen ”Feathers” på Etnografiska Museet är temat fjädrar och fåglarna är det som präglar hela utställningen. Det handlar om fjädrarnas kulturhistoria, hur de har använts av olika folk över världen. Och nästan alltid handlar det också om fjädrarnas och dekorationernas relation till människokroppen. Symbolvärdet är starkt, det ser vi i allt från baletten Svansjön till Nordamerikas urbefolkning och deras fjäderskrudar. Fjädrarna tillför något, de är en prydnad som är ett tillägg till kroppen. I vår västeuropeiska kultur är kroppen i förändring – från att till stor del ha setts som naturlig endast utan manipuleringar till en kropp som är präglad av en kultur där skönhetsoperationer, tatueringar och piercing är vardagsmat. En fråga som den – om de urfolk som är avbildade på fotografierna i utställningen ser sina kroppsutsmyckningar som naturliga eller inte – är aldrig ställd. Men om vi ställer den frågan till dem, eller om vi ställer frågan till de allt fler tatuerade ungdomarna i vår västeuropeiska kultur så kanske svaret blir att det är snyggt. Och trots att tatuerandet har spritt sig som en epidemi i Sverige är synen på kroppsdekorationer fortfarande påtagligt etnocentrisk.

Huvudprydnad. Arafjädrar från Brasilien

Till övervägande delen visar utställningen objekt som handlar om att använda och dekorera sig själv och sin dräkt med färggranna fjädrar. Ofta sker detta i rituella sammanhang – i urbefolkningars initiationsriter, ceremonier och religiösa ritualer. Fjädrarna kan representera djurs och fåglars egenskaper – örnens styrka och allseende förmåga, strutsens starka ben. De kan också användas för sina specifika materialegenskaper – att darra på ett särskilt sätt i en rytmisk dans, att vara mönsterskapande när många fjädrar sätts ihop till ett föremål.

Främst visas föremål från de tropiska urfolkskulturerna men även från Nordamerika och Grönland. Ett av de mest fascinerande objekten är ett fjädermynt, en tevau, från Solomonöarna. Den är ett långt repliknande föremål knutet av omkring 60 000 röda fjädrar som virades runt midjan och användes som betalningsmedel ända in på 1980-talet. 

Tevau, rep av fjädrar som använts som pengar på Solomonöarna. 

Utställningen har producerats av Nederländernas världskulturmuseum och har tidigare visats på Världskulturmuseet i Göteborg. Holland hade under flera århundraden kolonier i bland annat Indonesien, Curaçao, Nya Guinea, Surinam i Sydamerika och det land som nu kallas Sydafrika så givetvis är en mycket stor del av föremålen hämtade från nederländska samlingar.

Rent visuellt är det en överdådig utställning med färger och material att beundra och häpna över. Skickligheten och det precisa hantverket hos de människor som framställde huvudbonader och föremål är också att imponeras av. Dessa fantastiska objekt är saker som verkligen användes och som hade stor betydelse i människornas liv. Vi får inte riktigt veta vem som tillverkade sakerna – om det var så att hantverksskickligheten var allmän eller om det fanns särskilt utbildade hantverkare. Men kanske inte ens forskarna kan svara på den frågan.

Lóri-Lóri, huvudprydnad för ungdomar vid initiationsrit i folkgruppen Karajá från Bananal i centrala Brasilien

Presentationen är mycket snygg, i glasmontrar som är monterade med halvtransparenta fotografier och belysta med spotlights. Lamporna skapar reflexer och färgade ljus som lyser upp de känsliga föremålen och förstärker färgerna. Och utställningen är dessutom ljudsatt – fågelläten som i en tropisk regnskog ljuder i hela rummet utöver något slags komposition med klockor, elektroniska klanger och långa toner. Ljudet är väldigt effektivt för att hålla ihop temat och rummet.

Tydligt är också hur utställningsproducenten har behandlat de koloniala aspekterna i samlingarna. I filmer och texter kommenteras hur Nordamerikas urbefolkning har behandlats av kolonisatörerna i allt från tvångsplaceringar på internatskolor till appropriering av urbefolkningens kultur. Att framställa sig som indian i fjäderskrud har varit vanligt och populärt på allt från maskerader till fotbollsmatcher, något som urbefolkningen uppfattar som mycket kränkande.

Det som är så uppenbart är just hur människor har använt fjädrarna för att dekorera sina kroppar och dräkter. Men att utställningen inte passar på att beröra utsmyckningens förhållande till människokroppen i ett bredare och mera samtida perspektiv är förvånande. Här hade funnits massor av möjligheter att diskutera hur människors syn på kroppen har förändrats och hur vi i västvärlden fortfarande alltid betraktar de andra som exotiska och främmande trots gemensamma drag. 

På något sätt känns den här utställningen ohederlig. Den lockar med fågelläten vid entrén, vackra sånger som drar in besökaren i museet. Sen ackompanjerar fågelsången oss genom utställningen under förevändningen att det är någonting naturligt vi får ta del av, att det som urbefolkningar gör är naturligt. Fåglarna sjunger, deras fjädrar blir plockade – det är så urfolk gör. Och ok, visst, vi får ju se att de gör det. En avdelning i utställningen visar ett flertal uppstoppade fåglar, både sådana vars fjädrar använts och sådana som är utdöda av en eller annan orsak. Är det månne så att utställningsproducenten även kritiserar urbefolkningarna för att de medverkar till att fåglar utrotas? Den frågan finns dold i presentationen och går inte att besvara.

I samband med presidentvalet i Brasilien nu under hösten 2018 kommenterade i en TV-intervju en representant för urbefolkningen den nyvalde presidenten Bolsonaros idéer om att göra det lättare att skövla regnskogen med att det skulle bli svårare för urbefolkningarna att få tag i de fjädrar de behöver för sina rituella ändamål då fåglarna riskerar att utrotas när skogen försvinner. Frågan om fjädrar är ett verkligt problem för vissa grupper av urbefolkningar. 

Politiska fjädrar. Aktivister från Amazonas uppmärksammar skogsskövling och rovdrift.

På övervåningen finns arbeten av några studenter från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk. Klädesplagg och objekt med utgångspunkt i en brasiliansk fjäderkrona. Plymmakaren Tim Mårtensson är en skicklig hantverkare och formgivare – hans tre kostymer för manliga dansare i showen After Dark platsar verkligen som symboliskt tunga fjäderskrudar.

Här finns både kulturhistoria och vackra saker att njuta av – en fungerande kombination för att dra stor publik.

avatar

Text och foto: Maria Backman

MB är konstnär och konstskribent

Sargent speglar sin samtid

John Singer Sargent
Nationalmuseum, Stockholm 
181013–190113
Curator: Per Hedström
Scenografi: Katarina Häll, Expology


Nationalmuseum har en utställning med John Singer Sargent, en av 1800-talets stora målare som inte tidigare visats separat i Sverige. En närmast explosiv upplevelse, skriver Rasmus Sjöbeck, som tar del av utställningen med stor behållning.

Sverige har äntligen fått sitt Nationalmuseum tillbaka och de positiva reaktionerna kommer från alla håll. Man hyllar bl. a. de nya färgerna på väggarna, det nya ljuset som strömmar in i lokalerna och den nya skulpturparken på bottenplan. Mindre har det skrivits om den tillfälliga konstutställningen om amerikanen John Singer Sargent (1856–1925). I England och USA har 1800-talsmålaren, känd för sina porträtt, kommit att bli en självklar del av konsthistorien men i Sverige är han mindre känd. Över 150 år efter sin födelse får Sargent sin första stora utställning i Norden. 

Utställningslokalernas nya skepnad har en tydlig form som är lätt att följa. Stommen utgörs av två stora gallerier som länkas ihop med ett passagerum i ena änden. Som komplement hittar man sidokorridorer som flankerar gallerierna. 

Att bli mött av Sargents storslagna societetsporträtt i helfigur i det stora galleriet är en närmast explosiv upplevelse. Med en genial spegelvägg i mitten finner man sig som besökare omgärdad av porträtten. Personerna i dem kommer nästan till liv.  Det är societetsporträtten som han var känd för under sin livstid och det är också de som han är mest älskad för även idag. Porträtten, som Sargent började måla efter att ha gått på konstskola i Paris, var beställningsverk av den övre borgarklassen som ville visa sin nya position i samhällets toppskikt. Sargents sylvassa realism och känsla för individualitet gjorde honom hett eftertraktad. 

Utställningen har lyckats med att förmedla kunskap till besökaren utan att låta texten på väggarna ta bort fokus från konsten. Nationalmuseum har förstått att Sargents konst ofta talar för sig själv. Min enda invändning är introduktionstexten som Nationalmuseum har valt att placera på väggen mittemot ingången så att den fångar besökarens blick direkt när han eller hon träder in. Jag hade hellre önskat att få uppleva konsten först innan jag tog del av kontexten.

Sargent rörde sig i samma kretsar som Anders Zorn och de målade båda i den realistiska stilen. Kopplingen konstnärerna emellan har fått uppmärksamhet främst p.g.a. Elisabeth Doe Stones forskning i ämnet. Jämförelsen som Nationalmuseum gör mellan Sargents och Zorns societetsporträtt är intressant då deras stil har stora likheter. Jag hade dock gärna sett Zorns målningar något längre in i rummet istället för i inledningen för att låta Sargents konst först stå på egna ben. Nu kan man få uppfattningen att Sargent endast är relevant i Sverige p.g.a. hans koppling till vår nationalmålare Zorn, inte i sin egen rätt. Det visar sig dock när man fortsätter in i utställningen att så inte är fallet. 

I sidorummen intill är formatet mindre och mer intimt. Här visas bland annat de mer personliga porträtten på vänner och kollegor som Sargent målade vid sidan av beställningsporträtten. Målningen av Auguste Rodin är en sann höjdpunkt med den djupa blicken och den inre rörelsen. I det andra stora galleriet vill Nationalmuseum visa en mindre känd del av Sargents konstnärskap. Här får naturen en märkbart större roll. På 1880-talet blev Sargent vän med impressionisten Claude Monet och tog intryck av hans friluftsmåleri med dess ljusa färger och korta penseldrag. Det finns en fascinerande målning av Sargent i galleriet där Monet sitter och målar i sin trädgård i Giverny. Tyvärr håller inte amerikanens friluftsmåleri med dess mer impressionistiska inslag samma kvalitet som resten av hans konstnärskap. När han var hos Monet i Giverny ska han ha bett om svart färg för en målning, varpå Monet svarade att något sådant hade han inte. Sargent ska ha utropat: ”Då kan jag inte måla”. Det är tydligt att amerikanen inte behärskade gestaltningen av naturens grönska som hans franska kollega gjorde. Med eller utan svart färg.  

I sidokorridoren visar det sig att Sargent är avsevärt mycket bättre på urbana landskap. Den här delen av utställningen kan mycket väl vara den mest njutbara. Här får besökaren uppleva Sargents reseskildringar – Venedigs bakgator, Marockos putsade fasader och Medelhavets starka sol. Allt med hög precision och stark känsla för atmosfär. Undrar du varför John Singer Sargent är aktuell just hösten 2018 så kanske du hittar svaret här i den sista delen av utställningen. Sargent var amerikan på papper men i verkligheten var han en sann kosmopolit. Han föddes i Florens av amerikanska föräldrar och levde under sin uppväxt ett nomadliknande liv då familjen jämnt var på resande fot. I sitt vuxna liv bodde han länge i både Frankrike och England. Han reste mycket och kunde tala flera språk. Till USA kom han mest i professionell egenskap och han stannade aldrig där tillräckligt länge för att kunna kalla det hem. I en tid då nationell identitet återigen diskuteras är det uppfriskande med en individ som Sargent vars identitet inte rymdes inom några landsgränser.    

avatar

Rasmus Sjöbeck

RS är konstvetare och museiguide


Cronqvists Strindberg

Lena Cronqvist: Ett drömspel
Strindbergsmuseet, Stockholm
2018-11-23–2019-03-31
Kuratorer: Erik Höök, Camilla Larsson, Mats Norberg


Strindbergmuseet visar en serie grafiska blad av Lena Cronqvist från 1988, med motiv hämtade ut Ett drömspel. De stora bilderna gör sig bra i de små rummen och museet utnyttjar sina lokaler för tillfälliga utställningar till max, tycker Adam Korpskog.

”Det är synd om människorna!” Så lyder ledtemat i August Strindbergs Ett drömspel. Frasen upprepas av Indras dotter och har etsat sig fast i mångas minnen, inte minst eftersom den präntats i asfalten längs Drottninggatan upp mot Blå tornet. 

1988 skapade konstnären Lena Cronqvist en serie på trettio grafiska blad utifrån Ett drömspel. Samtliga blad ställs nu ut på Strindbergsmuseet. Serien har tidigare visats på bland annat Waldemarsudde (1989) och Uppsala konstmuseum (2012).

Utställningen inleds med en kortfattad bakgrund: Hösten 1988 anländer Lena Cronqvist till Paris och besöker en grafisk verkstad som använder en äldre litografisk tryckteknik. Där skapar hon sina tolkningar av Ett drömspel. Efter denna introduktion står väggarna till förfogande för betraktaren. Utställningsserien är tydligt numrerad och för mig framåt i en särskild riktning: 1 – 30. Varje blad motsvaras av en dialog eller monolog ur pjäsen, lokaliserad strax under. Verkskyltarnas frånvaro är därmed logisk. Det blir avskalat, enkelt, tilltalande. 

Strindberg själv porträtterad i badtunna

Indras dotter figurerar i den första och sista av de trettio litografierna. Det börjar där det slutar och cykeln är fullbordad. De tre sista bilderna är placerade på en gemensam vägg – det liknar en svartvit triptyk, där den vänstra återger skaldens kranium nedsänkt i mull, sammanvävd med jordens rötter. Här har konstnären Cronqvist fått fram en kontrastverkan mellan övre halvans tomma yta och nedre halvans kompakta massa. Hon hade tydligen ägnat sig åt grafik långt innan sin Parisresa. 

De tre sista litografierna.

Det särskilda med Ett drömspel är tekniken – tryck med infärgade kalkstenar. Respekten för hantverkstraditionen är tydlig i arbetet med att illustrera Strindberg. Illustrera är kanske fel ord, slår det mig när jag tassar runt i sekelskifteslägenheten. Förvisso fångar Cronqvist pjäsens oväntade händelseförlopp och förvandlingar – exempelvis hur officeren skiftar från vuxen man till pojke och blir piskad av sin mamma. Samtidigt går det inte riktigt att kalla detta för illustrationer. Konstnärens tolkningar står fria i förhållande till Strindbergs text. I motiven är Cronqvist också igenkännbar med sin svarta humor, ofta bestående av förvrängda syskonskap, föräldraskap och äktenskap. Hon vågar framställa sitt eget universum genom att lägga till egna scener, som en förlossning, och ta bort annat – den konstnärliga friheten står över heliga kor och nationalskalder. 

Jag anar likväl att konstnären haft turen att tolka författarens ”mest älskade” drama efter dennes död. Strindberg var misstänksam mot konstnärer som fick i uppdrag att illustera hans böcker, i synnerhet när hans egna förslag refuserats av förläggaren. Vid ett tillfälle skrev han: ”Illustratören av en dikt skall följa Diktaren icke ställa sig över honom, icke kriticera honom eller utgjuta sig över diktaren”. 

På senare år spanar jag alltid efter konstens format i relation till utställningens. Hur påverkar formatet min upplevelse av konstverken? Vad gör miljön med utställningen och vice versa? För fem år sedan såg jag en stor utställning på Liljevalchs konsthall över Cronqvists konstnärskap – salarnas monumentalitet var en perfekt matchning för de väldiga oljemålningarna. Även i sin grafik arbetar konstnären i stort format, men Blå tornets intima rum samspelar alltjämt väl med Cronqvists litografier – om det än ger ett något klaustrofobiskt intryck. Strindbergmuseet utnyttjar sina små lokaler för tillfälliga utställningar till max.

Utställningen markerar att Lena Cronqvist fyller 80 år. I svensk konsthistoria har få kvinnliga konstnärer fått möjlighet att uppleva sin egen kanonisering, men så är inte Cronqvist vem som helst. Hon befinner sig på toppen av sin karriär och har redan utforskats i flera konstvetenskapliga avhandlingar. Ett drömspel är, liksom Strindbergs hem i övrigt, väl värt ett besök i dessa dagar när en sak är säker:
det är inte synd om Lena Cronqvist. 

avatar

Text och foto: Adam Korpskog

AK är konsthistoriker och museiguide.


Med kamera längs Sidenvägen

Persien – en högkultur längs Sidenvägen
Arkeologen Bertil Almgrens bilder från Iran 1958–59
KA Almgrens Sidenväveri, Stockholm
29 sep 2018–12 jan 2019
Utställningsansvariga: Ingela Almgren, Elisabeth Almgren


På Almgrens Sidenväveri i Stockholm visas fotografi från en arkeologisk expedition till Persien på det sena femtiotalet.  Med skärpa fångar bilderna avlägsna platser och en tid som nu är borta, konstaterar Magnus Berg, och funderar över om den tidens politiska skeenden hade kunnat vara synligare. 

Ja, det var ju inte att undra på att K.A. Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm tilldelades UtställningsEstetiskt Forums Guldtråd 2016. Vilket museum! En intakt fabriksmiljö från andra halvan av 1800-talet. Vore jag historielärare skulle jag lotsa hit mina klasser varenda termin. Här finns så många ingångar till historien om Sveriges och Europas industrialisering att det väl vore själva attans om inte någon eller några skulle väcka elevernas intresse. Ännu bättre hade det varit om museet berättat mera om alla de kvinnor som arbetat på väveriet sedan 1800-talets mitt. Vilka var de? Hur och var bodde de? Hur gestaltade sig deras liv?

Men jag är inte historielärare. Jag är universitetskuf och här för att titta på den tillfälliga utställningen Persien – en högkultur längs Sidenvägen. Den bygger på de foton som togs av arkeologen Bertil Almgren när han 1958-59 deltog i en utgrävning i Shiz i nordvästra Iran. 

Bertil Almgren var sonsons son till sidenväveriets grundare Knut Almgren, men hade, som sin far Oscar, slagit in på den akademiska banan. 

I Shiz finns resterna av en av zoroastrismens – alltså den religion som drygt tusen år f.v.t grundades av Zarathustra – viktigaste helgedomar. Den har sina rötter i den epok som brukar benämnas efter den sasanidiska dynastin, 226–640 e.v.t.

En sådan som jag – som inte bara är universitetskuf utan också en av dessa som tagit starka intryck av Edward Saids bok Orientalism* och den långa diskussion som den gav upphov till – tycker nog att utställningen, trots sina många företräden, har sina problem. Den avser, så förstår jag det, att slå en brygga från utgrävningen, över Sidenvägen, till Almgrens sidenväveri. 

Skyltarna, alla välskrivna och informativa, berättar om den vidsträckta Sidenvägen och dito Perserriket. En för våra dagar tidstypisk ideologisk tendens är dock starkt närvarande. Texterna talar om ”tolerans för mångfald och ett internationellt synsätt”, ”religiös mångfald”, och tidiga uttryck för tanken om ”mänskliga rättigheter”. Det senare får Kyroscylindern från 500-talet f.v.t. illustrera. Dess inskription betraktas ibland som den första deklarationen för mänskliga rättigheter. 

Men det som ställs ut, alltså färgfotona som Almgren tagit med sin Hasselbladare, visar skarpt avgränsat lokala motiv och islam är den enda religion som fastnat på filmen. Besökaren får heller aldrig veta någonting detaljerat om vad Shiz hade med Sidenvägen att göra. Den mest klargörande uppgiften hittar jag i den vackra och kunskapsrika broschyr som tagits fram för utställningen, och som skylttexterna är hämtade från: 

”I (sic) platser som Shiz fann Bertil Almgren de klimatiska och naturgeografiska förutsättningarna för den berömda Sidenvägen.” Det är ju inte riktigt samma sak som att Shiz var en viktig knutpunkt på Sidenvägen. 

Men varifrån har jag egentligen fått det där? Att skyltar och föremål alltid måste berätta samma historia? Så behöver det ju inte vara. De kan väl få spegla någonting från två olika håll. Det gör väl bara upplevelsen rikare, även om priset är ett visst mått av förvirring.

Hur som helst är det ingen tvekan om att det är fotografierna som är utställningens huvudnummer. Och de är verkligen värda att titta på. Välkomponerade studier av moskéarkitektur. Stadsscenerier där nytt och gammalt blandas. 

Särskilt fängslas jag av de många levande porträtten av människor i ett kalt, bergigt landskap, inbegripna i helt omekaniserat arbete av skilda slag. De är snudd på tekniskt fulländade och förmedlar en respektfull närhet till de avbildade. Vilken är lite märkligt eftersom en del bilder avslöjar att det sociala avståndet mellan arkeologer och ortsbefolkning tycks ha varit betydande. Särskilt den där arkeologerna (det bör vara de) har slagit sig ner i det fria på en utbredd duk för att avnjuta en måltid. Representanter för lokalbefolkningen, möjligen anställda för grovjobb i utgrävandet, står utanför duken och har inte fått någon mat. 

Det finns fler foton som talar ett liknande språk: Almgren till häst framför några uniformsklädda män som torde vara iranska militärer eller poliser, de många männen ur lokalbefolkningen som med korphackor och skyfflar utför det arkeologiska råslit som de tyska och svenska arkeologerna uppenbarligen inte deltog i. Till exempel.

Det finns sannolikt en kritisk postkolonial historia att berätta kring bilderna. Den skulle förstås ramas in av den globalpolitiska kontexten. Fem år före utgrävningen genomförde CIA sin kupp mot Mohammad Mossadeqs regering, som nationaliserat landets oljetillgångar, och installerade därpå den mot USA med allierade tacksamme shahen. Och kanske av omständigheten att Almgren visserligen arbetat utomlands tidigare men att tyngdpunkten i hans vetenskapliga arbete trots allt ”låg mycket på nordisk järnålder”, enligt hans efterträdares minnesartikel. 

Det var en man från höga Nord med sådan vetenskaplig bakgrund som ansågs ha kompetens att gräva i Iran. Inte några persiska arkeologer. Vilket inte är så konstigt: i en artikel i Encyclopædia Iranica läser jag att europeiska forskare fram till andra världskrigets utbrott i praktiken, och periodvis också formellt, hade monopol på arkeologiska utgrävningar i Persien. Först därefter började iranska arkeologer dyka upp, utan att på något sätt ersätta den europeiska dominansen. 

Med skärpa fångar fotona ett avlägset liv som nu är borta. Man kan inte vara nog tacksam för det. Men jag undrar ändå om inte utställningen hade vunnit på om textmaterialet hade handlat om mera näraliggande frågor: Vilka var avbildade människorna, hur valde Almgren sina motiv och hur utställarna valt bland Almgrens bilder. För det humanistiska budskap som de flesta bilderna förmedlar framträder också utan påpekanden om kulturell tolerans och mänskliga rättigheter. Kanske hade det rent av stärkts om de politiska sammanhangen i världen och Iran på 1950-talet istället fått utgöra bildernas fond.

* För mer om Edward Said och boken Orientalism (1978) se länk: https://en.wikipedia.org/wiki/Orientalism_(book)

avatar

Magnus Berg

MB är docent i etnologi, lektor i museologi vid Göteborgs universitet och medförfattare till boken Musealt Islam.


Bra samtal på Bokmässan

Forum för levande historia åkte till Bokmässan med föresats att skapa samtal under temat respekt och kom hem nöjda. En genomtänkt monter, förolämpningar och framträdanden blev utgångspunkt för många bra samtal. Efter att ha mött tusentals besökare ser vi att olika typer av verksamheter spelar en viktig roll i att skapa förutsättningar för sådana samtal, skriver Johan Rahm.

En förolämpning, ett samtal och ett armband. Det var några av de möjliga utgångarna för våra besökare på Bokmässan. För hur skapar man en mötesplats som känns viktig för en bred målgrupp när man vill visa upp så mycket? Forum för levande historia är en utställningsproducent, men också just ett forum, en kunskapsbank, en resurs för lärare och mycket mer. 

När vi bestämde oss för att gå in i ett samarbete med Bokmässan under temat respekt var det just för att nå nya målgrupper och att visa upp hur de olika delarna av vår verksamhet samverkar och hur olika infallsvinklar kan ge nya perspektiv till det kunskapsbaserade samtalet. 

Ett halvår innan Bokmässan startade vi satsningen ”Prata rasism”. Den bärande tesen var att vi behöver mer av kunskapsbaserade samtal om rasism och att vi genom vår bredd av verksamhet kunde spela en viktig roll i att skapa förutsättningar för sådana samtal. Bokmässan erbjöd en plattform som verkligen kunde ge oss genomslag för denna idé.

Det är sällan vi får möjligheten att visa upp hela bredden i vår verksamhet på en och samma plats. På Bokmässan kunde vi göra det och vi lärde oss också att se kopplingarna tydligare själva. 

I ena hörnet av vår monter fungerade en utställning som en samtalsstartare. Genom att låta besökare bli förolämpade av fördomstestet i vår kompakta digitala utställning Stämplad satt samtal igång. För vem blir inte intresserad av att veta mer när man fått information om att man kan uppfattas som dryg och rasistisk? De samtalen ledde i sin tur vidare till diskussioner om varför kunskapsbaserade samtal är viktiga när man vill arbeta mot rasism eller hur forskningsläget inom rasismfältet ser ut.

I andra hörnet av vår monter fick besökaren välja ett favoritcitat om mänskliga rättigheter. Citatet blev sedan till ett armband som startade samtal över hela bokmässeområdet. Och samtidigt fick vi möjligheten att prata om vår utställning ”Alla människor” där mellanstadieelever får workshoppa kring mänskliga rättigheter och från vilken citatmaskinen var lånad.

Samarbetet med Bokmässan gav oss också möjligheten att arrangera en av de officiella samtalsscenerna, ”Respektscenen”. Under Bokmässans fyra dagar arrangerade vi runt tio samtal per dag och dessa samtal fungerade som ett nav i vår närvaro på Bokmässan. Under samtalstitlar som ”Hur mycket intolerans tål vi?”, ”Konspirationsteorier för världsherravälde” och ”Smygrasismen vi sväljer” samtalade kända och okända, forskare och aktivister, internationella och svenska gäster. Samtalen gav oss en möjlighet att möta för oss nya målgrupper och människor som aldrig tidigare varit i kontakt med oss. 

Vår tes när vi skapade satsningen Prata rasism var att samhället både behöver och mår bra av mer kunskapsbaserade samtal om rasism, särskilt i en tid då ”fake news” blivit ett begrepp och konspirationsteorier lätt får fäste. Efter att ha mött tusentals besökare under Bokmässan står vi ännu tryggare i att sådana samtal verkligen behövs och att flera olika typer av verksamheter, som utställningar, pedagogiska material och forskningsöversikter, alla spelar sin viktiga roll i att skapa förutsättningar för sådana samtal.

avatar

Text: Johan Rahm

JR är kommunikationschef på Forum för levande historia


Koll på kulturarv

Vad är kulturarv – egentligen? Ett axplock internationella handböcker i ämnet visar på en tydlig etnocentricitet, där kulturarv som begrepp utgår från en europeisk historiesyn. Mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik hittar Klas Grinell en nyckel till förståelse av skillnaden mellan kulturarv och historia. 

I Sverige har vi sedan 2017 för första gången en kulturarvspolitik dit också museernas verksamhet räknas. Som en följd av detta har Riksantikvarieämbetet fått ett uppdrag att stödja nationens museer. Vi har till och med fått en museilag. För de mer arkeologiskt orienterade museerna är väl kulturarvsfältet och Riksantikvarieämbetet ganska hemtamt. Konstmuseer kan ha det svårare att känna sig hemma. 

Vad är då kulturarv för något? 

Under de senaste tre–fyra åren har det kommit ett antal internationella handböcker i kulturarvsstudier. Det är ett tecken på att fältet vuxit och nu på allvar etablerat sig i de akademiska rummen. Det borde också vara en bra källa för att få reda på vad kulturarv och kulturarvstudier är för något. De böcker jag tittat på är: 

  • The Palgrave Handbook of Contemporary Heritage Research (2015) 
  • Wiley-Blackwell’s Companion to Heritage Studies (2016) 
  • The Routledge Companion to Intangible Cultural Heritage (2017) 
  • The Oxford handbook of Public Heritage theory and practice (2018) 

Jag skriver ‘tittat på’ – det handlar om inalles 134 artiklar inom knappt 2 100 sidor. Jag har inte lusläst dem alla och har ingen ambition att försöka beskriva allt som tas upp i dem. 

Som svensk som tänker skriva om dessa böcker i en svensk tidskrift faller det sig kanske naturligt att leta efter vad de har att säga om Sverige. Inte mycket, visar det sig. Nästan inget, faktiskt. Bara i Wiley-Blackwells handbok finns Sverige indexerat, med ett omnämnande. Professor Kristin Kuutma i Tartu, Estland, har skrivit en artikel om utvecklingen från folklore till immateriellt kulturarv. Där får vi veta att Nordiska museet i Stockholm inrättades 1873 i en ambition att samla folklore för att stärka den nationella självbilden. Däremot finns det i två av böckerna varsin artikel av svenska forskare. I Routledges handbok om immateriellt kulturarv skriver göteborgsantropologerna Staffan Appelgren och Anna Bolin om second-hand som kulturarv, och i Palgraves mer tematiskt upplagda bok finns en artikel om framtidsföreställningar inom kulturarvssektorn av växjöarkeologerna Cornelius Holtorf och Anders Högberg. 

I samtliga fyra handböcker är däremot ’museum’ ett av de indexord som har flest träffar. Kulturarv och museer hör tydligt ihop. Ett annat framträdande tema är UNESCO’s världsarvskonvention, vilket visar att kulturarvsstudier har utvecklats mer ur diskussioner om det materiella, byggda kulturarvet än ur museistudier eller intresse för folklore och immateriellt kulturarv. Det kan man förstå bara genom att bläddra i böckernas index, vilket inte är en så dum metod för att bekanta sig med den här slags översvallande böcker. 

Alla handböckerna är tydligt globala i sina ambitioner och innehåller kritiska diskussioner om hur kulturarv som begrepp och föreställning utgår framförallt från europeisk historiesyn och historia. De visar också alla på kulturarv och kulturarvsprocesser i alla världsdelar. Det blir ganska snart ett myller av lokala exempel som gör det svårt att hålla styr på frågan vad kulturarv egentligen är. Den enda av böckerna som är ämnad att läsa som en mer sammanhållen framställning är Palgraves tematiska presentation av kulturarvsforskning. Där ligger tonvikten på olika perspektiv och sammanhang snarare än på att samla intressanta exempel på samtida kulturarvsforskning. Även Oxford University Press handbok om public heritage inriktar sig på hur kulturarvsstudier genomförs och förstås, i kontrast till de återstående två böckernas samlingar av specifika exempel på samtida kulturarvssituationer och forskning. 

 Min huvudfråga till handböckerna är alltså den naiva: vad är kulturarv egentligen? The Palgrave Handbook of contemporary heritage research menar i sin introduktion att “Heritage is a version of the past received through objects and display, representations and engagements, spectacular locations and events, memories and commemorations, and the preparation of places for cultural purposes and consumption” (s. 1). Det är inte lite det. Det påminner om UNESCOs definitioner av kulturarv som är så inkluderande att alla spår av mänsklig verksamhet, och det mesta av naturen, är heritage. Det väcker frågan om heritage verkligen är det samma som kulturarv, eller om det kanske är ett bredare ord som vi inte riktigt har något begrepp för på svenska. På engelska går det ju att skilja på naturarv och kulturarv på ett sätt som vi inte riktigt kan. 

The Oxford Handbook of Public heritage theory and practice skriver att kulturarvspraktik blir till i och med ”beslutet att bevara något och lämna det vidare till kommande generationer”. Wiley Blackwell’s Companion of Heritage studies öppnar å sin sida med ett kapitel om “nya kulturarvsstudier”. I detta nya perspektiv ses kulturarv som en konstruktion i människors sinnen som fäster vikt vid vissa platser, föremål och företeelser. Kulturarvsarbete handlar därmed ofrånkomligen om politik och kulturella praktiker. 

Detta fångar ganska väl utvecklingen inom kulturarvsstudier och förklarar nog också dess exponentiella tillväxt. Så länge det handlade om kulturvård var det ett avgränsat ämne för konservatorer, antikvarier och intendenter. Nu ligger fokus på urvalsprocesser, minne, identitet och vilka värden som våra val av kulturarv vilar på. 

I handböckerna syns lite av den oro för en total relativism som detta perspektiv har väckt hos de som tycker att det klassiska urvalet fortfarande är bra och rimligt. Handböckerna präglas fortfarande av en vilja att bevisa kulturarvets dynamiska, samtida, arbiträra och politiska karaktär. Något av det som i Sverige uttryckts med verbet kulturarva. 

Gång på gång när jag bläddrar mig fram och tillbaka i böckerna fastnar jag i Palgraves Handbook of Contemporary Heritage Research. Här hittar jag faktiskt några handfasta svar på mina frågor. Det är nog ingen tillfällighet att det är den bok som också innehåller en kontinuerlig diskussion med David Lowenthals klassiker The Heritage Crusades and the Spoils of History. För att komma runt den fruktlösa pajkastningen mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik som kulturarvsdebatten tenderar att fastna i tycker jag att Lowenthals distinktion mellan kulturarv och historia fortfarande är en nyckel. Kulturarv handlar – som handböckerna med tydlighet visar – om hur människor förhåller sig till det förflutna, vad det förflutna betyder för dem. Ingen kan kulturarva fel. Historia däremot handlar om att tolka de spår från det förflutna vi har tillgång till, och försöka lista ut vad som hänt och varför. 

Eftersom de spår vi har är få och vinklade kan vi aldrig berätta en objektiv historia om hur det varit. Men jag tror ändå det är viktigt att göra skillnad mellan kulturarvande och historia. Inte vem som helst kan skriva historia. Det kräver speciella färdigheter. Alla har en rätt att förhålla sig till det förflutna och i relation till det försöka förstå vilka vi är nu. Museer är i sina bästa stunder platser för respektfulla möten mellan dessa två aktiviteter. När de respekterar varandra och förstår sina olikheter blir det intressant. När de hamnar i konflikt kan det gå illa. Det kan man lära sig av det myller av exempel som handböckerna i kulturarvstudier ger. 

avatar

Klas Grinell

KG är docent i idéhistoria, kulturstrateg på kulturförvaltningen i Göteborg och ledamot i UEForums styrelse.


Chefredaktör sökes

UtställningsEstetiskt Forum bygger om!

Vi har: ny styrelse och nytt namn (hemligt än så länge!)

Vi önskar oss: ännu fler läsare, skribenter och medlemmar

Vi söker: en redaktör med visioner

Bli redaktör för Sveriges enda nättidskrift ägnad åt ett fördjupat samtal om utställningar och museer!

Tidskriften är sedan snart femton år ett forum för utställningsrecensioner, museikritik och svensk museidebatt såväl som internationella utblickar. Vi läser och analyserar vad forskare, sakkunniga och politiker har att säga om museer och utställningsmediet. Hos oss möts kritiker, museifolk, utställningsmakare och konst- och kulturintresserade kring svenska museifrågor.

Redaktörens arbetsuppgifter är att bevaka vad som sker på utställningsområdet, planera artiklar, anlita skribenter, redigera text- och bildmaterial, publicera tidskriften och skapa ingångar till den i sociala medier, ansvara för annonsering, rapportera till styrelsen och representera tidskriften i olika sammanhang.

För att klara detta behöver du ha en kvalificerad utbildning inom kulturarvsområdet och/eller inom media och kommunikation, med både fallenhet för och erfarenhet av redaktionellt arbete.
Intresserad? Skicka din ansökan till UEForums styrelseordförande Liza Carlefred, liza@ueforum.se senast 1 februari 2019.