Museer för samhällsskydd och källtillit

Folk och Kultur presenterar sig som ett nytt kulturpolitiskt konvent och en tribun för konst och kultur i hela Sverige. Det har nu för andra året avhållits i Munktellstaden i Eskilstuna. Klas Grinell var där som deltagare och åhörare.

Arrangörer och initiativtagare till Folk och Kultur är Länsteatrarna i Sverige, Regional Musik i Sverige och Länsmuseernas Samarbetsråd i samarbete med Eskilstuna kommun och Region Sörmland. Folk och Kultur vill främja ett tillgängligt och vitalt kulturliv i hela landet, sprida kunskap om kulturens betydelse både i sig och för andra sektorer samt synliggöra den regionala nivån. Dessutom vill de skapa en mötesplats för det breda kultursamtalet inom alla politikerområden. 

Från klockan tio till fem pågick uppåt tio parallella programpunkter. På kvällen fortsatte det med föreställningar. Folk halkade sig fram i snömodden och slasket mellan de olika lokalerna och pratade kultur överallt. Över 2000 personer var med i år. Tyvärr var det väl kanske inte så många representanter för andra politikområden där. Det var i alla fall det intryck jag fick. Men jag vet inte riktigt. Det gick ju bara att tillgodogöra sig en liten bråkdel av allt som pågick.

Folk och Kultur vill sätta ”fokus på konsten och kulturens roll som motor och nav i ett hållbart och inkluderande samhälle.” Det var ett ofta upprepat argument. Kulturministern och medlemmarna i riksdagens kulturutskott var alla där och förklarade att kultur är viktigt och att kultur skulle behöva större anslag. Men det är lite beklämmande att det bara är representanter från kultur och kulturpolitik som står och berättar för varandra hur viktiga vi är. Dessutom är det inte alltid så lätt att veta vad olika talare menar med ordet ’kultur’. Hur överens är de egentligen, vänsterpartisten och sverigedemokraten som bägge kan tala om kulturen som källa till tillhörighet och möjligheter? Och hur tänker de övertyga sina partikamrater om att utöka kulturens anslag?

De närvarande rikspolitikerna talade mest om konst och konstnärers villkor. De som stöder regeringen talade lite mer om vikten att konsten når ut till alla i hela landet, medan de till höger talade något mer om kvalitet. Men de ideologiska skillnaderna var ändå små. Ingen av dem sade något specifikt om museer. Inte heller bibliotek eller arkiv fick någon uppmärksamhet där, vilket påtalades bland annat av fackföreningen DIK som var på plats. Museilagen hölls av några fram som ett viktigt exempel på hur politiken försvarar kulturens frihet. Ur ett museiperspektiv kan man beklaga att lagen framstår som en slutpunkt snarare än en början på en utveckling av Sveriges museer. Här har museisektorn mycket att göra för att utveckla goda och övertygande argument för museernas bidrag till det hållbara samhället. Sveriges museer var på plats i detta syfte, liksom länsmuseerna vars samarbetsråd alltså är en av organisatörerna bakom hela tillställningen.

Kulturministern talar på Folk och Kultur 2019. Foto: José Figueroa

Mig föreföll det som om många av oss kulturbyråkrater som var där närmast identifierar sig som aktivister, som motvalls makten. Det fick mig att fundera på hur demokratin egentligen fungerar om de som administrerar makten inte känns vid sin makt och står för den. Jag hörde mer tal om civilt motstånd än om ämbetsmannaskap. Den rättmätiga kritiken mot dåliga new public managment-försök att pressa in allt värde i siffervariabler riskerar att tas till intäkt för en allmänt konserverande misstro mot uppifrånkommande försök att göra kulturen mer relevant för fler. Det kan i sin tur spela in i en borgerlig kritik av hur svensk kulturpolitik och kulturen politiserats. Det känner ju alla som följde den stora museidebatten igen. Frågan är hur vi kommer ur den lägerbildning som uppstod där. Sånt gick jag och tänkte på där i slasket.

Som anekdot kan jag återberätta ett möte med en man på stan, en av få utanför konferensdeltagarna som jag talade med. Han frågade mig vad alla vi med orangea band runt halsen gjorde där.

– Vi är på Folk och Kultur, sa jag.

 – Jaha ja. Kultur tycker jag inte är mycket att ha, sa han. Det är ju bara en massa skattepengar som går till Stockholmarna.

Han var en trevlig och resonlig man som menade att han aldrig sett något av kulturens roll som motor och nav i ett inkluderande samhälle. Inkrökta konstnärer och högfärdiga institutioner för Stockholmare kände han däremot till. Han tyckte väl ändå till slut att det kanske fanns någon möjlighet att bidra till samhället även som kulturbyråkrat, vilket jag försökte hävda. Kanske ville han bara vara snäll mot mig. Om inte annat såg han att det fanns ett värde i att bevara det industriella arvet i Munktellstaden.

Det är som sagt bara en anekdot. Det jag vill säga är att vi inte får se dem som inte förstår värdet av kultursektorn som problemet, snarare än vår egen oförmåga att faktiskt konkret visa vilken roll till exempel museer spelar för samhället. Kultursektorn uppfattas som högfärdig och självupptagen. Det behöver inte nödvändigtvis ses som ett försvar för mätbarhet, new public management och instrumentalisering av kultur. Det handlar snarare om att hitta ett språk som når fram till dem som inte redan är frälsta. Det handlar också om att medborgarna måste efterfråga kultur och museer för att de ska bli politiskt prioriterade. Kanske måste vi då vara mer precisa än vad kategorin kultur tillåter. Det är ganska stor skillnad mellan till exempel scenkonst, litteratur, hembygdsförbund och museer. Kanske har museerna något att vinna på att inte låta sig begränsas till sin hemvist inom kulturpolitiken.

DIK ordnade ett spännande seminarium om kulturens roll i totalförsvaret där framförallt bibliotek och arkiv stod i centrum, men där även museer nämndes som viktiga institutioner i försvaret mot propaganda, desinformation, fejk och försök att skapa rädsla mellan medborgarna. Vikten av trovärdiga aktörer som tillgängliggör fakta och korrekta, vederhäftiga uppgifter lyftes fram av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Vi behöver bygga ett försvar som minskar möjligheterna att sprida misstro i samhället.

MSB menade också att mycket av det som görs är alltför projektbaserat. Jag tänker att museerna kan göra mer av sin institutionella beständighet. Vi finns kvar. Tack vare våra samlingar är museerna inte lätta att flytta. Dessutom finns museer i hela landet på ett sätt som bara biblioteken kan mäta sig med.

Britta Söderqvist, Klas Grinell och Mats Persson i samtal. Foto: Sveriges museer

Mitt eget inspel på en av Sveriges museers programpunkter handlade om hur vi kan hitta sätt att tala om och ta tillvara museernas konkreta värde för medborgarna och samhället. Jag menar att det är upp till oss att hitta sätt att förklara vårt värde på sätt som medborgare och politiker kan ta till sig.

Ett intressant ord som hördes, bland annat ur Sveriges museers Mats Perssons mun, var källtillit. Arbetet med källkritik kan behöva följas av en informationskunskap som också betonar vikten av tillförlitlig kunskap. Återigen hamnar museerna tillsammans med arkiv och bibliotek i politikens centrum. Samhället behöver minnesinstitutioner och kunskapsbanker. Platser där medborgarna i mötet med tillförlitlig kunskap kan bilda sig och bilda sin egen uppfattning.

Ett annat intressant seminarium jag lyckades få in i mitt program handlade just om bildningens betydelse – om hur framtidens bildning ser ut. Där medverkade bland andra Khashayar Naderehvandi, poet och lektor vid Göteborgs universitet. Han talade bland annat om hur vi för att förstå det svenska samhället idag – i januari 2019 – behöver förstå vad som hände i den iranska revolutionen i januari 1979. Den svenska nationen har ingen erfarenhet av krig, sa Naderehvandi, men det svenska samhället har det. Nationen och samhället har glidit isär. Det påverkar vilken bildning som behövs för att kunna tolka samhället och därmed skaffa sig kraft att förstå och förändra sin situation.

Det är något för Museisverige att fundera på. På museerna finns nationens minne. Det är en viktig källa till förståelse för alla medborgare. Men många av samhällets erfarenheter finns inte representerade i museisamlingarna. Det är en utmaning. Den starka parallellism mellan stat, nation och samhälle som funnits i Sverige är under omförhandling. Museerna kan bidra med minne och kunskap om vad som varit, men måste också för att vara långsiktigt relevanta hitta sätt att bära hela samhällets minne och erfarenheter. Inte bara för dem som har andra historiska erfarenheter, utan kanske väl så mycket för oss som behöver historien för att förstå det nya samhälle vi alla lever i. Det är något som många museer redan är bra på. Det är en viktig del i arbetet mot misstro och splittring. Det är något som fler behöver få se.

Välkommen i totalförsvarets tjänst. Välkommen till Museisverige!

Text: Klas Grinell
KG är kulturstrateg i Göteborgs stad och forskare på Göteborgs universitet samt ledamot i UEForums styrelse.

Tills den sista rösten tystnat

Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen
Porträttfotograf: Karl Gabor
Producenter: Historiska museet och Judisk kultur i Sverige i samarbete med USC Shoah Foundation och Auschwitz-Birkenau State Museum
Historiska museet, Stockholm 25 jan–1 sep 2019


I samband med Förintelsens minnesdag i slutet av januari öppnade flera nya utställningar varav Speaking Memories på Historiska museet var en. Den utgår från knivskarpa porträtt (fotograferade av Karl Gabor) av svenska Förintelseöverlevare och deras livsöden i korthet. Pia Cederholm hittade dit.

När jag kliver in på Historiska museet har jag av någon anledning fått för mig att utställningen Speaking Memories ska finnas en trappa upp. Men då jag går och går utan att hitta den tänker jag att den måste ligga ännu längre in i museets väldiga komplex, kanske på andra sidan medeltiden? Så jag fortsätter genom utställningarna, lyssnar i lurar på det rekonstruerade ljudet från världens äldsta kyrkorgel och förtränger världens ondska med hjälp av Magnificat. Också Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361 känns som en lisa inför det jag vet ska komma, trots de gapande dödskallarna som så effektfullt placerats ut i montrarna. Men på tredje varvet genom Medeltida liv blir jag ändå tvungen att fråga vakterna och de upplyser mig om att Speaking Memories finns på entréplan bortanför museishopen.

De talande minnena i utställningstiteln syftar bland annat på en interaktiv installation med Eva Schloss och Pinchas Gutter som i förinspelade intervjuer ska svara på alla upptänkliga frågor från besökarna. Då måste man dock infinna sig på särskilt angivna klockslag. När jag är där ser jag bara Pinchas Gutter sitta och vänta. Han blinkar, nickar, lägger huvudet på sned, liksom för att begrunda eftervärldens frågor om Förintelsen. Naturligtvis är det här en del av lösningen på problemet med att ögonvittnena snart är borta, också de allra sista. Nu finns de tack vare denna avancerade teknik åtminstone kvar i digital form. USC Shoah Foundation har ett videoarkiv med över 55 000 vittnesmål. Dessa går att nå via Speaking Memories.

Själva utställningen fyller ett enda rum. Först övermannas man av alla ansikten, berörs av den talande tystnaden i blickar, rynkor, ögonbryn. Skärpan i fotografiet matchar obönhörligheten i vittnesmålen. De är gamla nu, jag ser bara en som är född efter 1936 (vilket i sig är ett isande faktum värt att begrunda: småbarn överlevde inte i förintelselägren). Ett åldrat ansikte, ett livsöde och ett personligt budskap riktat till den som är mottaglig. Och så nästa, och nästa.

Berättelserna följer ofta ett mönster: Jag föddes på en viss plats och vid en viss tidpunkt, jag växte upp i en vanlig familj omgiven av mina anhöriga, men så en dag kom nazisterna … Eller också börjar den med gömstället, gettot, transporterna, lägren, lidandet, befrielsen till en värld som nyss gjorde allt för att döda en. ”Jag är den ende överlevande från min familj”, konstaterar Mietek Grocher enkelt. Ödsligheten i sådana meningar fortsätter att eka i mig länge efter besöket.

Den enkla, konsekventa utställningsformen med ett ansikte och en berättelse i taget skulle kunna bli monoton, repetitiv, som en massverkan av många röster i samma kör. Men effekten blir den rakt motsatta och det känns i hela kroppen när jag med några få steg kan gå ett varv runt dem: så få de är! Dessa nu gamla individer är ju bara en liten spillra av ett nästan utrotat folk! Var är deras föräldrar och syskon? Var är ättlingarna till alla de judar som för åttio, nittio eller hundra år sedan levde i Polen, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakien, Tyskland? Utställningen lyckas i all sin stramhet iscensätta detta gigantiska hål i Europas befolkning.

Efter en stund, när jag gått runt och mött alla blickar, blir jag varse andra inslag i rummet. Som näsdukarna utplacerade på borden vid sittgrupperna. Visst inbjuder utställningen till tårar och allvar men vid ett ställe får man också le en aning och det är framför teveintervjun med Livia Fränkel och Adèle Schreiber. Båda är de klädda i rött, som en hyllning till livet mitt i det förfärliga de fått utstå. Sommaren 1945 hörde de till en grupp unga flickor som räddats med de vita bussarna från Bergen-Belsen till en barack på Lovö utanför Stockholm. Här, på den ö i Mälaren där Drottningholm tronar, låg alltså ett flyktingläger under ett par år innan alla spår ovan jord utplånades. Arkeologer har nyligen grävt fram de synnerligen enkla föremål – en trasig kam, en tandborste, en sminkburk, knappar och pärlor – som vittnar om dessa kvinnors första stapplande steg på vägen mot den nya tillvaron som överlevare.

En monter i Speaking Memories visar fynd från Lovö, en annan monter innehåller en sliten resväska inlånad från Auschwitz-Birkenau State Museum, en tredje en tvättad och struken fångdräkt som tillhört Jan Gondek och vars röda triangel-märke med ett P avslöjar att han var politisk fånge i Auschwitz. Men det föremål som suger åt sig mest syre i rummet är Torah-skåpet. När jag närmar mig och uppfattar de hebreiska tecknen tycker jag att det är vackert i sig men när jag läser texten på väggskylten intill växer innebörden.

Det här skåpet från en synagoga i Hamburg visar sig också vara en ensam överlevare. Först undgick det mirakulöst att förstöras under Novemberpogromen (som med en förskönande beteckning kallats Kristallnatten) 9–10 november 1938. Därefter sändes det till Stockholm men vandaliserades av nazister under transporten och fick restaureras. I kontrast till de kommunicerande blickarna och mänskliga berättelserna utstrålar Torah-skåpet ett mer stumt vittnesbörd men samtidigt skänker det en sakral atmosfär åt hela utställningen.

Att Speaking Memories även utan de interaktiva inslagen lyckas så väl med att visa och vittna om det ofattbara beror inte bara på de noggrant utvalda föremålen och den enkla iscensättningen med ansikten och berättelser. Även besökarens intellekt involveras genom omsorgsfullt formulerade texter. På en enkel väggskylt förklaras vad Förintelsen egentligen var på ett i mitt tycke oöverträffat pedagogiskt sätt.

I ett hörn av rummet får vi följa ”Vägen till Förintelsen” månad för månad, där också samtida händelser i Sverige redovisas längs tidslinjen. Genom detta grepp får vi klart för oss vad svenskar gjorde och vad vi kunde ha gjort. För exakt åttio år sedan genomförde till exempel Socialstyrelsen en ”utlänningsräkning” sedan studenter i Stockholm, Uppsala och Lund protesterat mot att så många människor kom till Sverige på flykt från nazisterna. Så var det inte. Det fanns bara 2029 judiska flyktingar i Sverige då, en förfärligt ynklig siffra med tanke på hur många fler som kunde ha räddats. Utställningen riktar sitt skakande budskap till nutiden, till var och en som har öron, ögon och hjärta.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och ledamot i UEForums styrelse.

Allt för barnen på museet

Finns det något bättre än att gå på museum med barn? Att få se barnens upptäckarglädje och genuina fascination inför allsköns saker och ting? Och är det något museer i Sverige är riktigt bra på så är det att bädda för spännande och lärorika upplevelser för barn – stora som små, tycker Olof Löf.

Museer kan av vissa (störande element) beskrivas som mossiga och lite stela men fråga barn vad de tycker så får du garanterat höra en annan uppfattning. Museer är rum för möten och som Riksantikvarieämbetets chef Lars Amréus så fint beskrev det nyligen, ”på museer umgås vi över generationsgränser”. I många andra sammanhang står barnen i fokus men ett museibesök är något som både den äldre och den yngre generationen får ut något av att göra tillsammans. På Riksantikvarieämbetets höstkonferens på Münchenbryggeriet i december var temat ”Kulturarv i en föränderlig värld – när rörelse är det konstanta”, vilket för övrigt låter som en beskrivning av att ha barn. Det leder oss in på ämnet för denna artikel: barnrum på museer i Stockholm.

Som pappaledig under en period nyligen hann jag igenom de flesta större museer och barnrum i Stockholm och kan konstatera att det är ett rikt utbud som erbjuds. Barnrum kan vid första anblicken beskrivas som just lekfulla men ofta är det mer än bara lekfullhet som ligger bakom ett gediget barnrum. I mer teoretiska analyser nämns ofta didaktisk design som syftar på de förutsättningar museet, genom sina verksamheter, skapar för lärande. Eller så kan det multimodala perspektivet åberopas:

”För att tolka världen och skapa mening krävs olika resurser. Resurser i detta sammanhang syftar till olika redskap vilka brukas eller bearbetas i olika sammanhang, exempelvis ljud, text, föremål. Genom sammanhang, samspråkande och samhandlande kan olika människor tolka resurser på samma sätt, således uppfatta dess mening likadant. Från dessa resurser utgår den så kallade multimodaliteten.”[1]

Det är mycket som händer i Stockholm på barnrumsfronten. Sjöhistoriska har precis byggt om och öppnade nyligen lekrummet Blubb. Arkeoteket på Historiska museet öppnade hösten 2017. Rum för barn på Kulturhuset bygger om och utökar delen för de allra yngsta. Återöppnade Nationalmuseum har fått ett barnrum i Villa Curiosa. Livrustkammaren bygger om basutställningarna och kommer att få ett nytt barnrum till sommaren 2019. Samtidigt kan man lita på klassiker som Nordiska museets Lekstugan där nutidsbarn och deras vuxna får förflytta sig till 1800-talet för en stund. Eller Tekniska museets Teknoleket, ett barnrum deluxe, ett halvt källarplan på ca 200 kvadratmeter med dels olika experiment som på Tom Tits men också dataspel, stor briobana och olika finurliga kulbanor och färgglada kugghjul som ger barn en lekfull ingång till teknik och mekanik. Tekniska museet öppnade även en matematikträdgård förra året, ett ypperligt exempel på hur ett museum gör en lekplats till något mer lärorikt. Det tyder på en god förståelse av vad didaktisk design kan innebära.

Gräv fram hemligheter på Historiska museet. Foto: Abed Alnaji, Statens historiska museum.

Arkeoteket på Historiska museet är ett annat bra exempel på hur barnrum utformats i linje med museets övriga verksamhet. Här kan yngre barn (3–7 år) pröva på att vara arkeolog och gräva fram 3D-utskrifter av föremål ur museets samlingar. Barnen kan gräva, putsa och pensla fram ett kranium, en yxa, ett dryckeshorn och andra föremål ur ”sanden” gjord av gummigranulat. Det är rejält spännande för barnen att se vad som gömmer sig i marken och faktiskt även för den vuxna. Gummigranulatet är också fascinerande för de allra minsta barnen som gillar att stoppa saker i munnen (granulatkornen är tillräckligt små för att sväljas hela och vad jag hört är de bara bra för tarmen). Alla uppskattar sanden, den är rogivande att sila mellan händerna.

Rummets maskot är grävlingen Grävis som bjuder in till grävande lek. Och det finns mer att upptäcka. I de olika lådorna ligger föremål, riktiga (!) föremål ur samlingarna som barnen kan kika på och se vad det användes till, även om det av förståeliga skäl inte går att ta upp sakerna ur lådorna. Att ha riktiga, arkeologiska föremål i ett barnrum är en gest av förtroende från museet gentemot de yngsta besökarna. Det är också pedagogiskt att det inte bara är färggranna ting som kommer upp ur jorden utan gråbruna, smutsiga men oj så spännande saker.

I mitten av rummet löper en kul gång där barnen kan springa ut och in. Golvet är ett vackert oslipat stengolv, skrovligt och ojämnt och hårt precis som arkeologi kan vara i verkligheten, även om det kanske inte är idealiskt för bebisar att krypa på. Arkeoteket är överlag ett väldigt väl utformat barnrum där det inte bara handlar om lek utan lika mycket om att lära sig genom lek. 


Mest, bäst och värst bland barnrum i Stockholm

För att sammanfatta mina intryck efter att ha lekt mig igenom Stockholmsmuseernas barnrum kommer här en lista.

Barnrummet Blubb på Sjöhistoriska museet. Foto: Anneli Karlsson, SMTM.

Mest optimala: Sjöhistoriskas Blubb. Här ligger barnrummet i direkt anslutning till matsäcksrummet och skaparverkstan. Många toaletter, stora ytor för barnvagnar och en liten smal dörr in till barnrummet så inga barn springer ut utan att man märker det.

Mest genuina: Nordiska museets Lekstugan. Finare barnrum får man leta efter, och närmare allmogevärlden och bondepraktikan kommer man inte på museum. Junibacken som ligger granne med Nordiska är så klart också väldigt fint, men det är mer ett lek- och sagoställe än ett museum.

Mest pedagogiska: Teknoleket på Tekniska museet. 

Minst tillgängliga: Postmuseum. Varför är ”Lilla posten” bara öppen på helgen?

Sorgligaste: ArkDes. Är det ett barnrum ens? Kan vara någon sorts skaparverkstad. Det ligger lite olika träbyggklossar från en gammal utställning på golvet. (Det här var våren 2018, kan ha hänt en del sedan dess).


Bra att tänka på för museer som bygger barnrum

Om vi utgår från tanken att barnrummet är en del av museet och inte bara ett rum där barnen kan leka har jag några råd att ge. Didaktisk design och lärande lek är ledorden.

  • Tänk på alla åldrar. Ingen ska vara för liten, ingen för gammal. Även om man riktar in sig på en viss målgrupp kommer det alltid att finnas barn i olika åldrar. I Tekniska museets lekrum får föräldrarna vara lika aktiva som barnen.
  • Placera helst barnrummet i anslutning till matsäcksrum och toaletter.
  • Utnyttja höjden och bygg så att barnen kan klättra upp i olika utrymmen. Det får dessutom ned ljudvolymen att ha mycket arkitektur.
  • Använd mjuka ytor. Trä, sten och stål är visserligen vackra material, men måste det alltid vara så vackert? Funktionellt är ibland viktigare än vackert. Man kan undra varför inte fler barnrum har heltäckningsmatta (har det med städning att göra?), som dessutom dämpar ljud. Stoppade ytor eller gummigolv är också alternativ.
  • Skapa utrymmen som barnen kan koppla av i för en stund. Rum för barn på Kulturhuset har småkrypin där barnen kan sätta sig och läsa en god bok. Jag önskar mer böcker överhuvudtaget i barnrum.
  • Lita på barn. Man kan ha föremål ur samlingarna i barnrum utan att de går sönder om det görs på rätt sätt.
  • Testa barnrummet på barn under byggprocessen. Låt inte en ensam designer få fria händer.
  • Ha bara en in- och utgång! Detta för att göra det lättare att hålla koll på barnen. Det är inte alltid det går att lösa men man kan försöka. På Junibacken är det otroligt svårt att veta vart barnen tar vägen. Man kanske tänker att en vuxen har koll på ett barn och att föräldrar måste klara att hålla reda på sina ungar på museum, men tänk en förskolegrupp. Då vill man veta var barnen är.
  • Tänk även på trötta småbarnsföräldrar, en skön fåtölj, varför inte Åskbollen av Eero Aarnio där föräldrar kan gå in i sin bubbla och slumra till för en stund … Och framför allt, instruera era vakter att aldrig väcka den förälder som sover!

Text: Olof Löf
OL är frilansande curator och ledamot i Forum för utställare.


Mer teori om barnutställningar
  • Axelsson, Cecilia, En meningsfull historia? Didaktiska perspektiv på historieförmedlande museiutställningar om migration och kulturmöten (Växjö universitet, 2009)
  • Insulander, Eva, Tinget, rummet, besökaren – om meningsskapande på museum (Stockholms universitet, 2010) 
  • Selander, Staffan & Kress, Gunther, Design för lärande – ett multimodalt perspektiv (Norstedt, 2010)

[1]Venderlöf, Sara Noomi, Barn på museum: en multimodal analys av Naturhistoriska riksmuseets och Nordiska museets riktning mot barn (Uppsala universitet 2013)

Från regemente till riksdag

Sedan i höstas är Liza Carlefred ordförande i föreningsstyrelsen för UEForum. Samtidigt har hon arbetat intensivt med sitt drömprojekt för Sveriges riksdag. Pia Cederholm har intervjuat henne.

PC: Ditt intresse för museer och utställningar började tidigt, eller hur? Och fortsatte med studier vid Linköpings universitet och så småningom ett spännande jobb på utställningsföretaget Expology. Berätta om din bakgrund som utställningsmänniska!

LC: När regementena i Sollefteå lades ner tog min pappa initiativet till T3 museum. Jag hjälpte till att bygga utställning, putsa montrar, korrläsa texter, städa etc. Därefter jobbade jag som guide på museet på somrar och lov. Av min pappa har jag lärt mig grunderna i att förverkliga utställningsidéer och produktion med små medel och att kunna trolla med knäna.

Efter gymnasiet flyttade jag till Norrköping och gick på KSM, Kultur, Samhälle och Mediegestaltning, där bland andra Eva Persson undervisade. Jag tänkte först inrikta mig mer på film, testade eventbranschen och därefter mässmonterbranschen några år men hamnade så småningom tillbaka där jag började. I sju år jobbade jag på Expology som utställningsproducent och projektledare med inriktning på konceptutveckling. Vi utvecklades enormt mycket tillsammans och kunde erbjuda något som få företag i branschen kunde: en helhetslösning från idéer och innehåll till färdig utställning. Jag hade förmånen att jobba med riktigt många spännande uppdragsgivare och projekt och med skickliga kollegor. I fokus stod för det allra mesta projekt med lärande, demokratifrågor och mänskliga rättigheter. När jobbet som utställningsproducent för demokratijubileet på Sveriges riksdag dök upp kändes det som ”once in a lifetime”, så jag vågade hoppa trots att jag trivdes så bra där jag var.

Den 17 december 1918 tog riksdagen det historiska principbeslutet att införa allmän och lika rösträtt. På dagen hundra år senare invigde riksdagen firandet av demokratins genombrott. Utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år avtäcktes vid Mynttorget i Stockholm. I mitten syns en glad Liza Carlefred flankerad av Anders Olsson och Anna Håkansson. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

PC: Ja, hur kom det sig egentligen att du hamnade i riksdagen?

LC: Jag såg att Sveriges riksdag sökte utställningsproducent för demokratijubileet och blev nyfiken. Det kändes som en unik chans att få jobba med det jag kan, inom ett ämne jag verkligen brinner för, på en så speciell arbetsplats som riksdagen. Det var läskigt men samtidigt var jag tvungen att söka. När jag fick det blev jag superglad.

PC: Hur har processen med demokratiutställningarna sett ut, från att du fick uppdraget till invigningen?

Ett av skyltfönstren avtäcks i utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

LC: Att arbeta med utställningar på riksdagen har varit en positiv utmaning från start. Mina två medarbetare på sekretariatet för demokratijubileet och övriga kollegor har verkligen varit guld värda i arbetet med att realisera alla de uppdrag vi fått. Hittills har jag varit med och realiserat en presentshop, utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år på Mynttorget i Gamla stan, Fira demokratin! inne i riksdagshuset samt en nationell version av Fira demokratin! som går på turné från mars. Vi har dessutom med gemensamma krafter skapat ett skolmagasin, en webbplats (firademokratin.riksdagen.se) och en massa annat. I år fokuserar vi på turnén av Fira demokratin! som redan är i princip fullbokad, samt att skapa en print on demand-utställning, en skolutställning och fler utställningar inne i riksdagshuset.

Natt på Västerlånggatan i Stockholm den 17 december 2018, hundra år efter demokratins genombrott i Sverige. Foto: Anders Löwdin/Sveriges riksdag

Processen för utställningen på Mynttorget har utgått ifrån det historiska PM som den parlamentariska kommittén godkänt. Därefter har vi gjort massor av research och träffat forskare för att kunna jobba med det svåraste av allt, urvalet. Tillsammans med formgivarna Momo Tham och Malin Lindell på AIX samt innehållsansvarig har sedan berättelse och form växt fram. Av en slump blev också Sara Teleman vår illustratör, efter att jag hittat hennes bok Rösträtt för kvinnor. Jag kände direkt ”här är vår utställning”.

När jag förstod att jag inte skulle skapa en utställning i ett rum inne i ett hus utan i 16 skyltfönster, vändes många tankar upp och ner. Hur gör vi, hur funkar ljus och solsken? Kan vi ändå jobba med djup? Vi kom snabbt fram till att vi skulle använda scener ur demokratins historia. Varje fönster är en egen scen och besökaren ska kunna ta till sig något från varje scen utan att följa någon kronologi. Det är en förutsättning när det är utomhus och med ett flöde av människor som kommer ifrån så olika håll. Tittskåpen är byggda med upp till 1,5 m djup för att rymma mekanik, ljus, snickerier och det enda föremålet vi har i utställningen – en valurna från Mölndals stadsmuseum märkt 1921.

Ett skyltfönster ägnas åt parlamentarismen. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag

PC: Jag har uppfattat det som att du fick goda förutsättningar att göra research och planera utställningsproduktionen under en rejält tilltagen startsträcka när du anlitades för uppdraget. Stämmer det? Och vad fick det i så fall för betydelse för ditt arbete, jämfört med andra produktioner du varit inblandad i?

LC: Egentligen var det inte så lång tid. Den månad som det kanske blev kunde jag till stor del ägna åt inläsning i ämnet. Vilket kändes väldigt bra när vi kom igång, eftersom det då var gasen i botten för att hinna med alla produktioner som skulle vara klara 2018.

Att ha gott om tid för egen research gör ju så klart stor skillnad då en hinner fundera på olika sätt att angripa ett ämne. Är det däremot ont om tid måste en ibland gå på de första idéerna som kommer upp, trots att det bästa resultatet kanske skulle kunna uppnås med några fler tankeomgångar. Å andra sidan behöver en komma till skott någon gång och bestämma sig också.

Utställningen Fira demokratin! står i Sammanbindningsbanan i Östra riksdagshuset. Foto: Anders Löwdin/Sveriges riksdag

PC: I samma veva som detta med riksdagen fick du också frågan om att bli ordförande för UtställningsEstetiskt Forum. Hur gick dina tankar då? Var det självklart att tacka ja?

LC: Jag blev glad över frågan men var tvungen att fundera lite. Jag hade just klivit av efter fyra år i Forum för utställare, varav nästan tre år som ordförande, och ideellt arbete tar mer tid än en tror. Samtidigt hade jag redan under tiden i den föreningen pratat med många kollegor om vikten av utställningskritik och utvecklingen av utställningen som medium. Jag har med stor behållning läst UEForum sedan starten och kände att det skulle vara en ära att få ta stafettpinnen vidare med hjälp av övriga kollegor i styrelsen och föreningen. Så jag beslutade mig för att tacka ja. Det har varit en intensiv jobbhöst och så klart har vi i styrelsen mycket kvar att få på plats. Strukturen har ändrats och vi har många nya spännande tankar, nytt namn på gång med mera. Det känns kul! Men tid är alltid en faktor i detta för alla oss som är engagerade. Jag hoppas vi ska få så mycket gjort vi bara kan så att UEForum kan utvecklas och bli en ännu större plattform för det vi gemensamt brinner för.

   

Text: Liza Carlefred och Pia Cederholm

En man, en stad och fem museer

Odense är starkt förknippat med stadens världsberömde son, författaren Hans Christian Andersen. Det har man förstått att ta vara på. Irène Karlbom Häll gör ett återbesök i H.C. Andersens 1800-talsvärld.

Till H.C. Andersens 200-årsdag 2005 byggdes det rätt så intensivt i Danmark. Jag var där i slutet av 2004 och alla unga danskar jag träffade hatade redan födelsedagsbarnet. Själv var jag nyfrälst Andersen-fan och oändligt förtjust i barnkulturhuset Fyrtøjet i Odense som i sin generositet överträffade det mesta. Jag var mer eller mindre beredd att flytta in. Där fanns ett sånt överdåd som ändå helt byggde på barnens egen lek och aktivitet.

När jag återvände med ett leksuget barn 15 år senare var Fyrtøjet på gång att rivas och Odense hade satsat på en nystart i det museala. Man får nu fem närbelägna museer på en enda biljett, med viss inbyggd morot i form av en present för den som går till alla fem. Vilket jag misslyckades med eftersom mitt barn fastnade i timtal, förtrollad i barnkulturhuset Fyrtøjets nya lekmiljö Elverhøj. Hon hade lätt kunnat vara nästan lika länge i den mer traditionella men lika lekbara sekelskiftesmiljön Børnenes Baggård, en del av det nya stadshistoriska museet Møntergården – som också det höll hög klass. H.C. Andersens födelsehus räknas som museum två och barndomshemmet som museum fem.

Välförsett med utklädningskläder på Elverhøj.

Starkast intryck gjorde Elverhøj. Den suggestiva och diskreta ljudmiljön inne i älvornas värld försatte snabbt både vuxna och barn i en behaglig trans. Där fanns även mängder med integrerade sittplatser. Tur, för detta är en miljö där barn kan vistas i timmar. Utbudet och kvalitén på utklädningskläderna borde få de flesta museer att skämmas: kläderna finns även i vuxenstorlek och i modeller som tar hänsyn till att vi har olika kroppar. Det enda som slog mig som lite synd var kanske den outtalade ”självklara” uppdelningen i pojk- och flickdelar, där flickornas del var nästan dubbelt så välförsedd.

Miljöerna är genomarbetade, med en grad av öppenhet som inspirerar men lämnar mycket till besökarens fantasi. Miljöerna är inte bestämda till någon specifik saga men bär en tydlig Andersen-stämning. De är fyllda med ”riktiga grejer” från det gjutna badkaret till schackspel och fjäderpennor. De är riktiga och man får leka med dem. Bara maten är fejk. Ljudmattan och ljussättningen hjälper till att skydda de olika bubblor av lek som uppstår från att störa varandra, långt från alla havererade, slamriga och kaotiska barnmiljöer där de få och ofta trasiga kläderna provas och kastas.


Helt andra förutsättningar har Børnenes Bagegård, en rekonstruerad arbetarmiljö från 1800-talet men med enkla medel – griffeltavlor här och var – som leder in i lek, arbete och umgänge med den osynliga sekelskiftesfamilj som bor där, men bara verkar ha gått ut en stund. Samma förtroende för besökarna, samma lekfullhet och befriande brist på pekpinnar och överförklarande texter. Man lär sig om hur det var förr inpå kroppen, i de hårda sängarna där man får bädda ned sig, i verkstan och ute på gården.

Møntergårdens entréhall.

Stadsmuseet Møntergården har en anslående entréhall med ett gigantiskt äpple och utställningarna känns samtida och proffsiga. Jag ska inte ge mig in i någon recension av denna del eftersom min tid där blev kort, men helhetsintrycket var jättebra, en film där man for genom historien komplett med lite chockeffekter dröjde sig kvar i minnet.

Historikern, arkeologen och konservatorn berättar. Men var är gestaltaren och förmedlaren?

En del av Møntergården heter Histotoriet och verkar inriktad mot skolor. Där får ”Historikeren, Arkæologen og Konservatoren” berätta om sitt arbete. En form av utställning som museimän brukar älska att producera, vem vill inte lägga ut texten om sitt jobb? Lite surt konstaterar jag att ”Gestaltaren” och ”Förmedlaren” i vanlig ordning inte existerar i berättelsen, de är osynliga som yrken. Den här delen är ganska torr men kan säkert vara en upplevelse för barn som kommer, särskilt om de möter pedagoger i miljön vilket man får förutsätta. De interaktiva momenten är som på de flesta håll svåra att knäcka på egen hand om man inte är exceptionellt envis. En ganska ordinär museiutställning men välgjord i sin genre.

Utanför Histotoriet finns en konsertflygel i brons och när man sätter sig på pallen strömmar pianomusiken från en obestämd plats i miljön. Vem kan motstå att släppa loss sin inre Liberace? Fint grepp också med den staty på H.C. Andersen, visserligen i skala större än verkligheten men liksom nedgrävd i marken från midjan och nedåt, vilket gjorde honom vänlig trots sin storlek. (Han var också i verkligheten en väldigt stor person, en jätte i sin tid.)

Stiliserad utformning på H.C. Andersen-museet.

Vi såg också snabbt det nya H.C. Andersen-museet, som var sig ganska likt i sina nya lokaler, kanske var utformningen ännu lite mer stiliserad och präglad av hans klippdockor än sist. Helt okej och konsekvent med många vackra anslående rum. Man befann sig hela tiden som en lilleput i HC Andersens klippta världar.

Kort sagt, Odense är en varm rekommendation vare sig man är ute efter en familjesemester eller ett musealt studiebesök. Och något att lära för andra städer hur man kan låta ett antal närliggande museer samverka till en heldagsupplevelse.

Text och foto: Irène Karlbom Häll
IKH är journalist och utställningsproducent.

Läs mer i UEForum: Dyveke Skov Larsen och Mette Stauersbøl Mogensen skrev om Histotoriet i Odense i #3 2018.

Med en grön manskapsbod på släp

Glesbygden, med tallskogar och kalhyggen, myggor och mobilmaster, återvändare och nyanlända, långtradare och övergivna hus är temat för projektet Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja. Mera specifikt är projektet inriktat på möten där kreativitet, konst och textila traditioner står i fokus för utbyten och samtal. Maria Backman funderar över vad som händer när kulturen kommer rullande till sin publik.

Fem kvinnliga konstnärer, samtliga knutna till gruppen Fiber Art Sweden, startade våren 2016 ett projekt med utgångspunkt i ett gemensamt intresse för de textila teknikerna och i syfte att använda dessa i aktiviteter och samtal. Landskapet de rör sig i är Västerbottens inland, kring Storuman, Sorsele, Ammarnäs, Stensele och Tärnaby, samhällen med några hundra invånare i kommuner med en befolkningstäthet på omkring 1–2 personer per kvadratkilometer. Här gör konstnärsgruppen nedslag på olika platser i byarna under två somrar, 2016 och 2017, för att träffa människor, prata om livet och reflektera över orternas villkor.

Med en manskapsbod på släp efter en bil skapar man en mötesplats, en tillfällig konstlokal, ibland till och med en utställningslokal. Konstnärsgruppen bjuder på frukost och kokkaffe i vagnen, arbetar med konst och samtalar. Inbjudna gäster dyker upp i vagnen för att bidra med sina specifika erfarenheter. I Storuman är vagnen parkerad mellan Konsum och Ica och gästas bland andra av Elisabet Larsson Malmström, konstnär och lärare i svenska som andraspråk samt lärare i bild för nyanlända ungdomar. Projektets konstnär Lotte Nilsson-Välimaa skapar kontakter i samhället, med SFI-studerande nykomlingar, med bibliotekets personal och nyfikna ortsbor.

Till Tärnaby kommer konstnärerna Maria Sandstig och Hannah Streefkerk med den gröna manskapsboden. En kväll har konstnärerna särskilt bjudit in Johanna Almström, Tärnabybo, eldsjäl och evangelist med internationellt perspektiv, för att göra en vandring på den gamla vägen mellan Storuman och Tärnaby. Även här finns många nyanlända och några följer med på vandringen och berättar om sina erfarenheter.

Så går vagnen vidare till Ammarnäs och till Sorsele. Konstnärerna har skaffat värdar, kontaktpersoner, i förväg i de olika samhällena. Ofta är det genom biblioteken som fungerar som sociala och kulturella samlingsplatser. Vagnen får besök av nyanlända men också av skolbarn i olika åldrar. I Ammarnäs blir mandelpotatisen en viktig programpunkt. Här finns potatisodlingar och förutom att få smaka på de fina pärerna virkar man potatisar och gör potatistryck med förskolebarn. Samisk Duodji finns här i trakten och utövande sameslöjdare.

Sorsele-profilen Bengt-Erik Nordenström är pensionerad polis och passionerad naturälskare.

I Sorsele anordnar man poesiworkshop och berättarkväll. Även här finns nyanlända och tillsammans med en grupp kvinnor delar man en måltid och arbetar sedan med tyg, garn och sömnad. Manskapsvagnen har blivit ett rum för berättelser och samtal och efter resans slut finns spår kvar som hälsningar i gästboken, lappar med anteckningar eller något litet broderi.

Hur gestaltar man detta konstprojekt som en helhet? Och hur har projektet arbetat med och genom konst? Utspritt i tiden, utspritt i rummet – en överblick just där och då lät sig nog inte göras. Det har inte varit en utställning, inte heller har konstnärerna arbetat med egna konstverk i en traditionell mening.

En gestaltning och sammanfattning kan den som inte var med på plats nu ta del av i den katalog som konstnärsgruppen har producerat, drygt ett år efter den sista Norrlandsresan. Det är en dokumentation av projektet, den delen av det som varit publik, öppen. Dispositionen av innehållet är överskådlig. Projektidén, presentation av de medverkande konstnärerna, upplägget för genomförandet, beskrivningar av händelser på respektive ort, foton av platser, natur, medverkande människor och de gemensamma aktiviteterna. Inbjudna medverkande är intervjuade och berättar om sina förhållningssätt gentemot glesbygden, återvändandet eller varför de har hamnat där.

Genom hela presentationen, i både text och bilder, finns en stark ton av prövande, kontaktsökande, samtal, vilja till förståelse och kommunikation. Ofta benämns den här typen av projekt Community Art eller deltagarbaserad konst. Dessa begrepp poängterar deltagande och process – konsten är något som skapas, eller frambringas i ett sammanhang där deltagaren blir medskapande.

Den franske konstteoretikern Nicolas Bourriaud myntade begreppet relationell estetik på 1990-talet och enligt hans synsätt kan konstnären ses mera som en katalysator i en process än som en figur som allt cirklar omkring. Vi har sedan 1990-talet fått se åtskilliga konstprojekt där konstnärer lagat mat, bygger saker, skapar mötesplatser eller gestaltade händelser tillsammans med människor.

I kölvattnet av det utvidgade konstbegreppet finns risken att konsten instrumentaliseras, att den används för andra syften än konstnärliga, som social hjälpgumma. De senaste decennierna har samhällsinstitutioner som ger bidrag till konstnärliga verksamheter alltmer skruvat åt sina kriterier och projekt måste riktas särskilt till vissa grupper – barn, ungdom, socialt utsatta osv. Givetvis påverkar detta också konstens uttryck. Konstnärer som inte har utbildning inom vård, sociala verksamheter eller pedagogik arbetar med människor i grupp, och får dessutom avsevärt mindre betalt än dem som har adekvat yrkesutbildning.

Dessa risker kan givetvis tvärtom ses som möjligheter. I katalogens inledande text gör konstnären och skribenten Margareta Klingberg mycket träffande reflektioner över hur Bourriauds och även Hanna Arendts tankar kan läsas in i idéerna kring detta projekt. Arendts begrepp framträdelserummet avser det rum som uppstår så snart människor interagerar genom ord och handling. Detta är något grundläggande. Och Arendt förklarar: ”Till skillnad från andra rum som vi kan skapa genom olika avgränsningar dröjer detta framträdelserum inte kvar efter det att de processer som givit upphov till det avslutats, utan det försvinner, upplöses i intet, och närmare bestämt inte först när de människor som skapade det har försvunnit (som i fallet stora katastrofer som gör att ett folk politiskt inte kan leva vidare), utan redan när de verksamheter genom vilka det uppstod avstannat.” På detta sätt kan konsten fungera i ett rum, genom mänskliga interaktioner, genom en överenskommelse om situationen.

Författaren och professorn Stefan Jonsson skrev nyligen en artikel i Dagens Nyheter om konst och demokrati (2019-01-04). Han skriver: ”Till skillnad från andra kunskapsverktyg är konsten inte främst representerande, utan performativ. Den representerar inte verkligheten, utan presenterar möjligheter. Därav kommer även konstens förmåga att införa nya ting i världen, nya frågor och hållpunkter som offentligheten får förhålla sig till: en röst som tidigare inte hörts, en gestalt som inte synts, ett samband som inte uppmärksammats.” Även hos Stefan Jonsson finns en argumentation mot instrumentaliseringen av konsten.

Det här konstprojektet har inte gett några bestående konstverk som går att betrakta som objekt, på en vägg i en institution eller i någons vardagsrum. Publiken som besökte den gröna manskapsboden var deltagare i projektet, inte besökare på en utställning. Konstnärerna besökte sin publik, inte tvärtom. I Sverige sker finansieringen av detta slags projekt i princip alltid med offentliga medel, utifrån villkor som stipulerats av politiker och tjänstemän avseende målgrupper, önskat resultat (vad det nu är) och tillgänglighet. Det är skattebetalarnas pengar och det har blivit allt viktigare att mottagarna av offentlig finansiering kan påvisa samhällsnytta.

Det vi som inte var där just då, vi som inte drack kokkaffet i den gröna vagnen, vi som inte deltog i samtalen under myggiga kvällar utan som kanske som turister besöker dessa platser kan göra är att hoppas att projektet där har satt spår i form av insikter, fantasier, nya möjligheter. Kanske som den tysk-judiske filosofen Ernst Bloch skrev, ”… att bringa filosofi till Hoppet, som en plats i världen som är bebodd som det bästa kulturland och outforskad som Antarktis.”

Text: Maria Backman
MB är konstnär och konstskribent.

Foto: Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja

Bli medlem och få en bok

UtställningsEstetiskt Forum behöver stöd från sin förening och sina medlemmar. Du blir en del av det stödet genom att betala in medlemsavgiften för 2019. Som tack får du den högaktuella boken Musealt islam av Magnus Berg och Klas Grinell.

Medlemsavgiften för 2019 är 200 kronor och kan betalas på något av följande sätt:

  • Swishnummer 123 364 77 08
  • Plusgiro 62 73 54-4
  • Bankgiro 829-0082

Glöm inte att uppge namn, e-post och postadress så att vi kan skicka boken till dig. Har du redan betalat in årsavgiften för 2019 behöver vi din postadress. Mejla i så fall till klas@ueforum.se

Läs mer i UEForum: Magnus Berg om Musealt islam