Vad är det här för skepp? Vad är det här för skepp! Jane Karlsson återger ett intensivt besök på Sjöhistoriska museet i Stockholm tillsammans med Axel som fyller 4 år i sommar.
Att gå på museum med barn är inte som att gå på museum med vuxna, det vet alla som prövat. Oväntade saker händer, som att man kan få se en hel utställning på 5 sekunder eller tvärtom få stå och stirra på samma pryl länge, länge. Och på något sätt hänger den här indoktrineringen kvar om att man inte får röra vid någonting när man är på museum, så även när man faktiskt får röra så är jag ändå på med mitt ”försiktigt, försiktigt!”
Med det sagt, vi gick till Sjöhistoriska Axel och jag för att leka i ett rum som heter Blubb och kolla på båtar. Så beskrev jag det innan vi åkte så han visste vad vi skulle göra och det visade sig stämma ganska bra. Dessutom kunde han ju sitta och säga ”blubb, blubb-blubb” oavbrutet på bussen på vägen dit så bara namnet i sig visade sig vara underhållande.
Blubb är ett lekrum. Det är inte en utställning och har inte
heller ambitionen att vara en utställning trots att det finns på ett museum och
det tycker jag är skönt. Här har man valt vad man ville göra och gjort just det
– ett lekrum.
Det är inte stort. Men två skepp, en bergvägg med
undervattensväxter och en sorts hamn får plats. Och en annan del som jag inte
blir riktigt klok på.
Ingången är lite spännande med små akvarier, en film där en dykare simmar förbi och ett rör man kan krypa igenom. Axel rusar dock rakt in. Det gröna skeppet i mitten lockar. Man kan klättra upp och titta i kikare. Man kan klättra ner och in och styra med ratten (eller heter det rodret?). Överallt runt omkring ligger utklädningskläder som barnen plockar upp i språnget och tar av och på, sjöjungfrusvans och kaptensmössa.
I det vita skeppet intill kan man åka rutschbana. Den är inte så hög men svängd och ganska snabb. Föräldrar får också plats, till de små barnens lycka. På vissa ställen hänger skyltar som har formen av gamla adressmärkningslappar där den som kan läsa får chans att utöka ordförrådet. På en står det: ”Inte krocka. Lanternor.” Och så en kort text om lamporna på båtar.
Till vänster finns bergväggen och den har flera hål så att
man kan krypa in i grottan innanför. Där är det myshörna med ljud att lyssna på
(inga ungar står dock still och lyssnar på havsljud i hörlurar), böcker att
läsa och kuddar att slänga sig i. Den delen är bra för små barn.
Längst in är det en väg med hål, kugghjul och rör. Jag
förstår inte riktigt och Axel är inte intresserad av den delen så vi springer
vidare. Axels favoritdel är nog i stället hamnen. Här får man packa och känna efter
vad det finns i lådorna och lasta på, även om taljan var trasig just den dag vi
var där.
Efter en stund är Axel nöjd och vill kolla på båtar i stället så vi springer upp och ner i museets stora stentrappor. Vi tittar på modeller av gamla skepp. Axel rusar mellan dem och ropar: ”Vad är det här för skepp?!” Och sedan fikar vi i kaféet. Det måste man ju. Och så går vi ner till Blubb igen, vi ska ju ändå ner dit när vi ska hämta våra kläder.
Det är synnerligen smart av Sjöhistoriska att rikta in sig på små barn och föräldrar som målgrupp, för det upplever jag verkligen att de gjort. Mycket av själva utställningarna är anpassade så att barn kan se, man får ta i grejor, kan springa upp och ner och så vidare. Ömtåliga föremål finns i glasmontrar men de är så uppblandade med saker som står framme, olika sjöfartsrelaterade föremål som tampar och relingar, att det inte blir trist.
Kanske tycker den sjöhistoriskt intresserade besökaren att det är jobbigt med alla barn som springer omkring, för det var ganska många, men ska det vara legitimt att ha ett så stort museum för detta ändå ganska nischade ämne tycker jag det är rimligt att man försöker nå fler än dem som redan är engagerade.
Inne i Blubb behöver man inte säga till något barn att vara
försiktigt. Det finns inget man inte får röra och i stort sett inget man kan
slå sig på. Helt utmärkt som en lekpaus före och efter museibesöket.
Text och foto: Jane Karlsson JK har en bakgrund i museibranschen men är idag kommunikatör på Svenska Afghanistankommittén.
Sedan i höstas är Liza Carlefred ordförande i föreningsstyrelsen för UEForum. Samtidigt har hon arbetat intensivt med sitt drömprojekt för Sveriges riksdag. Pia Cederholm har intervjuat henne.
PC: Ditt intresse för museer och utställningar
började tidigt, eller hur? Och fortsatte med studier vid Linköpings universitet
och så småningom ett spännande jobb på utställningsföretaget Expology. Berätta
om din bakgrund som utställningsmänniska!
LC: När regementena i Sollefteå lades ner tog min pappa initiativet till T3 museum. Jag hjälpte till att bygga utställning, putsa montrar, korrläsa texter, städa etc. Därefter jobbade jag som guide på museet på somrar och lov. Av min pappa har jag lärt mig grunderna i att förverkliga utställningsidéer och produktion med små medel och att kunna trolla med knäna.
Efter gymnasiet flyttade jag till Norrköping och gick på KSM, Kultur, Samhälle och Mediegestaltning, där bland andra Eva Persson undervisade. Jag tänkte först inrikta mig mer på film, testade eventbranschen och därefter mässmonterbranschen några år men hamnade så småningom tillbaka där jag började. I sju år jobbade jag på Expology som utställningsproducent och projektledare med inriktning på konceptutveckling. Vi utvecklades enormt mycket tillsammans och kunde erbjuda något som få företag i branschen kunde: en helhetslösning från idéer och innehåll till färdig utställning. Jag hade förmånen att jobba med riktigt många spännande uppdragsgivare och projekt och med skickliga kollegor. I fokus stod för det allra mesta projekt med lärande, demokratifrågor och mänskliga rättigheter. När jobbet som utställningsproducent för demokratijubileet på Sveriges riksdag dök upp kändes det som ”once in a lifetime”, så jag vågade hoppa trots att jag trivdes så bra där jag var.
Den 17 december 1918 tog riksdagen det historiska principbeslutet att införa allmän och lika rösträtt. På dagen hundra år senare invigde riksdagen firandet av demokratins genombrott. Utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år avtäcktes vid Mynttorget i Stockholm. I mitten syns en glad Liza Carlefred flankerad av Anders Olsson och Anna Håkansson. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag
PC: Ja, hur kom det sig egentligen att du hamnade i riksdagen?
LC: Jag såg att Sveriges riksdag sökte utställningsproducent för demokratijubileet och blev nyfiken. Det kändes som en unik chans att få jobba med det jag kan, inom ett ämne jag verkligen brinner för, på en så speciell arbetsplats som riksdagen. Det var läskigt men samtidigt var jag tvungen att söka. När jag fick det blev jag superglad.
PC: Hur har processen med demokratiutställningarna sett ut, från att du fick uppdraget till invigningen?
Ett av skyltfönstren avtäcks i utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag
LC: Att arbeta med utställningar på riksdagen har varit en positiv utmaning från start. Mina två medarbetare på sekretariatet för demokratijubileet och övriga kollegor har verkligen varit guld värda i arbetet med att realisera alla de uppdrag vi fått. Hittills har jag varit med och realiserat en presentshop, utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år på Mynttorget i Gamla stan, Fira demokratin! inne i riksdagshuset samt en nationell version av Fira demokratin! som går på turné från mars. Vi har dessutom med gemensamma krafter skapat ett skolmagasin, en webbplats (firademokratin.riksdagen.se) och en massa annat. I år fokuserar vi på turnén av Fira demokratin! som redan är i princip fullbokad, samt att skapa en print on demand-utställning, en skolutställning och fler utställningar inne i riksdagshuset.
Natt på Västerlånggatan i Stockholm den 17 december 2018, hundra år efter demokratins genombrott i Sverige. Foto: Anders Löwdin/Sveriges riksdag
Processen för utställningen på Mynttorget har utgått ifrån det historiska PM som den parlamentariska kommittén godkänt. Därefter har vi gjort massor av research och träffat forskare för att kunna jobba med det svåraste av allt, urvalet. Tillsammans med formgivarna Momo Tham och Malin Lindell på AIX samt innehållsansvarig har sedan berättelse och form växt fram. Av en slump blev också Sara Teleman vår illustratör, efter att jag hittat hennes bok Rösträtt för kvinnor. Jag kände direkt ”här är vår utställning”.
När jag förstod att jag inte skulle skapa en utställning i ett rum inne i ett hus utan i 16 skyltfönster, vändes många tankar upp och ner. Hur gör vi, hur funkar ljus och solsken? Kan vi ändå jobba med djup? Vi kom snabbt fram till att vi skulle använda scener ur demokratins historia. Varje fönster är en egen scen och besökaren ska kunna ta till sig något från varje scen utan att följa någon kronologi. Det är en förutsättning när det är utomhus och med ett flöde av människor som kommer ifrån så olika håll. Tittskåpen är byggda med upp till 1,5 m djup för att rymma mekanik, ljus, snickerier och det enda föremålet vi har i utställningen – en valurna från Mölndals stadsmuseum märkt 1921.
Ett skyltfönster ägnas åt parlamentarismen. Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag
PC: Jag har uppfattat det som att du fick goda förutsättningar att göra research och planera utställningsproduktionen under en rejält tilltagen startsträcka när du anlitades för uppdraget. Stämmer det? Och vad fick det i så fall för betydelse för ditt arbete, jämfört med andra produktioner du varit inblandad i?
LC: Egentligen var det inte så lång tid. Den månad som det kanske blev kunde jag till stor del ägna åt inläsning i ämnet. Vilket kändes väldigt bra när vi kom igång, eftersom det då var gasen i botten för att hinna med alla produktioner som skulle vara klara 2018.
Att ha gott om tid för egen research gör ju så klart stor skillnad då en hinner fundera på olika sätt att angripa ett ämne. Är det däremot ont om tid måste en ibland gå på de första idéerna som kommer upp, trots att det bästa resultatet kanske skulle kunna uppnås med några fler tankeomgångar. Å andra sidan behöver en komma till skott någon gång och bestämma sig också.
Utställningen Fira demokratin! står i Sammanbindningsbanan i Östra riksdagshuset. Foto: Anders Löwdin/Sveriges riksdag
PC: I samma veva som detta med
riksdagen fick du också frågan om att bli ordförande för UtställningsEstetiskt
Forum. Hur gick dina tankar då? Var det självklart att tacka ja?
LC: Jag blev glad över frågan men var tvungen att fundera lite. Jag hade just klivit av efter fyra år i Forum för utställare, varav nästan tre år som ordförande, och ideellt arbete tar mer tid än en tror. Samtidigt hade jag redan under tiden i den föreningen pratat med många kollegor om vikten av utställningskritik och utvecklingen av utställningen som medium. Jag har med stor behållning läst UEForum sedan starten och kände att det skulle vara en ära att få ta stafettpinnen vidare med hjälp av övriga kollegor i styrelsen och föreningen. Så jag beslutade mig för att tacka ja. Det har varit en intensiv jobbhöst och så klart har vi i styrelsen mycket kvar att få på plats. Strukturen har ändrats och vi har många nya spännande tankar, nytt namn på gång med mera. Det känns kul! Men tid är alltid en faktor i detta för alla oss som är engagerade. Jag hoppas vi ska få så mycket gjort vi bara kan så att UEForum kan utvecklas och bli en ännu större plattform för det vi gemensamt brinner för.
Forum för levande historia åkte till Bokmässan med föresats att skapa samtal under temat respekt och kom hem nöjda. En genomtänkt monter, förolämpningar och framträdanden blev utgångspunkt för många bra samtal. Efter att ha mött tusentals besökare ser vi att olika typer av verksamheter spelar en viktig roll i att skapa förutsättningar för sådana samtal, skriver Johan Rahm.
En förolämpning, ett samtal och ett armband. Det var några av de möjliga utgångarna för våra besökare på Bokmässan. För hur skapar man en mötesplats som känns viktig för en bred målgrupp när man vill visa upp så mycket? Forum för levande historia är en utställningsproducent, men också just ett forum, en kunskapsbank, en resurs för lärare och mycket mer.
När vi bestämde oss för att gå in i ett samarbete med Bokmässan under temat respekt var det just för att nå nya målgrupper och att visa upp hur de olika delarna av vår verksamhet samverkar och hur olika infallsvinklar kan ge nya perspektiv till det kunskapsbaserade samtalet.
Ett halvår innan Bokmässan startade vi satsningen ”Prata rasism”. Den bärande tesen var att vi behöver mer av kunskapsbaserade samtal om rasism och att vi genom vår bredd av verksamhet kunde spela en viktig roll i att skapa förutsättningar för sådana samtal. Bokmässan erbjöd en plattform som verkligen kunde ge oss genomslag för denna idé.
Det är sällan vi får möjligheten att visa upp hela bredden i vår verksamhet på en och samma plats. På Bokmässan kunde vi göra det och vi lärde oss också att se kopplingarna tydligare själva.
I ena hörnet av vår monter fungerade en utställning som en samtalsstartare. Genom att låta besökare bli förolämpade av fördomstestet i vår kompakta digitala utställning Stämplad satt samtal igång. För vem blir inte intresserad av att veta mer när man fått information om att man kan uppfattas som dryg och rasistisk? De samtalen ledde i sin tur vidare till diskussioner om varför kunskapsbaserade samtal är viktiga när man vill arbeta mot rasism eller hur forskningsläget inom rasismfältet ser ut.
I andra hörnet av vår monter fick besökaren välja ett favoritcitat om mänskliga rättigheter. Citatet blev sedan till ett armband som startade samtal över hela bokmässeområdet. Och samtidigt fick vi möjligheten att prata om vår utställning ”Alla människor” där mellanstadieelever får workshoppa kring mänskliga rättigheter och från vilken citatmaskinen var lånad.
Samarbetet med Bokmässan gav oss också möjligheten att arrangera en av de officiella samtalsscenerna, ”Respektscenen”. Under Bokmässans fyra dagar arrangerade vi runt tio samtal per dag och dessa samtal fungerade som ett nav i vår närvaro på Bokmässan. Under samtalstitlar som ”Hur mycket intolerans tål vi?”, ”Konspirationsteorier för världsherravälde” och ”Smygrasismen vi sväljer” samtalade kända och okända, forskare och aktivister, internationella och svenska gäster. Samtalen gav oss en möjlighet att möta för oss nya målgrupper och människor som aldrig tidigare varit i kontakt med oss.
Vår tes när vi skapade satsningen Prata rasism var att samhället både behöver och mår bra av mer kunskapsbaserade samtal om rasism, särskilt i en tid då ”fake news” blivit ett begrepp och konspirationsteorier lätt får fäste. Efter att ha mött tusentals besökare under Bokmässan står vi ännu tryggare i att sådana samtal verkligen behövs och att flera olika typer av verksamheter, som utställningar, pedagogiska material och forskningsöversikter, alla spelar sin viktiga roll i att skapa förutsättningar för sådana samtal.
Text: Johan Rahm
JR är kommunikationschef på Forum för levande historia
Ett nyrenoverat Nationalmuseum i Stockholm. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum
Det nyöppnade Nationalmuseum har mötts med stort intresse och övervägande lovord. UEForum stämmer in i hyllningen och välkomnar de ljusa salarna, vackert och varsamt renoverade, med växling mellan tätt och nästan tomt. Den tablåliknande utställningsgestaltningen utmanar andra stora museers identiteter, skriver Gunilla Lundahl och reflekterar över alla som bidragit i detta stora arbete.
När Nationalmuseum nu står där och tindrar medan applåderna brusar är det inte en, två eller tre mans verk. Omkring tusen personer har strävat mot att tillsammans göra sitt allra bästa. De har utfört ett arbete, där så många vittnar om det glädjefyllda i att finnas med i ett projekt där alla delar ambitionen att höja ribban. Arbetets ära. Att skapa något nytt. Fast det också handlar om ett gammalt hus och gamla samlingar. Om att återerövra gammal kunskap, tillföra ny och säkra framtiden för ett stolt projekt.
I denna väl orkestrerade kollektivitet har mångfalden fått blomma ut. Så många professioner har mötts, hävdats och samsats. Tid och pengar har funnits. De stora linjerna har varit tydliga. Uppdraget – mer konst till fler människor. I rum och klimat som tillåter även det mycket ömtåliga att ta plats. Samarbete blev en förutsättning.
Övre trapphallen. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum
Arkitekterna har benat fram den ursprungliga strukturen från 1866, dokumenterad i August Stülers vackra ritningar. Under lagren av påbyggnader framträdde en kropp, ben och mage, huvud och armar, korsetterad i stram geometri och symmetrier, som ger tydlighet och självklarhet åt gestalten. Form som gör det lätt att uppfatta hela byggnaden redan när man kommer in. Stor, men inte överväldigande. Det finns proportioner att mäta sig mot. Trapphusen drar besökaren in i ett riktigt stort rum för möten, inte bara med konst utan också med människor. En överblickbar offentlighet och inbjudan till samvaro. Besöket görs till en händelse utöver konstbetraktandet.
Med sitt stora omfång tillåter volymen att en rikedom av färg och material kan omsluta konstverken utan att ta kål på dem. Marmor, kalksten, porfyr och alabaster, målade marmoreringar, ek och mässing, slipat glas, lister, rosetter och inramningar. Fält och öppningar i en lugn rytm. Regnbågens färger i brutna kulörer ger olika anslag för tonfallet i de olika rummen.
På väg in i industriåldern, 1800-1870. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum
En stor vidd har skapats i bottenplanet när ljusgårdarna öppnats och förbundits till ett stråk på tvärs genom hela byggnaden. I denna axel finns de sociala utrymmena, en gård för själens vila tillsammans med vita skulpturer, en gård för bildning i hörsalen med en stor korg där hissarna rör sig upp och ner. I fonden butiken. Åt ena hållet matsal och kafé, åt det andra ateljéer. Barnens konstvärld och Designmagasinet. Ljus som flödar från alla håll.
Det finns en andning mellan tätt och nästan tomt, den starka tätheten i de stora salarna och nästan tomma hörn och avbalkningar för vila och utblick. Ett exempel är överintendentens gamla kontor, ett hörnrum mot Mälarens vatten. Fri sikt, tomt så när som på en bänk och en karusellhylla med ett litet urval konstböcker. Ett rum att bara njuta av. Rytm finns även i pulsen mellan de stora salarna, packade med intryck, där Tidslinjen härskar och i de små kabinetten med sina stilleben av måleri, möbler och ting. Små konstverk i sig. Med denna åter moderna tablåliknande utställningsgestaltning, där konst, möbler och konsthantverk blandas, utmanas identiteterna hos såväl Nordiska museet som ArkDes.
De stora salarna återupptar 1800-talets gallerikänsla. Överväldigande utbud. Det blir dock hanterligt för ögat genom rumsligheter och riktning, som skapas av fristående skärmar, podier och montrar, hörn att vika runt. Utblickarna ger upphov till överraskande bildmöten. Texter finns samlade på låg höjd i en linje. Läsbart och kort. Den som vill veta mer får söka information i hörlurar. Engagerat arbete har lagts ner på dem. Nätet är en viktig resurs för museet, som vill nå långt utanför väggarna med än mer material, forskning, bild och berättelser. Det räcker inte att stanna i byggnaden. Utlån är viktiga. Filialen i Östersund är nyinvigd.
Med Nationalmuseums lätt magiska midnattskonserter i trappan i minne börjar jag också hoppas på att dans, musik och teater ska få komma in i byggnaden för att vidare levandegöra de berättelser som utgår från varje verk. Vad museet utlovar är att de uppsättningar som nu finns inte ska bli stillastående. Verken ska bytas ut i basutställningarna. De tillfälliga ska avlösa varandra.
Till invigningen fans flera olika teman eller block att genomströva. Ett är Tidslinjen från 1500-talet till idag som tar det största utrymmet och går genom alla plan. Flera utställningar hör till de tillfälliga. Överst hos det gamla måleriet finns en som visar sekelskiftesmålaren John Singer Sargent. Inte en presentation jag längtat efter precis, en amerikansk Zorn. Den försvarar sin plats i en lucka i historien genom att den är så omväxlande och omsorgsfullt framlyft. En invändning är kanske att borgerligheten ändå är väl representerad i museet.
Intill finns ett rum som visar A&E Design, ett av de mest framgångsrika designföretagen i Sverige. Diskborstar, verktyg, rörelsehjälpmedel och museipallar hör till det som producerats i miljonupplagor ibland. Arbetet bakom lyfts fram. En utgångspunkt är företagets donation av modeller till sitt arbete.
A&E Design AB. Foto: Hans Thorwid, Nationalmuseum
Annars finns 19- och 2000-talets konsthantverk och design på flera håll i byggnaden. 10 Designstories har lagt ut en slingrande bana med föremål, längre texter och videoskärmar med innehåll, som ger oss bakgrunden till föremål och koncept, skapade av tio kvinnliga konstnärer/designers. Här ställs berättelsen i centrum. Om angelägenheten och meningen med arbetet. Där kompenseras väl bristen på kvinnor i övrigt i samlingarna. Med på köpet kommer också tankar om jordens resurser och en påminnelse om att den nationella självbilden berikats med nya inslag. Välgörande.
Tidslinjen bidrar med ytterligare bilder. Där blir det trångt. Konsthantverk och design skjuts tillbaka till sina dekorativa funktioner. Vitt skilda uttryck sammanförs i collage på ett ibland ganska brutalt vis. Att 1900-talet erbjöd en väg ut i samtalet om världen, om etik och livshållning försvinner här. Att vägen mot ett självständigt konstnärligt arbetssätt anträddes.
Betydligt intressantare upptäcktsfärder erbjuder Designmagasinet i bottenvåningen, med sin air av just magasin och tittskåpets glädje. Porslin och glas genom tiden bakom rutor längs väggarna. Mitt i rummet installationer som beskriver tillverkning och arbetsmetoder. Hur material och verktyg styr och blir föremål för uppfinning. Här möter vi också en rad av de nya föremål, glas och porslin, som tagits fram till restaurang och bar.
Just restaurangen och baren erbjuder den mest fullödiga inblicken i läget för svensk formgivning. Här även i funktion. Möjlig att avkänna. Samtidigt ett välgörande exempel på den anda av samarbete och nyfikenhet på möjligheterna till förnyelse i famnen på svensk tradition, som vilar över hela museiprojektet. Någonstans finns alltid Sundborn med i bakhuvudet, konstaterar formgivare Matti Klenell, när jag pekar på blomsterhyllorna längs ingången. Tittade inte Karin Larsson fram där?
Matti Klenell har haft initiativet när en grupp på trettio formgivare bildats för att göra restaurang och bar till ännu en formupplevelse. Inga tavlor men mycket kreativitet. På en av museets mest inbjudande platser med stora fönster mot Slottet och Blasieholmen. Rymd mot taket. En vilsam inredning med plats för påhitt. Som den långa serveringsbänken längs ingången som kan förlängas med den vev som också gör snickarbänken ändringsbar. Diskret men roligt. I taket lampan Satellite med hänvisning till rymdteknologin.
Det mest magnifika uttrycket för samarbetsandan är den stora ljuskronan över barens mitt. Skapad av tio formgivare på Glass Factory i Boda tillsammans med mästare, glasblåsare, formmakare, försilvrare, slipare och belysningskonstruktör. Den samlar ihop förstadier till tio glasarmaturer som också i sitt individuella färdigskick hänger i en rad över ett långbord en bit bort. Här har alltså starka konstnärer, hantverkare och tekniker i nära samarbete åstadkommit något lysande i en kollektiv process. Samtidigt har hantverk och småindustri fått en skjuts. Småländsk möbelindustri och glas, porfyrtillverkare i Dalarna, vävare i Värmland, bland annat. Det småskaliga, hantverkskvaliteten till heders. Tradition och förnyelse.
Äldre tekniker har fått liv igen i återskapandet av hela Nationalmuseum. Lite av gammal byggnadshytta också, med mästerskap hämtat utanför Sveriges gränser. Det betyder inte att nya grepp saknas. Tekniken är avancerad men finurligt dold. Arkitekturen har fått en ny klang, inte bara som räddad historia utan också som en berättelse om vad ett storslaget nutida rum med plats för häpnad och gemenskap kan vara. Det har krävt hänsyn, men också en klar egen vision. Spännande tillägg är den stora hisskorgen av flätade mässingsband som bildar vägg i södra ljusgården. Ett fasadspråk som kommer igen i en liten tillbyggnad till museets flygel. Hus eller föremål? Vacker gestaltning av glastaken över ljusgårdarna skickar med sina tetraeder en hälsning till Stülers kupoler i de stora salarna. Snyggt och funktionsbestämt. Här blir också så tydligt hur viktig arkitekturen är för hela upplevelsen av museet. Hur nära olika delar har knutits ihop till en vibrerande helhet.
Museets utfästelse att ge stor plats åt barnen visar sig inte bara genom utställningen Barnens konstvärld utan också med de stora ljusa verkstäderna och enkla rum för matsäcksmåltider under tegelvalven i museets grund. Museet kan bli ett heldagsprojekt. Med den äran tar museet också plats som en av de stora drivkrafterna i svensk ekonomi, sedan turismen nu förväntas ersätta det som en försvunnen verkstadsindustri gav. Ett museum som kan locka alla. Då är satsningen på barnen det stora.
Villa Curiosa, Barnens konstvärld. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum
När Nationalmuseum nu öppnats igen har alltså förebilder skapats. Inspiration och grunden för en diskussion om vad ett historiskt museum ska vara. Ny vitalitet.
