Kategori: Recensioner

Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen
Porträttfotograf: Karl Gabor
Producenter: Historiska museet och Judisk kultur i Sverige i samarbete med USC Shoah Foundation och Auschwitz-Birkenau State Museum
Historiska museet, Stockholm 25 jan–1 sep 2019

---

I samband med Förintelsens minnesdag i slutet av januari öppnade flera nya utställningar varav Speaking Memories på Historiska museet var en. Den utgår från knivskarpa porträtt (fotograferade av Karl Gabor) av svenska Förintelseöverlevare och deras livsöden i korthet. Pia Cederholm hittade dit.

När jag kliver in på Historiska museet har jag av någon anledning fått för mig att utställningen Speaking Memories ska finnas en trappa upp. Men då jag går och går utan att hitta den tänker jag att den måste ligga ännu längre in i museets väldiga komplex, kanske på andra sidan medeltiden? Så jag fortsätter genom utställningarna, lyssnar i lurar på det rekonstruerade ljudet från världens äldsta kyrkorgel och förtränger världens ondska med hjälp av Magnificat. Också Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361 känns som en lisa inför det jag vet ska komma, trots de gapande dödskallarna som så effektfullt placerats ut i montrarna. Men på tredje varvet genom Medeltida liv blir jag ändå tvungen att fråga vakterna och de upplyser mig om att Speaking Memories finns på entréplan bortanför museishopen.

• 

• 

De talande minnena i utställningstiteln syftar bland annat på en interaktiv installation med Eva Schloss och Pinchas Gutter som i förinspelade intervjuer ska svara på alla upptänkliga frågor från besökarna. Då måste man dock infinna sig på särskilt angivna klockslag. När jag är där ser jag bara Pinchas Gutter sitta och vänta. Han blinkar, nickar, lägger huvudet på sned, liksom för att begrunda eftervärldens frågor om Förintelsen. Naturligtvis är det här en del av lösningen på problemet med att ögonvittnena snart är borta, också de allra sista. Nu finns de tack vare denna avancerade teknik åtminstone kvar i digital form. USC Shoah Foundation har ett videoarkiv med över 55 000 vittnesmål. Dessa går att nå via Speaking Memories.

Själva utställningen fyller ett enda rum. Först övermannas man av alla ansikten, berörs av den talande tystnaden i blickar, rynkor, ögonbryn. Skärpan i fotografiet matchar obönhörligheten i vittnesmålen. De är gamla nu, jag ser bara en som är född efter 1936 (vilket i sig är ett isande faktum värt att begrunda: småbarn överlevde inte i förintelselägren). Ett åldrat ansikte, ett livsöde och ett personligt budskap riktat till den som är mottaglig. Och så nästa, och nästa.

Berättelserna följer ofta ett mönster: Jag föddes på en viss plats och vid en viss tidpunkt, jag växte upp i en vanlig familj omgiven av mina anhöriga, men så en dag kom nazisterna … Eller också börjar den med gömstället, gettot, transporterna, lägren, lidandet, befrielsen till en värld som nyss gjorde allt för att döda en. ”Jag är den ende överlevande från min familj”, konstaterar Mietek Grocher enkelt. Ödsligheten i sådana meningar fortsätter att eka i mig länge efter besöket.

Den enkla, konsekventa utställningsformen med ett ansikte och en berättelse i taget skulle kunna bli monoton, repetitiv, som en massverkan av många röster i samma kör. Men effekten blir den rakt motsatta och det känns i hela kroppen när jag med några få steg kan gå ett varv runt dem: så få de är! Dessa nu gamla individer är ju bara en liten spillra av ett nästan utrotat folk! Var är deras föräldrar och syskon? Var är ättlingarna till alla de judar som för åttio, nittio eller hundra år sedan levde i Polen, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakien, Tyskland? Utställningen lyckas i all sin stramhet iscensätta detta gigantiska hål i Europas befolkning.

Efter en stund, när jag gått runt och mött alla blickar, blir jag varse andra inslag i rummet. Som näsdukarna utplacerade på borden vid sittgrupperna. Visst inbjuder utställningen till tårar och allvar men vid ett ställe får man också le en aning och det är framför teveintervjun med Livia Fränkel och Adèle Schreiber. Båda är de klädda i rött, som en hyllning till livet mitt i det förfärliga de fått utstå. Sommaren 1945 hörde de till en grupp unga flickor som räddats med de vita bussarna från Bergen-Belsen till en barack på Lovö utanför Stockholm. Här, på den ö i Mälaren där Drottningholm tronar, låg alltså ett flyktingläger under ett par år innan alla spår ovan jord utplånades. Arkeologer har nyligen grävt fram de synnerligen enkla föremål – en trasig kam, en tandborste, en sminkburk, knappar och pärlor – som vittnar om dessa kvinnors första stapplande steg på vägen mot den nya tillvaron som överlevare.

En monter i Speaking Memories visar fynd från Lovö, en annan monter innehåller en sliten resväska inlånad från Auschwitz-Birkenau State Museum, en tredje en tvättad och struken fångdräkt som tillhört Jan Gondek och vars röda triangel-märke med ett P avslöjar att han var politisk fånge i Auschwitz. Men det föremål som suger åt sig mest syre i rummet är Torah-skåpet. När jag närmar mig och uppfattar de hebreiska tecknen tycker jag att det är vackert i sig men när jag läser texten på väggskylten intill växer innebörden.

Det här skåpet från en synagoga i Hamburg visar sig också vara en ensam överlevare. Först undgick det mirakulöst att förstöras under Novemberpogromen (som med en förskönande beteckning kallats Kristallnatten) 9–10 november 1938. Därefter sändes det till Stockholm men vandaliserades av nazister under transporten och fick restaureras. I kontrast till de kommunicerande blickarna och mänskliga berättelserna utstrålar Torah-skåpet ett mer stumt vittnesbörd men samtidigt skänker det en sakral atmosfär åt hela utställningen.

Att Speaking Memories även utan de interaktiva inslagen lyckas så väl med att visa och vittna om det ofattbara beror inte bara på de noggrant utvalda föremålen och den enkla iscensättningen med ansikten och berättelser. Även besökarens intellekt involveras genom omsorgsfullt formulerade texter. På en enkel väggskylt förklaras vad Förintelsen egentligen var på ett i mitt tycke oöverträffat pedagogiskt sätt.

I ett hörn av rummet får vi följa ”Vägen till Förintelsen” månad för månad, där också samtida händelser i Sverige redovisas längs tidslinjen. Genom detta grepp får vi klart för oss vad svenskar gjorde och vad vi kunde ha gjort. För exakt åttio år sedan genomförde till exempel Socialstyrelsen en ”utlänningsräkning” sedan studenter i Stockholm, Uppsala och Lund protesterat mot att så många människor kom till Sverige på flykt från nazisterna. Så var det inte. Det fanns bara 2029 judiska flyktingar i Sverige då, en förfärligt ynklig siffra med tanke på hur många fler som kunde ha räddats. Utställningen riktar sitt skakande budskap till nutiden, till var och en som har öron, ögon och hjärta.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och ledamot i UEForums styrelse.

Finns det något bättre än att gå på museum med barn? Att få se barnens upptäckarglädje och genuina fascination inför allsköns saker och ting? Och är det något museer i Sverige är riktigt bra på så är det att bädda för spännande och lärorika upplevelser för barn – stora som små, tycker Olof Löf.

Museer kan av vissa (störande element) beskrivas som mossiga och lite stela men fråga barn vad de tycker så får du garanterat höra en annan uppfattning. Museer är rum för möten och som Riksantikvarieämbetets chef Lars Amréus så fint beskrev det nyligen, ”på museer umgås vi över generationsgränser”. I många andra sammanhang står barnen i fokus men ett museibesök är något som både den äldre och den yngre generationen får ut något av att göra tillsammans. På Riksantikvarieämbetets höstkonferens på Münchenbryggeriet i december var temat ”Kulturarv i en föränderlig värld – när rörelse är det konstanta”, vilket för övrigt låter som en beskrivning av att ha barn. Det leder oss in på ämnet för denna artikel: barnrum på museer i Stockholm.

Som pappaledig under en period nyligen hann jag igenom de flesta större museer och barnrum i Stockholm och kan konstatera att det är ett rikt utbud som erbjuds. Barnrum kan vid första anblicken beskrivas som just lekfulla men ofta är det mer än bara lekfullhet som ligger bakom ett gediget barnrum. I mer teoretiska analyser nämns ofta didaktisk design som syftar på de förutsättningar museet, genom sina verksamheter, skapar för lärande. Eller så kan det multimodala perspektivet åberopas:

”För att tolka världen och skapa mening krävs olika resurser. Resurser i detta sammanhang syftar till olika redskap vilka brukas eller bearbetas i olika sammanhang, exempelvis ljud, text, föremål. Genom sammanhang, samspråkande och samhandlande kan olika människor tolka resurser på samma sätt, således uppfatta dess mening likadant. Från dessa resurser utgår den så kallade multimodaliteten.”^[1]

Det är mycket som händer i Stockholm på barnrumsfronten. Sjöhistoriska har precis byggt om och öppnade nyligen lekrummet Blubb. Arkeoteket på Historiska museet öppnade hösten 2017. Rum för barn på Kulturhuset bygger om och utökar delen för de allra yngsta. Återöppnade Nationalmuseum har fått ett barnrum i Villa Curiosa. Livrustkammaren bygger om basutställningarna och kommer att få ett nytt barnrum till sommaren 2019. Samtidigt kan man lita på klassiker som Nordiska museets Lekstugan där nutidsbarn och deras vuxna får förflytta sig till 1800-talet för en stund. Eller Tekniska museets Teknoleket, ett barnrum deluxe, ett halvt källarplan på ca 200 kvadratmeter med dels olika experiment som på Tom Tits men också dataspel, stor briobana och olika finurliga kulbanor och färgglada kugghjul som ger barn en lekfull ingång till teknik och mekanik. Tekniska museet öppnade även en matematikträdgård förra året, ett ypperligt exempel på hur ett museum gör en lekplats till något mer lärorikt. Det tyder på en god förståelse av vad didaktisk design kan innebära.

Arkeoteket på Historiska museet är ett annat bra exempel på hur barnrum utformats i linje med museets övriga verksamhet. Här kan yngre barn (3–7 år) pröva på att vara arkeolog och gräva fram 3D-utskrifter av föremål ur museets samlingar. Barnen kan gräva, putsa och pensla fram ett kranium, en yxa, ett dryckeshorn och andra föremål ur ”sanden” gjord av gummigranulat. Det är rejält spännande för barnen att se vad som gömmer sig i marken och faktiskt även för den vuxna. Gummigranulatet är också fascinerande för de allra minsta barnen som gillar att stoppa saker i munnen (granulatkornen är tillräckligt små för att sväljas hela och vad jag hört är de bara bra för tarmen). Alla uppskattar sanden, den är rogivande att sila mellan händerna.

Rummets maskot är grävlingen Grävis som bjuder in till grävande lek. Och det finns mer att upptäcka. I de olika lådorna ligger föremål, riktiga (!) föremål ur samlingarna som barnen kan kika på och se vad det användes till, även om det av förståeliga skäl inte går att ta upp sakerna ur lådorna. Att ha riktiga, arkeologiska föremål i ett barnrum är en gest av förtroende från museet gentemot de yngsta besökarna. Det är också pedagogiskt att det inte bara är färggranna ting som kommer upp ur jorden utan gråbruna, smutsiga men oj så spännande saker.

I mitten av rummet löper en kul gång där barnen kan springa ut och in. Golvet är ett vackert oslipat stengolv, skrovligt och ojämnt och hårt precis som arkeologi kan vara i verkligheten, även om det kanske inte är idealiskt för bebisar att krypa på. Arkeoteket är överlag ett väldigt väl utformat barnrum där det inte bara handlar om lek utan lika mycket om att lära sig genom lek. 

---

Mest, bäst och värst bland barnrum i Stockholm

För att sammanfatta mina intryck efter att ha lekt mig igenom Stockholmsmuseernas barnrum kommer här en lista.

Mest optimala: Sjöhistoriskas Blubb. Här ligger barnrummet i direkt anslutning till matsäcksrummet och skaparverkstan. Många toaletter, stora ytor för barnvagnar och en liten smal dörr in till barnrummet så inga barn springer ut utan att man märker det.

Mest genuina: Nordiska museets Lekstugan. Finare barnrum får man leta efter, och närmare allmogevärlden och bondepraktikan kommer man inte på museum. Junibacken som ligger granne med Nordiska är så klart också väldigt fint, men det är mer ett lek- och sagoställe än ett museum.

Mest pedagogiska: Teknoleket på Tekniska museet. 

Minst tillgängliga: Postmuseum. Varför är ”Lilla posten” bara öppen på helgen?

Sorgligaste: ArkDes. Är det ett barnrum ens? Kan vara någon sorts skaparverkstad. Det ligger lite olika träbyggklossar från en gammal utställning på golvet. (Det här var våren 2018, kan ha hänt en del sedan dess).

---

Bra att tänka på för museer som bygger barnrum

Om vi utgår från tanken att barnrummet är en del av museet och inte bara ett rum där barnen kan leka har jag några råd att ge. Didaktisk design och lärande lek är ledorden.

• Tänk på alla åldrar. Ingen ska vara för liten, ingen för gammal. Även om man riktar in sig på en viss målgrupp kommer det alltid att finnas barn i olika åldrar. I Tekniska museets lekrum får föräldrarna vara lika aktiva som barnen.
• Placera helst barnrummet i anslutning till matsäcksrum och toaletter.
• Utnyttja höjden och bygg så att barnen kan klättra upp i olika utrymmen. Det får dessutom ned ljudvolymen att ha mycket arkitektur.
• Använd mjuka ytor. Trä, sten och stål är visserligen vackra material, men måste det alltid vara så vackert? Funktionellt är ibland viktigare än vackert. Man kan undra varför inte fler barnrum har heltäckningsmatta (har det med städning att göra?), som dessutom dämpar ljud. Stoppade ytor eller gummigolv är också alternativ.
• Skapa utrymmen som barnen kan koppla av i för en stund. Rum för barn på Kulturhuset har småkrypin där barnen kan sätta sig och läsa en god bok. Jag önskar mer böcker överhuvudtaget i barnrum.
• Lita på barn. Man kan ha föremål ur samlingarna i barnrum utan att de går sönder om det görs på rätt sätt.
• Testa barnrummet på barn under byggprocessen. Låt inte en ensam designer få fria händer.
• Ha bara en in- och utgång! Detta för att göra det lättare att hålla koll på barnen. Det är inte alltid det går att lösa men man kan försöka. På Junibacken är det otroligt svårt att veta vart barnen tar vägen. Man kanske tänker att en vuxen har koll på ett barn och att föräldrar måste klara att hålla reda på sina ungar på museum, men tänk en förskolegrupp. Då vill man veta var barnen är.
• Tänk även på trötta småbarnsföräldrar, en skön fåtölj, varför inte Åskbollen av Eero Aarnio där föräldrar kan gå in i sin bubbla och slumra till för en stund … Och framför allt, instruera era vakter att aldrig väcka den förälder som sover!

Text: Olof Löf
OL är frilansande curator och ledamot i Forum för utställare.

---

Mer teori om barnutställningar

• Axelsson, Cecilia, En meningsfull historia? Didaktiska perspektiv på historieförmedlande museiutställningar om migration och kulturmöten (Växjö universitet, 2009)
• Insulander, Eva, Tinget, rummet, besökaren – om meningsskapande på museum (Stockholms universitet, 2010) 
• Selander, Staffan & Kress, Gunther, Design för lärande – ett multimodalt perspektiv (Norstedt, 2010)

---

^[1]Venderlöf, Sara Noomi, Barn på museum: en multimodal analys av Naturhistoriska riksmuseets och Nordiska museets riktning mot barn (Uppsala universitet 2013)

Titanic – The Exhibition
Galleri Fredstan, Södra Hamngatan 55, Göteborg 
21 sep 2018–31 mars 2019
Produktion: Musealia 
Distribution: Nordic Exhibition & Events
Visning: Göteborgs stad, Göteborgs-Posten och SJ

---

En del stora vandringsutställningar går inte i museernas regi, utan erbjuds via utställnings- och eventföretag direkt till kommunerna. En sådan utställning är Titanic – The Exhibition, som tidigare visats i Örebro, Skellefteå och Malmö. Nu står den i Göteborg, där Iréne Karlbom Häll var positiv till själva utställningen men frågande till en detalj i shopen. 

Visuellt är utställningen mörk, oansenlig och strikt traditionell med stora bilder runt om väggarna och fyrkantiga montrar, de större fristående i rummet, de mindre mot väggarna. En och annan rekonstruerad fartygsdel, propeller eller liknande i full skala bryter upp. De olika rummen har ingen direkt egen karaktär, utan jag misstänker att skiljeväggarna används för att anpassa utställningen till olika mottagarlokaler. Kanske visas den i stora salar helt utan dem.

Grejen, om man får kalla det så, med utställningen är att man ger varje besökare en individuell visning, mycket lik den man upplever när man ensam ser en dokumentär. 

Besökarnas vandring genom utställningen styrs helt av en audioguide, som meddelar vilken bild eller monter man ska gå till, vilket gör att var och en får en stund vid montern utan att trängas med andra. Besökarna släpps in efter hand och sprids naturligt i lokalen då de följer den dramaturgiska linjen.

Audioguiderna är rikt illustrerade med förstärkande klassisk musik, det låter som ljudspåret till en TV-dokumentär och är ganska likt ett sådant. Ett och annat autentiskt ljud och intervjuer med överlevande. Bilderna, som är uppförstorade bortom vad som egentligen går att göra är ofta ganska suddiga och med de interferensmönster som kommer när man scannar tryckta bilder. Kanske hade de kunnat bearbetas till lite bättre kvalitet.

Föremålen kommer till större delen från systerfartygen Britannic och Olympic. Några personliga tillhörigheter kommer från bärgade kroppar, annat är donerat av överlevande. 

Berättelsen börjar som sig bör i början, med byggandet av Titanic och alla dess företräden. I mitten går man alltmer ned i förlisningen, resenärernas personliga öden, möter människorna på bilderna, får veta varför de åkte, hör vittnesmålen om minuterna och sekunderna som avgjorde vilka som överlevde och vilka som inte gjorde det. Kvinnor som vägrade gå i livbåtar utan sina män, syskonskaror där de minsta kastades i båtarna och där bara de blev vuxna. En och annan myt punkteras, tredjeklasspassagerana var inte inlåsta, men visst prioriterade besättningen att varna ”uppifrån och ned”. Det finns inga belägg för att orkestern skulle ha spelat psalmen ”närmare Gud till dig”.

Därefter de mer tekniska detaljerna kring bärgandet, vilken betydelse berättelsen om Titanic haft i vår tid, som en kollektiv förlust av tro på tekniken, en förlorad oskuld, lite av det som Palmemordet blev för Sverige långt senare.

På det hela blir det en bra och balanserad upplevelse, även om det enda som skiljer den från en TV-dokumentär är just närvaron av autentiska föremål.

Det mest upplevelsemässiga är tillfället att själv gå i en förstaklasskorridor som omsluter en på alla sidor, och att det finns en stor smältande isbit på plats som besökaren uppmanas lägga handen på för att verkligen känna hur det känns att bli nedkyld. Handavtrycken från de besökare som orkat längst finns kvar, och genom ett slags kanske omedveten dubbelexponering en ruggig påminnelse om de 1 500 personer som gick under.

Naturligtvis går man miste om en del av det som bara utställningar kan erbjuda, den gemensamma upplevelsen, diskussionen, möjligheten att välja sin egen väg och i viss mån även sin takt. Å andra sidan får man verkligen till sig mängder av information som de flesta skulle missa i en vanlig, icke-audioguidesbaserad utställning. Jag vet definitivt mycket mer om Titanic nu än innan. Jag är också tacksam att producenterna valt bort det jag misstänker att många museer skulle hemfallit till, ett rum med de populärkulturella fenomenen runtikring och efteråt. Inga spår av Rose eller Jack, med andra ord. De har också uteslutit de mördande tråkiga ”talande huvuden”-intervjuer som så ofta befolkar dokumentärer och hållit sig i sober Hans Villnius-stil. 

Den traditionella formen känns också som en värdig inramning till en utställning som ändå handlar om en stor tragedi med många dödsfall. Det enda plojaktiga skulle vara att alla besökare fotograferas på en ”landgång” på väg in och sedan kan köpa sin sepiafärgade bild som Titanic-passagerare för 60 kr (betydligt billigare än skrikbilderna från Lisebergs olika attraktioner). Men det är inte osmakligt, mer en vink om att man faktiskt kan leva sig in och identifiera sig utan en massa excesser. 

En enda sak gör mig upprörd, eller regelrätt förbannad, och det är de kylskåpsmagneter med Titanic sedd framifrån som säljs i shopen efter besöket. På en står Titanic, det är väl ok. På den andra, med rosa bokstäver GRLPWR. Vad menas? Vad gör den grejen där?

 

Efterdyningar

Ja, vad gör den där grejen där? Först tänker vi att den kanske speglar ett resonemang om kvinnorna och rangordningen på skeppet, hur historien berättas, det manliga perspektivet eller annat. Men hur vi än letar finner vi inget belägg för detta.

Frågan ställs till Claes-Göran Wetterholm, ansvarig intendent vid uppsättningen av utställningen 2009 på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Han forskar om Titanic och har sett många märkliga produkter med Titanic på. Just den här kylskåpsmagneten har han dock inte sett och vet inte heller varför den skulle säljas i anslutning till utställningen. 

På nätet har magneten hittat in i olika diskussionsforum:

haven’t quite processed this merchandise refrigerator magnet we found at the titanic exhibit yesterday pic.twitter.com/Bv1IDDS6ea

— nina (@raspberryseason) August 11, 2018

Någon funderar på innebörden:
”If the titanic is grl pwr then the iceberg must be misogyny” 

Hos arrangören Nordic Exhibitions & Events har Mattias Zingmark ingen förklaring heller. Men han försöker. 

– Det beror nog på att båtar betecknas feminint, funderar han. De kallas ju hon.

Fast det är bara en chansning. 

Så kommer förklaringen:

– Det är mycket posters, svart-vita bilder och sånt. Vi kör den där line:en på ett tjugotal produkter, säger han.

Att lägga till GRLPWR alltså.

Rent kommersiellt med andra ord. Det handlar om merchandising. Fast budskapet kanske inte passade så bra just här. Men ingen har märkt något eller brytt sig. 

Visst känns det lite futtigt. Som en reva under den professionella vattenlinjen. 

Jan Ohlin

FEATHERS – en värld av fjädrar
Etnografiska Museet, Stockholm, 
2018-10-06–2019-03-03
Producerad av Nationaal Museum van Wereldculturen, Nederländerna
Design: Kossman.dejong
Ljusdesign: JS Light
Grafisk design: Kossman.dejong, Rijkard Grafisk Form & Original, Emma Engström
Ljudlandskap: Studio Woth

---

Utställningen FEATHERS på Etnografiska museet visar hur människor över hela jorden använder fjädrar för att pynta, smycka och skapa rituella dräkter. Fjädrar kan representera örnens styrka eller strutsens starka ben, värma i kylan, darra i en rytmisk dans eller vara valuta. Intressant och fascinerande, tycker Maria Backman som fängslas av det universella men tar illa upp av ljudspåret.

I utställningen ”Feathers” på Etnografiska Museet är temat fjädrar och fåglarna är det som präglar hela utställningen. Det handlar om fjädrarnas kulturhistoria, hur de har använts av olika folk över världen. Och nästan alltid handlar det också om fjädrarnas och dekorationernas relation till människokroppen. Symbolvärdet är starkt, det ser vi i allt från baletten Svansjön till Nordamerikas urbefolkning och deras fjäderskrudar. Fjädrarna tillför något, de är en prydnad som är ett tillägg till kroppen. I vår västeuropeiska kultur är kroppen i förändring – från att till stor del ha setts som naturlig endast utan manipuleringar till en kropp som är präglad av en kultur där skönhetsoperationer, tatueringar och piercing är vardagsmat. En fråga som den – om de urfolk som är avbildade på fotografierna i utställningen ser sina kroppsutsmyckningar som naturliga eller inte – är aldrig ställd. Men om vi ställer den frågan till dem, eller om vi ställer frågan till de allt fler tatuerade ungdomarna i vår västeuropeiska kultur så kanske svaret blir att det är snyggt. Och trots att tatuerandet har spritt sig som en epidemi i Sverige är synen på kroppsdekorationer fortfarande påtagligt etnocentrisk.

Till övervägande delen visar utställningen objekt som handlar om att använda och dekorera sig själv och sin dräkt med färggranna fjädrar. Ofta sker detta i rituella sammanhang – i urbefolkningars initiationsriter, ceremonier och religiösa ritualer. Fjädrarna kan representera djurs och fåglars egenskaper – örnens styrka och allseende förmåga, strutsens starka ben. De kan också användas för sina specifika materialegenskaper – att darra på ett särskilt sätt i en rytmisk dans, att vara mönsterskapande när många fjädrar sätts ihop till ett föremål.

Främst visas föremål från de tropiska urfolkskulturerna men även från Nordamerika och Grönland. Ett av de mest fascinerande objekten är ett fjädermynt, en tevau, från Solomonöarna. Den är ett långt repliknande föremål knutet av omkring 60 000 röda fjädrar som virades runt midjan och användes som betalningsmedel ända in på 1980-talet. 

Utställningen har producerats av Nederländernas världskulturmuseum och har tidigare visats på Världskulturmuseet i Göteborg. Holland hade under flera århundraden kolonier i bland annat Indonesien, Curaçao, Nya Guinea, Surinam i Sydamerika och det land som nu kallas Sydafrika så givetvis är en mycket stor del av föremålen hämtade från nederländska samlingar.

Rent visuellt är det en överdådig utställning med färger och material att beundra och häpna över. Skickligheten och det precisa hantverket hos de människor som framställde huvudbonader och föremål är också att imponeras av. Dessa fantastiska objekt är saker som verkligen användes och som hade stor betydelse i människornas liv. Vi får inte riktigt veta vem som tillverkade sakerna – om det var så att hantverksskickligheten var allmän eller om det fanns särskilt utbildade hantverkare. Men kanske inte ens forskarna kan svara på den frågan.

Presentationen är mycket snygg, i glasmontrar som är monterade med halvtransparenta fotografier och belysta med spotlights. Lamporna skapar reflexer och färgade ljus som lyser upp de känsliga föremålen och förstärker färgerna. Och utställningen är dessutom ljudsatt – fågelläten som i en tropisk regnskog ljuder i hela rummet utöver något slags komposition med klockor, elektroniska klanger och långa toner. Ljudet är väldigt effektivt för att hålla ihop temat och rummet.

Tydligt är också hur utställningsproducenten har behandlat de koloniala aspekterna i samlingarna. I filmer och texter kommenteras hur Nordamerikas urbefolkning har behandlats av kolonisatörerna i allt från tvångsplaceringar på internatskolor till appropriering av urbefolkningens kultur. Att framställa sig som indian i fjäderskrud har varit vanligt och populärt på allt från maskerader till fotbollsmatcher, något som urbefolkningen uppfattar som mycket kränkande.

Det som är så uppenbart är just hur människor har använt fjädrarna för att dekorera sina kroppar och dräkter. Men att utställningen inte passar på att beröra utsmyckningens förhållande till människokroppen i ett bredare och mera samtida perspektiv är förvånande. Här hade funnits massor av möjligheter att diskutera hur människors syn på kroppen har förändrats och hur vi i västvärlden fortfarande alltid betraktar de andra som exotiska och främmande trots gemensamma drag. 

På något sätt känns den här utställningen ohederlig. Den lockar med fågelläten vid entrén, vackra sånger som drar in besökaren i museet. Sen ackompanjerar fågelsången oss genom utställningen under förevändningen att det är någonting naturligt vi får ta del av, att det som urbefolkningar gör är naturligt. Fåglarna sjunger, deras fjädrar blir plockade – det är så urfolk gör. Och ok, visst, vi får ju se att de gör det. En avdelning i utställningen visar ett flertal uppstoppade fåglar, både sådana vars fjädrar använts och sådana som är utdöda av en eller annan orsak. Är det månne så att utställningsproducenten även kritiserar urbefolkningarna för att de medverkar till att fåglar utrotas? Den frågan finns dold i presentationen och går inte att besvara.

I samband med presidentvalet i Brasilien nu under hösten 2018 kommenterade i en TV-intervju en representant för urbefolkningen den nyvalde presidenten Bolsonaros idéer om att göra det lättare att skövla regnskogen med att det skulle bli svårare för urbefolkningarna att få tag i de fjädrar de behöver för sina rituella ändamål då fåglarna riskerar att utrotas när skogen försvinner. Frågan om fjädrar är ett verkligt problem för vissa grupper av urbefolkningar. 

På övervåningen finns arbeten av några studenter från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk. Klädesplagg och objekt med utgångspunkt i en brasiliansk fjäderkrona. Plymmakaren Tim Mårtensson är en skicklig hantverkare och formgivare – hans tre kostymer för manliga dansare i showen After Dark platsar verkligen som symboliskt tunga fjäderskrudar.

Här finns både kulturhistoria och vackra saker att njuta av – en fungerande kombination för att dra stor publik.

John Singer Sargent
Nationalmuseum, Stockholm 
181013–190113
Curator: Per Hedström
Scenografi: Katarina Häll, Expology

---

Nationalmuseum har en utställning med John Singer Sargent, en av 1800-talets stora målare som inte tidigare visats separat i Sverige. En närmast explosiv upplevelse, skriver Rasmus Sjöbeck, som tar del av utställningen med stor behållning.

Sverige har äntligen fått sitt Nationalmuseum tillbaka och de positiva reaktionerna kommer från alla håll. Man hyllar bl. a. de nya färgerna på väggarna, det nya ljuset som strömmar in i lokalerna och den nya skulpturparken på bottenplan. Mindre har det skrivits om den tillfälliga konstutställningen om amerikanen John Singer Sargent (1856–1925). I England och USA har 1800-talsmålaren, känd för sina porträtt, kommit att bli en självklar del av konsthistorien men i Sverige är han mindre känd. Över 150 år efter sin födelse får Sargent sin första stora utställning i Norden. 

Utställningslokalernas nya skepnad har en tydlig form som är lätt att följa. Stommen utgörs av två stora gallerier som länkas ihop med ett passagerum i ena änden. Som komplement hittar man sidokorridorer som flankerar gallerierna. 

Att bli mött av Sargents storslagna societetsporträtt i helfigur i det stora galleriet är en närmast explosiv upplevelse. Med en genial spegelvägg i mitten finner man sig som besökare omgärdad av porträtten. Personerna i dem kommer nästan till liv.  Det är societetsporträtten som han var känd för under sin livstid och det är också de som han är mest älskad för även idag. Porträtten, som Sargent började måla efter att ha gått på konstskola i Paris, var beställningsverk av den övre borgarklassen som ville visa sin nya position i samhällets toppskikt. Sargents sylvassa realism och känsla för individualitet gjorde honom hett eftertraktad. 

Utställningen har lyckats med att förmedla kunskap till besökaren utan att låta texten på väggarna ta bort fokus från konsten. Nationalmuseum har förstått att Sargents konst ofta talar för sig själv. Min enda invändning är introduktionstexten som Nationalmuseum har valt att placera på väggen mittemot ingången så att den fångar besökarens blick direkt när han eller hon träder in. Jag hade hellre önskat att få uppleva konsten först innan jag tog del av kontexten.

Sargent rörde sig i samma kretsar som Anders Zorn och de målade båda i den realistiska stilen. Kopplingen konstnärerna emellan har fått uppmärksamhet främst p.g.a. Elisabeth Doe Stones forskning i ämnet. Jämförelsen som Nationalmuseum gör mellan Sargents och Zorns societetsporträtt är intressant då deras stil har stora likheter. Jag hade dock gärna sett Zorns målningar något längre in i rummet istället för i inledningen för att låta Sargents konst först stå på egna ben. Nu kan man få uppfattningen att Sargent endast är relevant i Sverige p.g.a. hans koppling till vår nationalmålare Zorn, inte i sin egen rätt. Det visar sig dock när man fortsätter in i utställningen att så inte är fallet. 

I sidorummen intill är formatet mindre och mer intimt. Här visas bland annat de mer personliga porträtten på vänner och kollegor som Sargent målade vid sidan av beställningsporträtten. Målningen av Auguste Rodin är en sann höjdpunkt med den djupa blicken och den inre rörelsen. I det andra stora galleriet vill Nationalmuseum visa en mindre känd del av Sargents konstnärskap. Här får naturen en märkbart större roll. På 1880-talet blev Sargent vän med impressionisten Claude Monet och tog intryck av hans friluftsmåleri med dess ljusa färger och korta penseldrag. Det finns en fascinerande målning av Sargent i galleriet där Monet sitter och målar i sin trädgård i Giverny. Tyvärr håller inte amerikanens friluftsmåleri med dess mer impressionistiska inslag samma kvalitet som resten av hans konstnärskap. När han var hos Monet i Giverny ska han ha bett om svart färg för en målning, varpå Monet svarade att något sådant hade han inte. Sargent ska ha utropat: ”Då kan jag inte måla”. Det är tydligt att amerikanen inte behärskade gestaltningen av naturens grönska som hans franska kollega gjorde. Med eller utan svart färg.  

I sidokorridoren visar det sig att Sargent är avsevärt mycket bättre på urbana landskap. Den här delen av utställningen kan mycket väl vara den mest njutbara. Här får besökaren uppleva Sargents reseskildringar – Venedigs bakgator, Marockos putsade fasader och Medelhavets starka sol. Allt med hög precision och stark känsla för atmosfär. Undrar du varför John Singer Sargent är aktuell just hösten 2018 så kanske du hittar svaret här i den sista delen av utställningen. Sargent var amerikan på papper men i verkligheten var han en sann kosmopolit. Han föddes i Florens av amerikanska föräldrar och levde under sin uppväxt ett nomadliknande liv då familjen jämnt var på resande fot. I sitt vuxna liv bodde han länge i både Frankrike och England. Han reste mycket och kunde tala flera språk. Till USA kom han mest i professionell egenskap och han stannade aldrig där tillräckligt länge för att kunna kalla det hem. I en tid då nationell identitet återigen diskuteras är det uppfriskande med en individ som Sargent vars identitet inte rymdes inom några landsgränser.    

Lena Cronqvist: Ett drömspel
Strindbergsmuseet, Stockholm
2018-11-23–2019-03-31
Kuratorer: Erik Höök, Camilla Larsson, Mats Norberg

---

Strindbergmuseet visar en serie grafiska blad av Lena Cronqvist från 1988, med motiv hämtade ut Ett drömspel. De stora bilderna gör sig bra i de små rummen och museet utnyttjar sina lokaler för tillfälliga utställningar till max, tycker Adam Korpskog.

”Det är synd om människorna!” Så lyder ledtemat i August Strindbergs Ett drömspel. Frasen upprepas av Indras dotter och har etsat sig fast i mångas minnen, inte minst eftersom den präntats i asfalten längs Drottninggatan upp mot Blå tornet. 

1988 skapade konstnären Lena Cronqvist en serie på trettio grafiska blad utifrån Ett drömspel. Samtliga blad ställs nu ut på Strindbergsmuseet. Serien har tidigare visats på bland annat Waldemarsudde (1989) och Uppsala konstmuseum (2012).

Utställningen inleds med en kortfattad bakgrund: Hösten 1988 anländer Lena Cronqvist till Paris och besöker en grafisk verkstad som använder en äldre litografisk tryckteknik. Där skapar hon sina tolkningar av Ett drömspel. Efter denna introduktion står väggarna till förfogande för betraktaren. Utställningsserien är tydligt numrerad och för mig framåt i en särskild riktning: 1 – 30. Varje blad motsvaras av en dialog eller monolog ur pjäsen, lokaliserad strax under. Verkskyltarnas frånvaro är därmed logisk. Det blir avskalat, enkelt, tilltalande. 

Indras dotter figurerar i den första och sista av de trettio litografierna. Det börjar där det slutar och cykeln är fullbordad. De tre sista bilderna är placerade på en gemensam vägg – det liknar en svartvit triptyk, där den vänstra återger skaldens kranium nedsänkt i mull, sammanvävd med jordens rötter. Här har konstnären Cronqvist fått fram en kontrastverkan mellan övre halvans tomma yta och nedre halvans kompakta massa. Hon hade tydligen ägnat sig åt grafik långt innan sin Parisresa. 

Det särskilda med Ett drömspel är tekniken – tryck med infärgade kalkstenar. Respekten för hantverkstraditionen är tydlig i arbetet med att illustrera Strindberg. Illustrera är kanske fel ord, slår det mig när jag tassar runt i sekelskifteslägenheten. Förvisso fångar Cronqvist pjäsens oväntade händelseförlopp och förvandlingar – exempelvis hur officeren skiftar från vuxen man till pojke och blir piskad av sin mamma. Samtidigt går det inte riktigt att kalla detta för illustrationer. Konstnärens tolkningar står fria i förhållande till Strindbergs text. I motiven är Cronqvist också igenkännbar med sin svarta humor, ofta bestående av förvrängda syskonskap, föräldraskap och äktenskap. Hon vågar framställa sitt eget universum genom att lägga till egna scener, som en förlossning, och ta bort annat – den konstnärliga friheten står över heliga kor och nationalskalder. 

Jag anar likväl att konstnären haft turen att tolka författarens ”mest älskade” drama efter dennes död. Strindberg var misstänksam mot konstnärer som fick i uppdrag att illustera hans böcker, i synnerhet när hans egna förslag refuserats av förläggaren. Vid ett tillfälle skrev han: ”Illustratören av en dikt skall följa Diktaren icke ställa sig över honom, icke kriticera honom eller utgjuta sig över diktaren”. 

På senare år spanar jag alltid efter konstens format i relation till utställningens. Hur påverkar formatet min upplevelse av konstverken? Vad gör miljön med utställningen och vice versa? För fem år sedan såg jag en stor utställning på Liljevalchs konsthall över Cronqvists konstnärskap – salarnas monumentalitet var en perfekt matchning för de väldiga oljemålningarna. Även i sin grafik arbetar konstnären i stort format, men Blå tornets intima rum samspelar alltjämt väl med Cronqvists litografier – om det än ger ett något klaustrofobiskt intryck. Strindbergmuseet utnyttjar sina små lokaler för tillfälliga utställningar till max.

Utställningen markerar att Lena Cronqvist fyller 80 år. I svensk konsthistoria har få kvinnliga konstnärer fått möjlighet att uppleva sin egen kanonisering, men så är inte Cronqvist vem som helst. Hon befinner sig på toppen av sin karriär och har redan utforskats i flera konstvetenskapliga avhandlingar. Ett drömspel är, liksom Strindbergs hem i övrigt, väl värt ett besök i dessa dagar när en sak är säker:
det är inte synd om Lena Cronqvist. 

Persien – en högkultur längs Sidenvägen
Arkeologen Bertil Almgrens bilder från Iran 1958–59
KA Almgrens Sidenväveri, Stockholm
29 sep 2018–12 jan 2019
Utställningsansvariga: Ingela Almgren, Elisabeth Almgren

---

På Almgrens Sidenväveri i Stockholm visas fotografi från en arkeologisk expedition till Persien på det sena femtiotalet.  Med skärpa fångar bilderna avlägsna platser och en tid som nu är borta, konstaterar Magnus Berg, och funderar över om den tidens politiska skeenden hade kunnat vara synligare. 

Ja, det var ju inte att undra på att K.A. Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm tilldelades UtställningsEstetiskt Forums Guldtråd 2016. Vilket museum! En intakt fabriksmiljö från andra halvan av 1800-talet. Vore jag historielärare skulle jag lotsa hit mina klasser varenda termin. Här finns så många ingångar till historien om Sveriges och Europas industrialisering att det väl vore själva attans om inte någon eller några skulle väcka elevernas intresse. Ännu bättre hade det varit om museet berättat mera om alla de kvinnor som arbetat på väveriet sedan 1800-talets mitt. Vilka var de? Hur och var bodde de? Hur gestaltade sig deras liv?

Men jag är inte historielärare. Jag är universitetskuf och här för att titta på den tillfälliga utställningen Persien – en högkultur längs Sidenvägen. Den bygger på de foton som togs av arkeologen Bertil Almgren när han 1958-59 deltog i en utgrävning i Shiz i nordvästra Iran. 

Bertil Almgren var sonsons son till sidenväveriets grundare Knut Almgren, men hade, som sin far Oscar, slagit in på den akademiska banan. 

I Shiz finns resterna av en av zoroastrismens – alltså den religion som drygt tusen år f.v.t grundades av Zarathustra – viktigaste helgedomar. Den har sina rötter i den epok som brukar benämnas efter den sasanidiska dynastin, 226–640 e.v.t.

En sådan som jag – som inte bara är universitetskuf utan också en av dessa som tagit starka intryck av Edward Saids bok Orientalism* och den långa diskussion som den gav upphov till – tycker nog att utställningen, trots sina många företräden, har sina problem. Den avser, så förstår jag det, att slå en brygga från utgrävningen, över Sidenvägen, till Almgrens sidenväveri. 

Skyltarna, alla välskrivna och informativa, berättar om den vidsträckta Sidenvägen och dito Perserriket. En för våra dagar tidstypisk ideologisk tendens är dock starkt närvarande. Texterna talar om ”tolerans för mångfald och ett internationellt synsätt”, ”religiös mångfald”, och tidiga uttryck för tanken om ”mänskliga rättigheter”. Det senare får Kyroscylindern från 500-talet f.v.t. illustrera. Dess inskription betraktas ibland som den första deklarationen för mänskliga rättigheter. 

Men det som ställs ut, alltså färgfotona som Almgren tagit med sin Hasselbladare, visar skarpt avgränsat lokala motiv och islam är den enda religion som fastnat på filmen. Besökaren får heller aldrig veta någonting detaljerat om vad Shiz hade med Sidenvägen att göra. Den mest klargörande uppgiften hittar jag i den vackra och kunskapsrika broschyr som tagits fram för utställningen, och som skylttexterna är hämtade från: 

”I (sic) platser som Shiz fann Bertil Almgren de klimatiska och naturgeografiska förutsättningarna för den berömda Sidenvägen.” Det är ju inte riktigt samma sak som att Shiz var en viktig knutpunkt på Sidenvägen. 

Men varifrån har jag egentligen fått det där? Att skyltar och föremål alltid måste berätta samma historia? Så behöver det ju inte vara. De kan väl få spegla någonting från två olika håll. Det gör väl bara upplevelsen rikare, även om priset är ett visst mått av förvirring.

Hur som helst är det ingen tvekan om att det är fotografierna som är utställningens huvudnummer. Och de är verkligen värda att titta på. Välkomponerade studier av moskéarkitektur. Stadsscenerier där nytt och gammalt blandas. 

Särskilt fängslas jag av de många levande porträtten av människor i ett kalt, bergigt landskap, inbegripna i helt omekaniserat arbete av skilda slag. De är snudd på tekniskt fulländade och förmedlar en respektfull närhet till de avbildade. Vilken är lite märkligt eftersom en del bilder avslöjar att det sociala avståndet mellan arkeologer och ortsbefolkning tycks ha varit betydande. Särskilt den där arkeologerna (det bör vara de) har slagit sig ner i det fria på en utbredd duk för att avnjuta en måltid. Representanter för lokalbefolkningen, möjligen anställda för grovjobb i utgrävandet, står utanför duken och har inte fått någon mat. 

Det finns fler foton som talar ett liknande språk: Almgren till häst framför några uniformsklädda män som torde vara iranska militärer eller poliser, de många männen ur lokalbefolkningen som med korphackor och skyfflar utför det arkeologiska råslit som de tyska och svenska arkeologerna uppenbarligen inte deltog i. Till exempel.

Det finns sannolikt en kritisk postkolonial historia att berätta kring bilderna. Den skulle förstås ramas in av den globalpolitiska kontexten. Fem år före utgrävningen genomförde CIA sin kupp mot Mohammad Mossadeqs regering, som nationaliserat landets oljetillgångar, och installerade därpå den mot USA med allierade tacksamme shahen. Och kanske av omständigheten att Almgren visserligen arbetat utomlands tidigare men att tyngdpunkten i hans vetenskapliga arbete trots allt ”låg mycket på nordisk järnålder”, enligt hans efterträdares minnesartikel. 

Det var en man från höga Nord med sådan vetenskaplig bakgrund som ansågs ha kompetens att gräva i Iran. Inte några persiska arkeologer. Vilket inte är så konstigt: i en artikel i Encyclopædia Iranica läser jag att europeiska forskare fram till andra världskrigets utbrott i praktiken, och periodvis också formellt, hade monopol på arkeologiska utgrävningar i Persien. Först därefter började iranska arkeologer dyka upp, utan att på något sätt ersätta den europeiska dominansen. 

Med skärpa fångar fotona ett avlägset liv som nu är borta. Man kan inte vara nog tacksam för det. Men jag undrar ändå om inte utställningen hade vunnit på om textmaterialet hade handlat om mera näraliggande frågor: Vilka var avbildade människorna, hur valde Almgren sina motiv och hur utställarna valt bland Almgrens bilder. För det humanistiska budskap som de flesta bilderna förmedlar framträder också utan påpekanden om kulturell tolerans och mänskliga rättigheter. Kanske hade det rent av stärkts om de politiska sammanhangen i världen och Iran på 1950-talet istället fått utgöra bildernas fond.

* För mer om Edward Said och boken Orientalism (1978) se länk: https://en.wikipedia.org/wiki/Orientalism_(book)