Om genus och kulturarv

Gender and Heritage – Performance, Place and Politics
Red. Wera Grahn och Ross J. Wilson
Routledge 2018


Hur genus framställs i kulturarvshistoriska utställningar är en fråga som blivit belyst under 2000-talet. Nu är den svenska nestorn på området, Wera Grahn, medredaktör för en antologi om ämnet. I serienKey Issues in Cultural Heritage är Grahn och Ross J. Wilson redaktörer för Gender and Heritage – Performance, Place and Politics. Karl-Emil Åkerö har läst den.

Förordet av Ross J. Wilson – ”The tyrrany of being normal and the importance of being liminal” – sätter en hoppfull ton. Han dissekerar normalitetsbegreppet på ett intressant sätt. För Wilson är den normal som har kontroll, och genom att definiera andra som onormala skapas en position av fördelningsutrymme. Det innebär att genusperspektivet har blivit perifert utifrån den kulturarvsvetenskapliga diskursen. I detta är det enligt Wilson viktigt att kliva över trösklar, att se det hela som en övergångsrit.

Genusperspektivet är ett kritiskt verktyg från marginalen och bokens syfte är enligt Wilson att visa på dess teoretiska tyngd i en bredare intersektionell analys av kulturarvsstudier. Det vill säga på samma sätt som klass, etnicitet och funktion så är genus ett viktigt perspektiv för att förstå kulturarvet och dess diskurser. Detta är absolut ett intressant perspektiv men boken hade tjänat på att inledas med en introduktion.

Antologin består av 16 texter som på olika sätt berör hur genus görs och konstrueras inom kulturarvet. Dispositionen lämnar dock en del frågetecken. När två discipliner möts är det alltid bra att introducera läsare från de två olika grenarna för varandra. Är boken skriven för sådana som mig, som besitter kunskaper i bägge ämnena, eller för den som rör sig från det ena eller det andra hållet? För den som är intresserad av mötet mellan genusteori och kulturarvsstudier men saknar djupare kunskaper inom ett av fälten hade boken vunnit på att introducera teorierna mer ingående i förordet.

Janet Blakes bidrag, ”Gender and intangible heritage – Illustrating the inter-disciplinary character of international law”, ger en grundlig genomgång av vad kulturarv är. Hon behandlar rättsläget i relation till internationell lagstiftning, med fokus på immateriellt kulturarv. Kapitlet, som är ett av de sista, hade fungerat väl som inledningstext. I stället kastas vi direkt in i Norrköpings industrilandskap där Bodil Axelsson och David Ludvigsson undersöker hur tre guidade turer pratat om kvinnor och deras koppling till Norrköping i kapitlet ”Johanna, Moa and I’m every lesbian – Gender, sexuality and class in Norrköping’s industrial landscape”. Cristina Clopot och Máiréad Nic Craith anlägger sedan ett klassiskt genusperspektiv på Gammeltroende i Rumänien där de undersöker kvinnornas plats och agens i denna rysk-ortodoxa utbrytargren. De svenska forskarna Anneli Palmsköld och Johanna Rosenqvist slår efter det ett slag för makramén som bortglömt (kvinno)hantverk och närstuderar den svenska hemslöjden.

När Smilla Ebeling i sin text ”Naturing gender and gendering nature in museums” studerar tyska zoologiska museer bryter hon av från den fram till dess inslagna vägen. Ebeling tar till sig den heterosexuella matrisen och visar på hur människor har en tendens att ”disneyfiera” (mitt ordval) djur. De narrativ hon pekar på visar hur djur ofta skrivs fram utifrån en förväntad heterosexualitet, med tvåsamhet som norm och där djuren förstås utifrån mänskliga könsroller. Det blir en nästan parodisk framställning om människans desperata vilja att förstå naturen och djuren utifrån sina egna föreställningar om kön, sexualitet och levnadsmönster.

Ebeling utgår från Lorraine Dastons och Gregg Mittmans teori ’Thinking with animals’ för att visa på hur människan använder djuren för att förstå sig själva och samhället de har byggt. Här blir genusperspektivet ett intressant redskap för att skärskåda diskurser, när det adderas till Dastons och Mittmans tankefigur. Framför allt analyseras det heteronormativa tänkandet på ett pedagogiskt sätt. Ett tydligt exempel är hur storken de senaste 200 åren har figurerat som en symbol för barnalstrande. Vid Werratalmuseum i den tyska staden Gerstungen häckar storkarna på museets tak. Detta har lett till att museet använder storken, en fri och icke domesticerad fågel, som symbol för sig själva. Den fria naturen har valt museet som häckningsplats, den västerländska symbolen för att vänta barn har anlänt med våren till Tyskland. Storken blir här en symbol för den heteronormativa kärnfamiljen, en passande familjekonstellation för en fågelart där bägge föräldrarna ruvar på äggen och hjälps åt att fånga mat.

När jag kommer till kapitel sju, ”The fleshyness of absence – The matter of absences in a feminist museology” av Arndís Bergsdóttir och Sigurjón Baldur Hafsteinsson kan jag äntligen sätta fingret på vad det är jag saknar i antologin. Här är det nämligen det som är frånvarande som står i fokus. Texten utgår från penismuseet The Phallological Museum och dess utställda föremål av en manslem från Det gömda folket, Huldufólk. Det gömda folket är mytologiska väsen som tillhör Islands folklore. Rent praktiskt består artefakten av en tom monter, där bara de som kan se Det gömda folket kan se föremålet. Här uppstår frågan om materialitet, med utgångspunkt i Karen Barads teorier om frånvaro. Frånvaro är enligt Barad inte samma sak som ingenting, eftersom frånvaro grundar sig på att något saknas, inte på att det inte existerar. I och med att vi har en monter så förstår vi vad som inte finns där. I antologin blir det här tydligt vad som är frånvarande: närvaron av ett kritiskt perspektiv på maskuliniteter.

Texterna i antologin gör en insats genom att presentera bortglömda och osynliggjorda kvinnor och kvinnohistorier. Det känns dock på sina håll daterat. Flera av bidragen utgår till exempel från Judith Butlers teorier från 1990-talet. Det genusvetenskapliga fältet har breddats och vidareutvecklats sedan dess, bland annat av Sarah Ahmed. Ahmed har exempelvis lanserat teorin om ’sticky masculinity’, alltså hur mansroller påverkas av levda erfarenheter och vilka erfarenheter som fastnar på och därmed formar individen. Detta är en vidareutveckling av likväl Butlers teori om den heterosexuella matrisen som Raewyn Connells teori om hegemonisk maskulinitet.

Vissa av texterna har också missat en grundläggande del i Butlers teori, och grunden för det normkritiska perspektivet, nämligen att studera vad som upprätthåller avvikande i stället för det som avviker. Det är så klart viktigt att presentera kvinnor som raderats ur historien på olika sätt, men det är också problematiskt att stanna där utan att undersöka vilka diskurser som har upprätthållit den praktiken. Diskurser som även påverkar de narrativ som finns kring män, manlighet och maskulinitet i kulturarvet och som i förlängningen har påverkar det västerländska historiebruket på många sätt. När det görs är det i relation till kvinnohistoria, inte ett försök att förstå och undersöka mansroller som sådana. Och detta inte därför att det är viktigt att prata om män eller om mäns historia per se, utan för att visa på genusvetenskapens bredd som mer än ett fält om kvinnostudier och marginaliserade grupper. Det är också ett fält som undersöker och förhåller sig till hegemonier och hur dessa påverkar samhälleliga diskurser. När antologin ändå ger utrymme för andra delar av paraplyet – så som intersektionalitet, postkolonialism och queerteoretiska studier av HBTQ-spektrumets kulturarvsskapande –  är det problematiskt att tappa en så grundläggande del av den teoretiska utvecklingen.

Det för mig över på en annan central punkt inom kulturarvsforskningen, nämligen den om den kurativa processen. Att presentera kulturarv är att välja och välja bort. Vad ska visas, vad ska inte visas? Överfört till antologin så blir frågan: vilka texter och ämnen har valts bort? Det hade varit en intressant aspekt att ta med, just eftersom frånvaro är en så essentiell del av kulturarvets diskurs. Det är en aspekt som inte berörs i boken, vilket är synd. Det ska dock sägas, avslutningsvis, att antologin tar ett stort kliv framåt vad gäller att sammanföra genusvetenskapliga teorier med ett kulturarvsbaserat material. Vi får hoppas att det banar väg för fler antologier av det här slaget som får en möjlighet att gå ännu djupare. Överlag håller Gender and Heritage – Performance, Place and Politics en hög vetenskaplig nivå och presenterar intressanta teoretiska texter och studier av praktiskt kulturarvsarbete. 

I den avslutande texten redovisar Wera Grahn, som doktorerat på genusrepresentation på museer, en historik och beskriver sedan hur museer praktiskt kan arbeta med frågan utifrån den modell hon har utvecklat. Det är en text som lämnar den teoretiska ramen och går in i museets linjeverksamhet. Grahn problematiserar den tendens till projektsjuka och eldsjälssyndrom som präglar museiväsendet. För även om det finns många viktiga perspektiv som museer bör arbeta med, är den springande punkten huruvida det prioriteras av museets ledning och styrelse eller inte. Om det inte finns en grundad kompetens hos den tillsvidareanställda personalen och en tydlig skrivning i styrdokumenten, finns det små möjligheter till ett konstruktivt långsiktigt arbete. Ledningsperspektivet är en fråga som lätt glöms bort, men inte med Wera Grahn i närheten. Grahn fungerar som en garant för brobyggandet mellan det teoretiska ramverket och de mer praktiskt orienterade texterna som tenderar att fastna i sitt eget perspektiv.

Foto: Kristoffer Hellman

Text: Karl-Emil Åkerö
KEÅ är författare och föreläsare.


Fotnot:

Karl-Emil Åkerö är nämnd i texten Johanna, Moa and I’m every lesbian – Gender, sexuality and class in Norrköping’s industrial landscapes acknowledments och har tidigare varit anställd som forskningsassistent hos Bodil Axelsson, vid Linköpings universitet.

Koll på kulturarv

Vad är kulturarv – egentligen? Ett axplock internationella handböcker i ämnet visar på en tydlig etnocentricitet, där kulturarv som begrepp utgår från en europeisk historiesyn. Mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik hittar Klas Grinell en nyckel till förståelse av skillnaden mellan kulturarv och historia. 

I Sverige har vi sedan 2017 för första gången en kulturarvspolitik dit också museernas verksamhet räknas. Som en följd av detta har Riksantikvarieämbetet fått ett uppdrag att stödja nationens museer. Vi har till och med fått en museilag. För de mer arkeologiskt orienterade museerna är väl kulturarvsfältet och Riksantikvarieämbetet ganska hemtamt. Konstmuseer kan ha det svårare att känna sig hemma. 

Vad är då kulturarv för något? 

Under de senaste tre–fyra åren har det kommit ett antal internationella handböcker i kulturarvsstudier. Det är ett tecken på att fältet vuxit och nu på allvar etablerat sig i de akademiska rummen. Det borde också vara en bra källa för att få reda på vad kulturarv och kulturarvstudier är för något. De böcker jag tittat på är: 

  • The Palgrave Handbook of Contemporary Heritage Research (2015) 
  • Wiley-Blackwell’s Companion to Heritage Studies (2016) 
  • The Routledge Companion to Intangible Cultural Heritage (2017) 
  • The Oxford handbook of Public Heritage theory and practice (2018) 

Jag skriver ‘tittat på’ – det handlar om inalles 134 artiklar inom knappt 2 100 sidor. Jag har inte lusläst dem alla och har ingen ambition att försöka beskriva allt som tas upp i dem. 

Som svensk som tänker skriva om dessa böcker i en svensk tidskrift faller det sig kanske naturligt att leta efter vad de har att säga om Sverige. Inte mycket, visar det sig. Nästan inget, faktiskt. Bara i Wiley-Blackwells handbok finns Sverige indexerat, med ett omnämnande. Professor Kristin Kuutma i Tartu, Estland, har skrivit en artikel om utvecklingen från folklore till immateriellt kulturarv. Där får vi veta att Nordiska museet i Stockholm inrättades 1873 i en ambition att samla folklore för att stärka den nationella självbilden. Däremot finns det i två av böckerna varsin artikel av svenska forskare. I Routledges handbok om immateriellt kulturarv skriver göteborgsantropologerna Staffan Appelgren och Anna Bolin om second-hand som kulturarv, och i Palgraves mer tematiskt upplagda bok finns en artikel om framtidsföreställningar inom kulturarvssektorn av växjöarkeologerna Cornelius Holtorf och Anders Högberg. 

I samtliga fyra handböcker är däremot ’museum’ ett av de indexord som har flest träffar. Kulturarv och museer hör tydligt ihop. Ett annat framträdande tema är UNESCO’s världsarvskonvention, vilket visar att kulturarvsstudier har utvecklats mer ur diskussioner om det materiella, byggda kulturarvet än ur museistudier eller intresse för folklore och immateriellt kulturarv. Det kan man förstå bara genom att bläddra i böckernas index, vilket inte är en så dum metod för att bekanta sig med den här slags översvallande böcker. 

Alla handböckerna är tydligt globala i sina ambitioner och innehåller kritiska diskussioner om hur kulturarv som begrepp och föreställning utgår framförallt från europeisk historiesyn och historia. De visar också alla på kulturarv och kulturarvsprocesser i alla världsdelar. Det blir ganska snart ett myller av lokala exempel som gör det svårt att hålla styr på frågan vad kulturarv egentligen är. Den enda av böckerna som är ämnad att läsa som en mer sammanhållen framställning är Palgraves tematiska presentation av kulturarvsforskning. Där ligger tonvikten på olika perspektiv och sammanhang snarare än på att samla intressanta exempel på samtida kulturarvsforskning. Även Oxford University Press handbok om public heritage inriktar sig på hur kulturarvsstudier genomförs och förstås, i kontrast till de återstående två böckernas samlingar av specifika exempel på samtida kulturarvssituationer och forskning. 

 Min huvudfråga till handböckerna är alltså den naiva: vad är kulturarv egentligen? The Palgrave Handbook of contemporary heritage research menar i sin introduktion att “Heritage is a version of the past received through objects and display, representations and engagements, spectacular locations and events, memories and commemorations, and the preparation of places for cultural purposes and consumption” (s. 1). Det är inte lite det. Det påminner om UNESCOs definitioner av kulturarv som är så inkluderande att alla spår av mänsklig verksamhet, och det mesta av naturen, är heritage. Det väcker frågan om heritage verkligen är det samma som kulturarv, eller om det kanske är ett bredare ord som vi inte riktigt har något begrepp för på svenska. På engelska går det ju att skilja på naturarv och kulturarv på ett sätt som vi inte riktigt kan. 

The Oxford Handbook of Public heritage theory and practice skriver att kulturarvspraktik blir till i och med ”beslutet att bevara något och lämna det vidare till kommande generationer”. Wiley Blackwell’s Companion of Heritage studies öppnar å sin sida med ett kapitel om “nya kulturarvsstudier”. I detta nya perspektiv ses kulturarv som en konstruktion i människors sinnen som fäster vikt vid vissa platser, föremål och företeelser. Kulturarvsarbete handlar därmed ofrånkomligen om politik och kulturella praktiker. 

Detta fångar ganska väl utvecklingen inom kulturarvsstudier och förklarar nog också dess exponentiella tillväxt. Så länge det handlade om kulturvård var det ett avgränsat ämne för konservatorer, antikvarier och intendenter. Nu ligger fokus på urvalsprocesser, minne, identitet och vilka värden som våra val av kulturarv vilar på. 

I handböckerna syns lite av den oro för en total relativism som detta perspektiv har väckt hos de som tycker att det klassiska urvalet fortfarande är bra och rimligt. Handböckerna präglas fortfarande av en vilja att bevisa kulturarvets dynamiska, samtida, arbiträra och politiska karaktär. Något av det som i Sverige uttryckts med verbet kulturarva. 

Gång på gång när jag bläddrar mig fram och tillbaka i böckerna fastnar jag i Palgraves Handbook of Contemporary Heritage Research. Här hittar jag faktiskt några handfasta svar på mina frågor. Det är nog ingen tillfällighet att det är den bok som också innehåller en kontinuerlig diskussion med David Lowenthals klassiker The Heritage Crusades and the Spoils of History. För att komma runt den fruktlösa pajkastningen mellan konservativt kanonkramande och relativistisk identitetspolitik som kulturarvsdebatten tenderar att fastna i tycker jag att Lowenthals distinktion mellan kulturarv och historia fortfarande är en nyckel. Kulturarv handlar – som handböckerna med tydlighet visar – om hur människor förhåller sig till det förflutna, vad det förflutna betyder för dem. Ingen kan kulturarva fel. Historia däremot handlar om att tolka de spår från det förflutna vi har tillgång till, och försöka lista ut vad som hänt och varför. 

Eftersom de spår vi har är få och vinklade kan vi aldrig berätta en objektiv historia om hur det varit. Men jag tror ändå det är viktigt att göra skillnad mellan kulturarvande och historia. Inte vem som helst kan skriva historia. Det kräver speciella färdigheter. Alla har en rätt att förhålla sig till det förflutna och i relation till det försöka förstå vilka vi är nu. Museer är i sina bästa stunder platser för respektfulla möten mellan dessa två aktiviteter. När de respekterar varandra och förstår sina olikheter blir det intressant. När de hamnar i konflikt kan det gå illa. Det kan man lära sig av det myller av exempel som handböckerna i kulturarvstudier ger. 

avatar

Klas Grinell

KG är docent i idéhistoria, kulturstrateg på kulturförvaltningen i Göteborg och ledamot i UEForums styrelse.


På spaning efter museets väsen

INSIDE THE LOST MUSEUM: Curating, past and present

Steven Lubar
Harvard University Press 2017


Av vad består ett museum – och hur blir det angeläget? Ett museum i USA lades ner 1915 men återuppväcktes hundra år senare i ett projekt om kunskap, kategorisering, hur våra sinnen fungerar och vad som behövs för att göra en utställning intressant. Det presenteras i boken Inside the Lost Museum av professor Steven Lubar vid Brown University i USA. Denna bok skulle fungera både som kurslitteratur och underlag för det efterlängtade, men ack så sällsynta, samtalet om museer, skriver Charlotte Ahnlund Berg, med ros till Museibokklubben som initierade läsningen.

År 1915 stängdes ett naturhistoriskt museum vid Browns universitet i USA efter blott 45 års verksamhet, varvid en stor del av professor John W P Jenks samlingar inom fälten naturhistoria och antropologi – plus kuriosa – hamnade på soptippen. Det kunde ha varit slutet på historien om Jenks och hans livsverk. Hundra år senare väcktes dock museet, eller en föreställning om det, till liv. Berättelsen om museet fick gestalt i utställningen The Lost Museum, ett projekt som genomfördes av professor Steven Lubar och hans studenter i samverkan med konstnären Mark Dion.

Utställningen blev också utgångspunkten för en kärleksfull bok om museer och deras verksamhet, Inside the lost museum. I förordet skriver Steven Lubar, professor i amerikastudier vid Browns med ett kvartssekelserfarenhet av arbete i museivärlden, att Jenks Museums korta historia är värd att berätta på nytt för att berättelsen kastar ljus över element som är gemensamma för alla museer. Genom den kan vi börja förstå sådant som insamling,katalogisering och kategorisering, hur museer konserverar föremål, lär av dem och berättar historier med hjälp av dem samt hur besökare interagerar med och lär av utställningar.

Steven Lubar låter det försvunna Jenks Museum vara referensram genom hela boken. Återvändandet till Jenks är den röda tråden och det pedagogiska exempel med vars hjälp han belyser och kategoriserar olika museiaktiviteter. Läsaren får följa Jenks i hans iver att utöka samlingarna, hans (bristande) försök att ordna, hans strävan att ställa ut och att tillgängliggöra dem. Det handlar verkligen om museet i dess grunddelar, beskrivet av någon som älskar museer. För Steven Lubar är museer sinnliga skapelser. Han lyfter den specifika tysta kunskap som bara kan erhållas genom att umgås mycket med en samling och sinnenas betydelse för både museianställda och besökare.

Berättelsen om Jenks slit med sitt museum kompletteras och byggs ut med hjälp av rikhaltiga citat och referenser ur 1900-talets amerikanska museidebatt. Det märks att ett omfattande källmaterial, gedigen kunskap och Steven Lubars egen erfarenhet ligger till grund för boken. Även om han omfamnar museerna är han inte okritisk och det är förmodligen lättare att komma med obehagliga sanningar och intern kritik utan att museivärlden slår dövörat till om man som Steven Lubar tydligt visar att man älskar samlingar. Lite tveksam kan jag bli inför allra sista delen av boken där det tycks som Lubar menar att förändring och förnyelse av museer endast kan åstadkommas genom konstnärliga omtolkningar.

Boken är skriven i en amerikansk kontext och med huvudsakligen amerikanska exempel, men jag tror att den skulle mötas av stor igenkänning även i Sverige. Den skulle fungera utmärkt som kurslitteratur och som ett underlag för det där efterlängtade, men ack så sällsynta, samtalet om museer.

I det sammanhanget måste jag nämna Museibokklubben, en skapelse av Clara Åhlvik och Victoria Hejdelind – anledningen till att Inside the Lost Museum kom i min hand. Konceptet med klubben är lika enkelt som genialt: läs en utvald bok om museifrågor, sammanstråla på ett museum ett givet datum. Efter en introduktion samtal om läsningen i mindre grupp, återsamling följd av gemensam diskussion till bubbel och något litet att knapra på. Voilà! Deltagarna varierar, professionerna vi representerar likaså, men ett är gemensamt: intresset för museifrågor. Vi går därifrån med den ovärderliga känslan av att vi blivit klokare människor. Kanske kan läsning av Lubars Inside the Lost Museum inspirera andra till ett liknande samtal?

avatar

Text: Charlotte Ahnlund Berg

CAB är utredare med fokus på musei- och kulturarvspedagogik på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet.