Kategori: Essäer

Utställningskritik #2 2019 • Essäer

Även svarta modeller har namn

Le modèle noir de Géricault à Matisse
Musée d’Orsay, Paris
26/3 till 21/7 2019

Bland de uppgifter museer kan ta på sig finns att lyfta fram och fördöma övergrepp som begåtts genom historien och som fortsätter att förgifta kulturarvet. Kenneth Hermele ser en utställning som säger sig vilja ställa till rätta. Men når man ända fram?

Det är ingen kö när vi kommer till Musée d’Orsay i Paris, den gamla järnvägsstationen på Seines vänstra strand som 1986 gjordes om till museum. Men inne på den nyöppnade huvudutställningen Le modèle noir – den svarta modellen – är det tjockt och vi måste tränga oss in när vi kommer dit ett par dagar efter vernissagen. Blir det för mycket folk stoppar vakterna tillflödet temporärt och låter publiken stå i fållor tills tillräckligt många besökare har lämnat utställningen.

Det är trångt inne i Musée d’Orsay.
Foto: Kenneth Hermele

Utställningen är uttalat politisk om än inte särskilt kontroversiell. Till den lite självklara känslan bidrar den konventionella presentationen: tavlor och fotografier hänger i rad på rad, några glasmontrar står mitt i rummen och när vi kommer till 1900-talet får vi rörliga bilder på väggarna. Tiden har äntligen kommit att erkänna svarta människors roll i det franska konstlivet från tiden för slaveriets bannlysning till mitten av 1900-talet, en period om ungefär 150 år, säger presentationen. Men det rör sig mest om att svarta modeller förvandlas från anonyma ansikten och kroppar, närmast pornografiska föremål, till uppskattade aktörer i konst och liv, flera av dem älskarinnor och, ja, medmänniskor i den franska konstnärskolonin vid den tiden.

”Olympia” av Edouard Manet.
Foto: RMN (Musée d’Orsay) / Hervé Lewandowski

Utställningen har fått mycket uppmärksamhet i fransk press och omdömena har varit översvallande, även om historikern Pap Ndiaye, som ingår i utställningens vetenskapliga råd, i tidningen Libération lite syrligt påpekar att Frankrike i princip inte kan erkänna betydelsen av ”ras”. Många länder, från USA på 1960-talet till senare års utställningar i Storbritannien och Holland, har varit inne på detta område långt före Frankrike. Även denna utställning har en föregångare i en utställning i New York förra året som drevs fram av konstvetaren (och före detta finanskvinnan) Denise Murrell (Posing modernity: The black model from Manet to Matisse to today). Här i Paris har utställningen fått avgränsningen i tiden ”från Géricault till Matisse”, men den viktigaste tavlan är liksom i New York Manets ”Olympia” från 1863. Det är ett porträtt av en naken vit prostituerad kvinna med en svart påklädd tjänarinna. Murrell hade chockerats av att ingen under hennes utbildning med ett ord låtsades om den svarta kvinnan – den svarta katten i tavlans högra hörn fick mer uppmärksamhet. Utställningen i New York, och nu i Paris, ändrar på det.  

Men även om d’Orsay således inte är först ute är utställningen synnerligen omfattande och rör sig från ikoniskt konstverk över dans, litteratur och sport, och utställningen skyggar verkligen inte för den rasism och nedlåtenhet som drabbade alla som kunde göras främmande – annorlunda – än den fransk-vita typen. Alexandre Dumas den äldre (av blandat ursprung) fick tåla karikatyrer där hans påstådda afrikanska drag överdrevs på ett sätt som annars bara drabbade franska judar. Faktiskt är rasistens föreställningar förvånande lika för svarta och judar: stora och köttiga läppar, utstående ögon, stor näsa, krulligt hår, antingen giriga (om de är framgångsrika) eller smutsiga (om de är fattiga). Och jag stannar slagen framför ett fotografi från Lucien Simons konstateljé där han tronar i mitten omgiven av sina väl påklädda studenter – både män och kvinnor – och en ensam, naken svart kvinna mitt ibland dem, deras anonyma modell. Bilden är tagen cirka 1930.

Utställningen gör halt före mitten av 1900-talet, filmen och masskulturen har kommit och ger nya tillfällen att se svarta dansa och sjunga, boxas och brottas, med första världskriget blir de soldater i fransk uniform. Josephine Baker framstår här som det tydligaste exemplet på hur en begåvad svart amerikansk kvinna var tvungen att himla med ögonen, visa brösten, anta utmanande poser och samtidigt le i decennier innan hon kunde erövra en plats på den franska parnassen.

I konstskolestudenternas gång hänger nytolkningar av de äldre målningarna.
Foto: Kenneth Hermele

Studenter från konstskolor har inbjudits att bidra med en sorts kommentarer till utställningens tema, och först här blir tonen lite argare. I stället för de målningar som hyllar vita fransmän och kvinnor i samband med slaveriets avskaffande – där slavarna föll på knä och omfamnade sina vita befriare utan tillstymmelse till ilska över det förtryck de varit utsatta för av just samma vita kolonisatörer – vänder dagens konstskolestudenter på perspektivet: svarta män och kvinnor befriar tacksamma vita slavar. Och med ens ser vi hur förljuget historiemåleriet är. Flera tavlor förhåller sig till Manets ”Olympia”, positioner byts, den nakna kvinnan är nu svart, den tjänande vit, även katten får ny färg.


”Porträtt av Madeleine” av Marie-Guillemine Benoist.
Foto: Musée du Louvre/A. Dequier – M. Bard

Utställningen har grävt fram namnet på den kvinna som står modell på den målning man öppnar med, Marie-Guillemine Benoists ”Porträtt av en negress” (från 1800); nu heter målningen ”Porträtt av Madeleine”. Det är sista steget på den väg som många museer vandrat när de försökt lösa historisk rasism, från rasistiska benämningar – ”porträtt av mulatt” exempelvis – till ett gradvis erkännande av modellens människovärde i flera steg av ”omnämningar”, från ”porträtt av svart kvinna” till ”porträtt av kvinna” för att här äntligen ge kvinnorna ett namn, ett eget liv, både som modell och som musa och ganska så ofta som älskarinna. Men, berättar fransk press, den nyhet som sade att även ”Olympia” skulle byta namn till ”Laure” efter den svarta modellen var falsk, det är ändå den vita Olympia som är tavlans huvudperson.

På utställningen ser jag att publiken nästan uteslutande är vit, eller i vart fall icke-svart – med undantag för den svarta kvinna som städar museets toalett. Jag undrar vad hon tänker om alla oss vitingar som står i beundran inför de svarta kropparna, har hon någon synpunkt på all den svarta hud som exponeras inför våra blickar? Tycker hon det räcker att vi nu vet att modellerna heter Madeleine, Laure, Jeanne och John? Journalisten Philippe Lançon påpekar i Libération att Paris i slutet av 1800-talet hade en svart borgmästare (han nämner inte hans namn!) men att det inte varit möjligt sedan dess. Han ställer frågan: och idag?

Det är kanske en billig poäng, men jag tror inte att insikten om undanträngningen av de svarta modellerna ännu har börjat påverka Musée d’Orsay: alla de 24 verk museet lyfter fram som museets ”måste ses” avbildar vita. Det enda undantaget är en målning av två kvinnor på Tahiti signerad Paul Gauguin. Den heter ”På stranden”.

Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och författare.

UEForum #1 2019 • Essäer

Med en grön manskapsbod på släp

Glesbygden, med tallskogar och kalhyggen, myggor och mobilmaster, återvändare och nyanlända, långtradare och övergivna hus är temat för projektet Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja. Mera specifikt är projektet inriktat på möten där kreativitet, konst och textila traditioner står i fokus för utbyten och samtal. Maria Backman funderar över vad som händer när kulturen kommer rullande till sin publik.

Fem kvinnliga konstnärer, samtliga knutna till gruppen Fiber Art Sweden, startade våren 2016 ett projekt med utgångspunkt i ett gemensamt intresse för de textila teknikerna och i syfte att använda dessa i aktiviteter och samtal. Landskapet de rör sig i är Västerbottens inland, kring Storuman, Sorsele, Ammarnäs, Stensele och Tärnaby, samhällen med några hundra invånare i kommuner med en befolkningstäthet på omkring 1–2 personer per kvadratkilometer. Här gör konstnärsgruppen nedslag på olika platser i byarna under två somrar, 2016 och 2017, för att träffa människor, prata om livet och reflektera över orternas villkor.

Med en manskapsbod på släp efter en bil skapar man en mötesplats, en tillfällig konstlokal, ibland till och med en utställningslokal. Konstnärsgruppen bjuder på frukost och kokkaffe i vagnen, arbetar med konst och samtalar. Inbjudna gäster dyker upp i vagnen för att bidra med sina specifika erfarenheter. I Storuman är vagnen parkerad mellan Konsum och Ica och gästas bland andra av Elisabet Larsson Malmström, konstnär och lärare i svenska som andraspråk samt lärare i bild för nyanlända ungdomar. Projektets konstnär Lotte Nilsson-Välimaa skapar kontakter i samhället, med SFI-studerande nykomlingar, med bibliotekets personal och nyfikna ortsbor.

Till Tärnaby kommer konstnärerna Maria Sandstig och Hannah Streefkerk med den gröna manskapsboden. En kväll har konstnärerna särskilt bjudit in Johanna Almström, Tärnabybo, eldsjäl och evangelist med internationellt perspektiv, för att göra en vandring på den gamla vägen mellan Storuman och Tärnaby. Även här finns många nyanlända och några följer med på vandringen och berättar om sina erfarenheter.

Så går vagnen vidare till Ammarnäs och till Sorsele. Konstnärerna, Victoria Brännström (initiativtagare till projektet) och Kerstin Lindström, har skaffat värdar, kontaktpersoner, i förväg i de olika samhällena. Ofta är det genom biblioteken som fungerar som sociala och kulturella samlingsplatser. Vagnen får besök av nyanlända men också av skolbarn i olika åldrar. I Ammarnäs blir mandelpotatisen en viktig programpunkt. Här finns potatisodlingar och förutom att få smaka på de fina pärerna virkar man potatisar och gör potatistryck med förskolebarn. Samisk Duodji finns här i trakten och utövande sameslöjdare.

Sorsele-profilen Bengt-Erik Nordenström är pensionerad polis och passionerad naturälskare.

I Sorsele anordnar man poesiworkshop och berättarkväll. Även här finns nyanlända och tillsammans med en grupp kvinnor delar man en måltid och arbetar sedan med tyg, garn och sömnad. Manskapsvagnen har blivit ett rum för berättelser och samtal och efter resans slut finns spår kvar som hälsningar i gästboken, lappar med anteckningar eller något litet broderi.

Hur gestaltar man detta konstprojekt som en helhet? Och hur har projektet arbetat med och genom konst? Utspritt i tiden, utspritt i rummet – en överblick just där och då lät sig nog inte göras. Det har inte varit en utställning, inte heller har konstnärerna arbetat med egna konstverk i en traditionell mening.

En gestaltning och sammanfattning kan den som inte var med på plats nu ta del av i den katalog som konstnärsgruppen har producerat, drygt ett år efter den sista Norrlandsresan. Det är en dokumentation av projektet, den delen av det som varit publik, öppen. Dispositionen av innehållet är överskådlig. Projektidén, presentation av de medverkande konstnärerna, upplägget för genomförandet, beskrivningar av händelser på respektive ort, foton av platser, natur, medverkande människor och de gemensamma aktiviteterna. Inbjudna medverkande är intervjuade och berättar om sina förhållningssätt gentemot glesbygden, återvändandet eller varför de har hamnat där.

Genom hela presentationen, i både text och bilder, finns en stark ton av prövande, kontaktsökande, samtal, vilja till förståelse och kommunikation. Ofta benämns den här typen av projekt Community Art eller deltagarbaserad konst. Dessa begrepp poängterar deltagande och process – konsten är något som skapas, eller frambringas i ett sammanhang där deltagaren blir medskapande.

Den franske konstteoretikern Nicolas Bourriaud myntade begreppet relationell estetik på 1990-talet och enligt hans synsätt kan konstnären ses mera som en katalysator i en process än som en figur som allt cirklar omkring. Vi har sedan 1990-talet fått se åtskilliga konstprojekt där konstnärer lagat mat, bygger saker, skapar mötesplatser eller gestaltade händelser tillsammans med människor.

I kölvattnet av det utvidgade konstbegreppet finns risken att konsten instrumentaliseras, att den används för andra syften än konstnärliga, som social hjälpgumma. De senaste decennierna har samhällsinstitutioner som ger bidrag till konstnärliga verksamheter alltmer skruvat åt sina kriterier och projekt måste riktas särskilt till vissa grupper – barn, ungdom, socialt utsatta osv. Givetvis påverkar detta också konstens uttryck. Konstnärer som inte har utbildning inom vård, sociala verksamheter eller pedagogik arbetar med människor i grupp, och får dessutom avsevärt mindre betalt än dem som har adekvat yrkesutbildning.

Dessa risker kan givetvis tvärtom ses som möjligheter. I katalogens inledande text gör konstnären och skribenten Margareta Klingberg mycket träffande reflektioner över hur Bourriauds och även Hanna Arendts tankar kan läsas in i idéerna kring detta projekt. Arendts begrepp framträdelserummet avser det rum som uppstår så snart människor interagerar genom ord och handling. Detta är något grundläggande. Och Arendt förklarar: ”Till skillnad från andra rum som vi kan skapa genom olika avgränsningar dröjer detta framträdelserum inte kvar efter det att de processer som givit upphov till det avslutats, utan det försvinner, upplöses i intet, och närmare bestämt inte först när de människor som skapade det har försvunnit (som i fallet stora katastrofer som gör att ett folk politiskt inte kan leva vidare), utan redan när de verksamheter genom vilka det uppstod avstannat.” På detta sätt kan konsten fungera i ett rum, genom mänskliga interaktioner, genom en överenskommelse om situationen.

Författaren och professorn Stefan Jonsson skrev nyligen en artikel i Dagens Nyheter om konst och demokrati (2019-01-04). Han skriver: ”Till skillnad från andra kunskapsverktyg är konsten inte främst representerande, utan performativ. Den representerar inte verkligheten, utan presenterar möjligheter. Därav kommer även konstens förmåga att införa nya ting i världen, nya frågor och hållpunkter som offentligheten får förhålla sig till: en röst som tidigare inte hörts, en gestalt som inte synts, ett samband som inte uppmärksammats.” Även hos Stefan Jonsson finns en argumentation mot instrumentaliseringen av konsten.

Det här konstprojektet har inte gett några bestående konstverk som går att betrakta som objekt, på en vägg i en institution eller i någons vardagsrum. Publiken som besökte den gröna manskapsboden var deltagare i projektet, inte besökare på en utställning. Konstnärerna besökte sin publik, inte tvärtom. I Sverige sker finansieringen av detta slags projekt i princip alltid med offentliga medel, utifrån villkor som stipulerats av politiker och tjänstemän avseende målgrupper, önskat resultat (vad det nu är) och tillgänglighet. Det är skattebetalarnas pengar och det har blivit allt viktigare att mottagarna av offentlig finansiering kan påvisa samhällsnytta.

Det vi som inte var där just då, vi som inte drack kokkaffet i den gröna vagnen, vi som inte deltog i samtalen under myggiga kvällar utan som kanske som turister besöker dessa platser kan göra är att hoppas att projektet där har satt spår i form av insikter, fantasier, nya möjligheter. Kanske som den tysk-judiske filosofen Ernst Bloch skrev, ”… att bringa filosofi till Hoppet, som en plats i världen som är bebodd som det bästa kulturland och outforskad som Antarktis.”

Text: Maria Backman
MB är konstnär och konstskribent.

Foto: Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja
Konstnärsgruppen består av Victoria Brännström, Kerstin Lindström, Lotte Nilsson-Välimaa, Maria Sandstig och Hannah Streefkerk.