Med en grön manskapsbod på släp

Glesbygden, med tallskogar och kalhyggen, myggor och mobilmaster, återvändare och nyanlända, långtradare och övergivna hus är temat för projektet Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja. Mera specifikt är projektet inriktat på möten där kreativitet, konst och textila traditioner står i fokus för utbyten och samtal. Maria Backman funderar över vad som händer när kulturen kommer rullande till sin publik.

Fem kvinnliga konstnärer, samtliga knutna till gruppen Fiber Art Sweden, startade våren 2016 ett projekt med utgångspunkt i ett gemensamt intresse för de textila teknikerna och i syfte att använda dessa i aktiviteter och samtal. Landskapet de rör sig i är Västerbottens inland, kring Storuman, Sorsele, Ammarnäs, Stensele och Tärnaby, samhällen med några hundra invånare i kommuner med en befolkningstäthet på omkring 1–2 personer per kvadratkilometer. Här gör konstnärsgruppen nedslag på olika platser i byarna under två somrar, 2016 och 2017, för att träffa människor, prata om livet och reflektera över orternas villkor.

Med en manskapsbod på släp efter en bil skapar man en mötesplats, en tillfällig konstlokal, ibland till och med en utställningslokal. Konstnärsgruppen bjuder på frukost och kokkaffe i vagnen, arbetar med konst och samtalar. Inbjudna gäster dyker upp i vagnen för att bidra med sina specifika erfarenheter. I Storuman är vagnen parkerad mellan Konsum och Ica och gästas bland andra av Elisabet Larsson Malmström, konstnär och lärare i svenska som andraspråk samt lärare i bild för nyanlända ungdomar. Projektets konstnär Lotte Nilsson-Välimaa skapar kontakter i samhället, med SFI-studerande nykomlingar, med bibliotekets personal och nyfikna ortsbor.

Till Tärnaby kommer konstnärerna Maria Sandstig och Hannah Streefkerk med den gröna manskapsboden. En kväll har konstnärerna särskilt bjudit in Johanna Almström, Tärnabybo, eldsjäl och evangelist med internationellt perspektiv, för att göra en vandring på den gamla vägen mellan Storuman och Tärnaby. Även här finns många nyanlända och några följer med på vandringen och berättar om sina erfarenheter.

Så går vagnen vidare till Ammarnäs och till Sorsele. Konstnärerna har skaffat värdar, kontaktpersoner, i förväg i de olika samhällena. Ofta är det genom biblioteken som fungerar som sociala och kulturella samlingsplatser. Vagnen får besök av nyanlända men också av skolbarn i olika åldrar. I Ammarnäs blir mandelpotatisen en viktig programpunkt. Här finns potatisodlingar och förutom att få smaka på de fina pärerna virkar man potatisar och gör potatistryck med förskolebarn. Samisk Duodji finns här i trakten och utövande sameslöjdare.

Sorsele-profilen Bengt-Erik Nordenström är pensionerad polis och passionerad naturälskare.

I Sorsele anordnar man poesiworkshop och berättarkväll. Även här finns nyanlända och tillsammans med en grupp kvinnor delar man en måltid och arbetar sedan med tyg, garn och sömnad. Manskapsvagnen har blivit ett rum för berättelser och samtal och efter resans slut finns spår kvar som hälsningar i gästboken, lappar med anteckningar eller något litet broderi.

Hur gestaltar man detta konstprojekt som en helhet? Och hur har projektet arbetat med och genom konst? Utspritt i tiden, utspritt i rummet – en överblick just där och då lät sig nog inte göras. Det har inte varit en utställning, inte heller har konstnärerna arbetat med egna konstverk i en traditionell mening.

En gestaltning och sammanfattning kan den som inte var med på plats nu ta del av i den katalog som konstnärsgruppen har producerat, drygt ett år efter den sista Norrlandsresan. Det är en dokumentation av projektet, den delen av det som varit publik, öppen. Dispositionen av innehållet är överskådlig. Projektidén, presentation av de medverkande konstnärerna, upplägget för genomförandet, beskrivningar av händelser på respektive ort, foton av platser, natur, medverkande människor och de gemensamma aktiviteterna. Inbjudna medverkande är intervjuade och berättar om sina förhållningssätt gentemot glesbygden, återvändandet eller varför de har hamnat där.

Genom hela presentationen, i både text och bilder, finns en stark ton av prövande, kontaktsökande, samtal, vilja till förståelse och kommunikation. Ofta benämns den här typen av projekt Community Art eller deltagarbaserad konst. Dessa begrepp poängterar deltagande och process – konsten är något som skapas, eller frambringas i ett sammanhang där deltagaren blir medskapande.

Den franske konstteoretikern Nicolas Bourriaud myntade begreppet relationell estetik på 1990-talet och enligt hans synsätt kan konstnären ses mera som en katalysator i en process än som en figur som allt cirklar omkring. Vi har sedan 1990-talet fått se åtskilliga konstprojekt där konstnärer lagat mat, bygger saker, skapar mötesplatser eller gestaltade händelser tillsammans med människor.

I kölvattnet av det utvidgade konstbegreppet finns risken att konsten instrumentaliseras, att den används för andra syften än konstnärliga, som social hjälpgumma. De senaste decennierna har samhällsinstitutioner som ger bidrag till konstnärliga verksamheter alltmer skruvat åt sina kriterier och projekt måste riktas särskilt till vissa grupper – barn, ungdom, socialt utsatta osv. Givetvis påverkar detta också konstens uttryck. Konstnärer som inte har utbildning inom vård, sociala verksamheter eller pedagogik arbetar med människor i grupp, och får dessutom avsevärt mindre betalt än dem som har adekvat yrkesutbildning.

Dessa risker kan givetvis tvärtom ses som möjligheter. I katalogens inledande text gör konstnären och skribenten Margareta Klingberg mycket träffande reflektioner över hur Bourriauds och även Hanna Arendts tankar kan läsas in i idéerna kring detta projekt. Arendts begrepp framträdelserummet avser det rum som uppstår så snart människor interagerar genom ord och handling. Detta är något grundläggande. Och Arendt förklarar: ”Till skillnad från andra rum som vi kan skapa genom olika avgränsningar dröjer detta framträdelserum inte kvar efter det att de processer som givit upphov till det avslutats, utan det försvinner, upplöses i intet, och närmare bestämt inte först när de människor som skapade det har försvunnit (som i fallet stora katastrofer som gör att ett folk politiskt inte kan leva vidare), utan redan när de verksamheter genom vilka det uppstod avstannat.” På detta sätt kan konsten fungera i ett rum, genom mänskliga interaktioner, genom en överenskommelse om situationen.

Författaren och professorn Stefan Jonsson skrev nyligen en artikel i Dagens Nyheter om konst och demokrati (2019-01-04). Han skriver: ”Till skillnad från andra kunskapsverktyg är konsten inte främst representerande, utan performativ. Den representerar inte verkligheten, utan presenterar möjligheter. Därav kommer även konstens förmåga att införa nya ting i världen, nya frågor och hållpunkter som offentligheten får förhålla sig till: en röst som tidigare inte hörts, en gestalt som inte synts, ett samband som inte uppmärksammats.” Även hos Stefan Jonsson finns en argumentation mot instrumentaliseringen av konsten.

Det här konstprojektet har inte gett några bestående konstverk som går att betrakta som objekt, på en vägg i en institution eller i någons vardagsrum. Publiken som besökte den gröna manskapsboden var deltagare i projektet, inte besökare på en utställning. Konstnärerna besökte sin publik, inte tvärtom. I Sverige sker finansieringen av detta slags projekt i princip alltid med offentliga medel, utifrån villkor som stipulerats av politiker och tjänstemän avseende målgrupper, önskat resultat (vad det nu är) och tillgänglighet. Det är skattebetalarnas pengar och det har blivit allt viktigare att mottagarna av offentlig finansiering kan påvisa samhällsnytta.

Det vi som inte var där just då, vi som inte drack kokkaffet i den gröna vagnen, vi som inte deltog i samtalen under myggiga kvällar utan som kanske som turister besöker dessa platser kan göra är att hoppas att projektet där har satt spår i form av insikter, fantasier, nya möjligheter. Kanske som den tysk-judiske filosofen Ernst Bloch skrev, ”… att bringa filosofi till Hoppet, som en plats i världen som är bebodd som det bästa kulturland och outforskad som Antarktis.”

Text: Maria Backman
MB är konstnär och konstskribent.

Foto: Möta Nöta Stöta / Råka Ömsa Speja