MUSEER SOM TÄVLINGSARENA

Barnprogrammet Museet i SVT vill skapa spänning med museet som spelplats för tävlingar, där barn mellan tio och tolv år siktar på att vinna. Pedagog Marie Bendroth Karlsson har sett programserien.

– Så fort jag kom hit, visste jag att jag skulle vinna, säger en av de deltagande pojkarna i Museet. Museet lanseras som ett underhållningsprogram för hela familjen. Det visas på SVT/Barnkanalen och har när denna text skrivs visats i tio av tolv avsnitt. De barn som deltar i programmet är mellan tio och tolv år. De är indelade i tolv lag med tre medlemmar i vardera. Ett av lagen ska så småningom koras till ”Årets nattvakter”, eftersom det är på natten när museerna är stängda som tävlingarna genomförs.

Det barnen tävlar i kan något förenklat benämnas som problemlösning och snabbhet i de flesta moment. I någon enstaka deltävling har det handlat om historisk faktakunskap. De program jag sett har utspelats på Historiska -, Nordiska eller Sjöhistoriska museet i Stockholm och vid ett tillfälle på Malmö museum, fordonstekniska avdelningen.

Alla museerna har starka traditioner av att ”förmedla” och visa kulturarv; kulturhistoriskt värdefulla föremål och berättelser. De erbjuder vanligtvis skolor och barn olika pedagogiska program och åtminstone Historiska museet har varit inkopplat på Skapande skola-projekt. I programserien Museet har de lånat ut sina anrika kulturarvsmiljöer till tävlingsarenor. Vad innebär det för förståelsen av kulturarvsmiljö, museet som plats och för barns lärande om och genom kulturarv och historia?

Jag har med fascination följt programmet och menar att tanken om att en plats görs åskådliggörs tydligt i detta program. Trots namnet Muséet, som ger förväntningar om att museets innehåll och rum ska spela en central roll, så blir museet aldrig riktigt betydelsefullt, som museum. Museet blir en tävlingsarena och stundtals en ”läskig” plats. Detta accentueras till exempel av musiken.

I programmen ”lånar” museerna ut sina rum och artefakter. Som (möjligen yrkesskadad) pedagog funderar jag över syftet. Varför har man valt att förlägga tävlingarna till museerna - eller kanske snarare: varför har museerna valt att ”låna” ut sina rum? Finns det möjligtvis en förhoppning om att väcka intresse för museernas innehåll och därmed öka antalet framtida museibesökare? Anar man en kunskaps- eller bildningsambition? Varje avsnitt inleds med en kort historisk inramning som förmedlas av programledaren, Anders Lundin. Den förstärks oftast av att en skådespelare, antingen Fredde Granberg eller Sissela Benn, föreställande historiska personer framför monologer, med enstaka retoriska frågor till barnen.

Vad betyder en plats för det som sker där och vilka möjligheter öppnas för vad som skulle kunna ske? Betydelsen av en plats är flytande. En plats är inte, den görs, beroende av de upplevelser och handlingar som görs där och av vem eller vilka.

Museologen Märit Simonsson skriver i sin avhandling Displaying Spaces: Spatial Design, Experience, and Authenticity in Museums att museibesökarens upplevelse står i relation till rummet. Platsen (space) har betydelse för hur innehållet upplevs. Att innehåll och rum hör ihop, är jag helt enig med Simonsson om. Att upplevelsen av en plats är en kroppslig erfarenhet benämns som embodiment och att en kropp alltid är placerad i en miljö vill man betona med begreppet emplacement. Dessa aspekter är delar av en människas totala upplevelse och erfarenhet. Situationen i sin helhet har betydelse för den berättelse och den plats som konstrueras.

Så vad berättar programmen om de aktuella museerna och deras innehåll? Hur ser samspelet mellan olika aktörer ut och vilka är aktörerna? Det finns ett flertal ”aktörer” som i olika grad får betydelse och uppmärksammas. Programledaren, uppgifterna (utmaningarna), museirummen, föremålen, dramatiserade historiska personer och barnen förstås. Samtliga dessa ”aktörer” har betydelse för hur betraktaren upplever programmen.

Programledaren leder oss genom programmen genom sina olika roller som berättare, den som ger uppgifter och domare. Typen av uppgifter har en betydande roll för upplevelsen av programmen. De talar om för tittaren vad som är centralt, museets föremål eller tävlingsmomentet? Kopplas museets innehåll till tävlingsmomentet? Har de ”historiska personer” som uppträder en informativ och kunskapsförmedlande roll eller en underhållande? Var läggs fokus och vart riktas blickarna?

Anders Lundin med några av de tävlande barnen i nya tävlingsprogrammet Museet.
Foto: Janne Danielsson/SVT/Museet

Barnen är inbjudna som tävlingsdeltagare och deras delaktighet och aktivitet är som störst i tävlingsmomenten. För övrigt är de publik utan performativa roller. Om programmet haft en pedagogisk eller bildande ambition hade man kunnat ge barnen större grad av delaktighet genom lajv eller tidsresor, som exempel på aktiverande kulturarvspedagogik.

Hur de tycks erfara museimiljön och den betydelse de ger miljön kan vi bara ana genom att lyssna på vad de säger- eller snarare på vad programproducenten valt att visa fram. Dels handlar det om nattmörkret och utsattheten som är spänningsalstrande både för deltagarna och tittarna. I barnens sociala samvaro tycks museimiljön som sådan ha tämligen liten betydelse.

Vid två tillfällen noterar jag att barnen diskuterar museirummet/föremålen. Det är när de på egen hand vid sina sovläger kan vara aktiva i relation till föremålen. Detta sker vid skamstocken och i u-båten. I vissa passager, som när de ska gå genom det mörklagda museet till sina sovplatser, kommenterar de mörkret som skrämmande och sin rädsla för att något oväntat ska hända. Men det nämns också som något ”roligt” att få gå i det mörka museet. Men mörkret är ju inget utmärkande för en kulturinstitution. Dels handlar det om att vinna eller förlora och det är det som engagerar mest. Nu är vi jättetaggade! Hundra procent! Vi ska vinna! är en typisk kommentar. Mestadelen av de samtal mellan barnen vi som tittare får ta del av är alla relaterade till olika tävlingsmoment. Det var så härligt att vinna. Att känna den där känslan igen. Svårare är det naturligtvis att förlora! Jag ska försöka att inte gråta. Och besvikelsen är stor när man åker ut: Vi som har kämpat så mycket!

Barnen talar uppmuntrande till varandra och är ”socialt korrekta” när någon av lagmedlemmarna förlorar i en ”duell”. Känn ingen press på dig. Man ser att de anstränger sig för att inte visa sin besvikelse och försöker peppa varandra med att - nästa gång vinner vi!

Skulle tävlingen kunnat utspelas i princip var som helst? Blir den specifika museimiljön utan betydelse? Kanske. Jag menar att rummet, platsen spelar roll, men är en aspekt av helheten. Genom samtliga program finns en övergripande diskurs och det är tävlingsdiskursen i vilken barnen är delaktiga. Eftersom den historiska diskursen är förmedlande och barnen är passiva mottagare blir det historiska och museala sekundärt. Platsen hade kunnat få en större roll om barnen erbjudits att relatera till den i högre grad. Då hade förmodligen deras intresse för rummet ökat betydligt, som i exemplen med skamstocken och ubåten.

Jag har sett programmen tillsammans med en sjuåring och en femåring och utifrån deras reaktioner så fungerar programmen utmärkt som spänningsskapande tävlingsprogram. Men frågan är om museerna som platser spelar någon som helst roll?

Text: Marie Bendroth Karlsson
MBK är lektor på Högskolan Borås, bild- och konstpedagogisk inriktning.