FÅNGAD I DEN VITA KUBEN

När Moderna museets personal ställde upp inför Annika Erikssons videokamera år 2000 var det ett samtidsdokument, öppet för tolkning, en film som visade olika saker för varje betraktare. När Jeff Werner ser filmen idag slås han av andra tankar än när verket var nytt.

Bild ur Annika Erikssons videoverk

När jag för snart 15 år sedan såg Annika Erikssons videoverk Moderna museets personal, Stockholm 2000, noterade jag hur museets hierarkier kom till uttryck i hur olika personalgrupper rörde sig och tog plats i rummet. En efter en kommer personalen in, ställer sig framför kameran och säger sitt namn och yrke, letar upp en ledig plats och sätter sig.

Idag har videoverket fått nya betydelselager. När jag åter tittar på det slås jag av hur kritvit konstinstitutionen är. Det fanns antagligen en och annan som såg det redan när verket premiärvisades, men i Sverige var det vid den tiden få som dissekerade maktstrukturer utifrån vithetsnormer. Frågor om kön och klass restes betydligt oftare. De diskussioner om rasistiska stereotyper och vit hegemoni som förts sedan dess har tvivelsutan gjort många av oss känsligare för hur olika hierarkier samverkar till att upprätthålla maktordningar. Annika Erikssons videoverk handlar sålunda fortfarande om maktstrukturer, men ytterligare en dimension har tillförts. Det är tydligt att det då knappast fanns någon icke-vit personal på Moderna museet.

Det har sagts att konstmuseet är en av västerlandets vitaste institutioner. Detta kan förstås på flera sätt. Att stora delar av personalen, i synnerhet den som sitter på maktpositioner, är vit är ett sätt. Ett annat är att konstmuseet berättar det vita västerlandets kulturhistoria, från antiken till samtiden, och befäster västerlandets konst som norm. Kulturföremål från andra delar av världen, eller från icke-vita minoritetskulturer i västerlandet, behandlas ofta som något annat än konst: som etnografika och kulturföremål. Medan den västerländska ”konsten” ställs ut som föremål värda att betrakta och beundra i sig, flätas ”de andras” kulturproduktion samman med deras kulturer. ”De” blir låsta i sin etnicitet och i sitt ursprung, samtidigt som ”det vita vi:et” görs till del av en ständigt framåtriktad civilisationsprocess.

Ett tredje sätt att förstå konstmuseets vithet är som rum som neutraliserar vita kroppar, samtidigt som icke-vita kroppar pekas ut som främmande. "Rum tar färg av de kroppar som bebor dem", skriver feministen och teoretikern Sara Ahmed. Detta kan, anser jag, förstärkas av rummens arkitektoniska utformning, möblering och symbolik.

Under de femton år som gått sedan Annika Eriksson gjorde video har delar av personalen bytts ut på Moderna museet. Nya chefer har tillträtt, liksom nya intendenter och publikvärdar. Men museet är fortfarande lika kritvitt. Den förändring som samhället genomgått, att numer en femtedel av Sveriges befolkning har rötter i andra länder, syns knappast alls. Inte heller att vi idag uppmärksammar vithetsnormer, vid sidan av exempelvis genus och klass, förefaller ha påverkat museet. Detta är inget unikt för Moderna museet. Vi ser generellt mycket mindre av etnisk mångfald på museer och andra kulturinstitutioner än på andra håll i samhället. Enligt statistik som forskaren Tobias Hübinette tagit fram hade endast 0,9 procent av Sveriges 20 000 toppchefer utomeuropeisk bakgrund 2004, trots att de utgjorde 15 procent av befolkningen. Inom kultursektorn var det 0 procent!

Omslaget till Riksutställningars rapport.

Riksutställningar publicerade nyligen rapporten Museerna och mångfalden, skriven på uppdrag av den förra regeringen. Den adresserar frågan hur museer kan bli mindre vita och en angelägenhet för fler grupper i samhället. Det första som är anslående med rapporten är bristen på statistik. Vi vet helt enkelt inte vilka som arbetar på museum eller vilka som går på museum. De publikundersökningar som finns anger framförallt antal, kön och ålder, eftersom det är det som efterfrågats från uppdragsgivarna. Men det tycks som att svenskar med utländsk bakgrund är underrepresenterade bland besökarna, kanske runt 10 procent jämfört med drygt 20 procent av befolkningen i stort. Än värre är situationen bland personalen. Endast några procent har utländsk bakgrund. Störst mångfald tycks finnas på forskningsintensiva museer, där kompetens vägt tungt vid rekryteringar. Naturhistoriska riksmuseet har följaktligen en mindre homogen personal än Moderna museet.

Det andra som är slående med rapporten är själva definitionen av vad ett museum är. Riksutställningar har lånat den internationella museiorganisationen ICOMs definition om att museer har till uppgift att förvärva, bevara, förmedla och ställa ut, men valt att stryka två viktiga preciseringar: att museer är icke-kommersiella och att museer bedriver forskning.

”Forskning” ersätts i Riksutställningars rapport med det mycket vagare ”undersöka”. Jag har svårt att se detta som annat än ett utslag av ett långvarigt ointresse för museiforskning i Sverige. Museerna har blivit alltmer självfinansierande – alltmer av deras ekonomier bygger på publiksuccéer, kommers och events – och deras forskningsverksamhet har på några få undantag när krympts. Detta har direkta konsekvenser för mångfaldsfrågan. Få museer kan idag prioritera att göra de viktigaste utställningarna, framför att göra de mest publika. För även om pengarna inte alltid kommer från biljettkassan så är det antalet besökare som uppdragsgivarna tittar på, inte vad dessa besökare fått med sig hem från besöket i form av nya insikter eller förändrad världsbild.

Avsaknaden av egen forskningsverksamhet har också medfört litet utbyte med universiteten. Föga förvånande är därför de i personalen med mest uppdaterade kunskaper i mångfaldsfrågor de med sämst anställningsvillkor och minst makt, som exempelvis timanställda publikvärdar med en fot kvar i universitetsvärlden.

Riksutställningar uppmärksammar problemet med att lika söker lika. Museichefer tenderar att rekrytera personal som liknar dem själva, vilket för det mesta betyder vit medelklass. Därför föreslår Riksutställningar att museerna ska anlita än mer temporär personal: volontärer, frilansande curatorer och praktikanter. Som om det vore prekariatet som ska rädda museerna. Vore det inte bättre att börja förändringen uppifrån vid tillsättningen av chefer?

Den pågående museiutredningen, som ska redovisas 15 oktober 2015, har bland annat i uppdrag att analysera på vilka sätt centralmuseerna tar hänsyn till mångfaldsperspektiv. Det vore knappast förvånande om volontärer diskuteras också av den, men jag hoppas att den kommer vara mer insiktsfull och framåtsyftande än så. Det är nödvändigt, om museerna ska behålla sin trovärdighet och vara angelägna för stora grupper av befolkningen. Kanske kommer rentutav Annika Erikssons video i en nära framtid, säg 2020, att upplevas som ett dokument från en svunnen tid, innan Moderna museet hann ifatt det samtida Sverige.

Text: Jeff Werner
JW är professor i konsthistoria vid Stockholms universitet.