ATT BALANSERA UPPLEVELSER MED KUNSKAP

Hur gestaltar museer berättelser i historiska basutställningar i dag? Vilka faktorer påverkar innehållet i utställningarna? Med utgångspunkt i dessa frågor och i teori kring det postmoderna museet påbörjade Hanna Severinsson och Annelie Månsson sitt examensarbete i museologi under våren 2014. Syftet var att problematisera den historiska basutställningen som medium för berättande. Resultatet av undersökningen grundar sig i utställningsanalyser samt intervjuer med utställningsproducenter. Analyserna genomfördes i tre nyproducerade basutställningar i Skåne. Här återger de delar av sina resultat och slutsatser.

Sedan millennieskiftet har tekniska framsteg och nya sociala krav påverkat gestaltningen på museer, vilket har lett till att flera nya historiska basutställningar har producerats, planerats och uppdaterats. I den definition av begreppet gestaltning vi här använder oss av ingår dels formgivningen av en utställning, men framför allt samspelet mellan olika medier och hur de tillsammans skapar en helhet. Vi menar att idealformen för gestaltningen i det postmoderna museet är tematiska och kronologiskt uppbrutna utställningar, där flera olika perspektiv, berättelser och röster finns representerade. Dekonstruktion av stora berättelser, kontextualisering av föremål samt besökardeltagande och besökarinflytande fokuseras. Dekonstruktionen innebär ett ifrågasättande av normaliserade och rutiniserade strukturer, där museer åskådliggör och problematiserar sin egen roll i historieskrivningen.

På gränsen (Dunkers kulturhus, Helsingborg, invigning 2012). Vi upplever att På gränsen är intensiv. Flera olika medier pockar på besökarens uppmärksamhet när stora mängder föremål, texter och bilder samsas i utställningslokalen. Foto: Sven Olof Larsén, Kulturmagasinet

Resultatet av vår undersökning visar hur besökardialog får konkreta konsekvenser för verksamheten på museer i dag, där dialogen ofta fungerar som en utgångspunkt för utställningskoncept. Ett sätt att använda dialog på är att fråga målgrupper vad de vill ha ut av en utställning och hur de vill uppleva den.

Postmodernismens återverkan är inte enbart av godo för verksamheten på museerna vi undersökt: höga krav ställs på både utställningsproducenter och besökare. Krav på delaktighet, på upplevelser och på självreflexivitet riskerar att prioriteras framför den berättade historien, vilket vi upplever som problematiskt. Kraven på vad museer ska åstadkomma genom sina förmedlande verksamheter kommer från flera instanser, bland andra läroplaner, politiska mål och forskningsvärlden. De olika intressenternas krav är ofta resurskrävande och motsägande, vilket skapar en situation som kan vara svårhanterlig för museerna. Dessutom måste museer även förhålla sig till samhällstrender, såsom vurmen för upplevelser.

Stadslifv (Trelleborgs museum, invigning 2010). Stora delar av Stadslifv förmedlas genom digital teknik. På bilden syns en porträttvägg med en pekskärm där besökare kan ta del av Trelleborgsprofilers biografier. Foto: Hanna Severinsson & Annelie Månsson

Våra respondenter talar om vikten av en kombination mellan upplevelse och didaktik. Postmodernismens betoning av upplevelse och yta skapar ett dilemma för museer, i det att förståelse för det förflutna ska kombineras med det spektakulära. I ett samhällsklimat där upplevelser och besökssiffror ges allt större tyngd finns en överhängande risk att museernas didaktiska funktioner bortprioriteras. Situationen går att sätta i relation till den uppsjö av andra massmedier som arbetar med historiska framställningar och därmed konkurrerar med museerna om besökare, bland annat historiska tevedokumentärer, filmindustrin och turnerande blockbuster-utställningar (till exempel Tutankhamun – graven och skatterna som under fem månader lockade 180 000 besökare till Malmö). Konkurrenssituationen mellan kulturaktörer skapar därmed krav på utställningars attraktionskraft och gestaltning. Respondenterna i vår undersökning hyser stor tilltro till tekniken och digitala medier som ett sätt att förhålla sig till konkurrensen. De ser också digitala medier som ett gott komplement till mer traditionella gestaltningsformer.

Vårt intryck av museers situation i dag är att de verkar i ett slags gränsland mellan den berättade historien och det materiella kulturarvet. För att förstå utställningsmediet menar vi att hänsyn måste tas till alla aspekter av gestaltningen. Detta innebär såväl de didaktiska inslagens funktion för skola och utbildning, som de mer upplevelseinriktade inslagens relation till upplevelse- och turismindustrin.

Tidernas stad: Malmö 1850 till idag (Malmö museer, invigning 2009, uppdatering 2012). I Tidernas stad är det föremålen som bär historien. Genom tematiska indelningar sätts föremålen i ett sammanhang, men ofta får de tala för sig själva. Foto: Andreas Rasmusson, Malmö museer

Vi ser, med stöd i litteraturteoretikern Hans Ulrich Gumbrecht, didaktiken som meningsskapande och upplevelsen som närvaroskapande. Närvaroeffekter innebär att utställningselement ger omedelbara effekter för besökarna, medan meningseffekter skapar en förståelse på ett intellektuellt och reflekterande plan. De didaktiska uppdrag de svenska museerna har borde leda till en situation där museerna arbetar med meningseffekter snarare än närvaroeffekter. Samhällskraven och förväntningarna på dagens museer är däremot att de ska erbjuda upplevelser och därmed närvaroeffekter. Vi menar att varje utställningsproduktion bör söka jämvikt mellan didaktik och upplevelse för att nå fler besökargrupper och skapa fler ingångar till den gestaltade berättelsen.

Efter att ha genomfört undersökningen förespråkar vi en ny form av traditionell förevisning av historiska föremål, som inte utesluter upplevelseaspekter. Vi ser denna form som en fruktbar kombination av modernismens föremålsförevisning och postmodernismens kunskapsrelativisering och upplevelsefokus. Tillsammans fungerar de som utgångspunkt för berättandet i utställningar, som då fortfarande kan och bör vara reflexivt och perspektiverande. De tolkningar som görs vid en utställningsproduktion bör presenteras för besökarna i de färdiga utställningarna.

Med en sådan gestaltning skapas möjligheter att arbeta med reflexivitet och medvetenhet kring det historiska materialet. Ett sätt kan vara interaktiva moment, vilka i förlängningen innebär en demokratisering av kunskap, där besökares reflektioner tas tillvara och integreras i utställningen. Det kan i sin tur bygga ett nytt slags publikt förtroende för museerna, som inte längre ses som auktoritära kunskapsförmedlare. I stället kan museerna verka som uttolkare av fenomen i det förflutna, en position som delas av flera aktörer inom det historiska fältet.

Text: Hanna Severinsson och Annelie Månsson
HS och AM har båda en fil.kand. i etnologi och en MA i museologi från Lunds universitet.

Artikeln bygger på uppsatsen ”Gestaltning av det förflutna: berättelser i museiutställningar” som finns att
hämta här.