ÅTERBESÖK I BARNENS ÅRHUNDRADE

Under en intensiv månad ägnade sig Ulla Arnell och Agneta Sommansson åt utställningar där barn, barndom eller barnperspektivet var ett mer eller mindre uttalat tema. Deras gemensamma utställningsbesök kantades av både glädje och frågor, frågor som de snart insåg att vi behöver fortsätta att resonera om. Här beskriver de utifrån ett kritiskt barnperspektiv sina upplevelser av först Vandalorums projekt med tre utställningar och ett internationellt seminarium, Barnets århundrade, Playful Matters och NUDÅ! och därefter ytterligare tre projekt, Modellen, Frihed samt Blockholm.

Barnets århundrade. Nordisk design för barn 1900 till idag
Vandalorum, Värnamo 140510–140928
Kuratorer: Aidan O’Connor (AIGA, New York) och Elna Svenle (museichef Vandalorum)

Utställningen Barnets århundrade – nordisk design för barn 1900 till idag är Vandalorums största satsning hittills och visas där hela sommaren. Den har inspirerats av den stora utställningen Century of the Child – Growing by Design, 1900–2000 som visades på Museum of Modern Art i New York 2012. Titeln till utställningen hämtades från Ellen Keys banbrytande bok Barnets århundrade från 1900 där hon argumenterar mot barnarbete och utvecklar sina pedagogiska tankar om det självständiga, fria, kreativa barnet och dess plats i samhället. New York-utställningen tog ett stort grepp med en bred internationell exposé över design, arkitektur och konst för barn, också med många nordiska formgivare. Vandalorums utställning behåller grundkonceptet från MoMA men har valt att fokusera på nordisk nyskapande design och komplettera med en del interaktiva inslag för barnen, lekmiljön Playful Matters och utställningen NUDÅ!

Fortfarande är Ellen Key utgångspunkten och hon får inleda utställningen med fotot från seklets början där hon står på trappan som leder upp till hennes hem Strand, i samtal med en pojke som tillitsfullt ser upp mot henne. MoMAs utställning började med den svenske fotografen Jens Jensens bild från 1973 som också den finns med på Vandalorum. Där syns pojken som hänger i armen från muren framför miljonprogramhusen i Hammarkullen och som frimodigt och spotskt möter betraktarens blick. Det är om tiden mellan dessa båda bilder som utställningen handlar.

Till vänster: Fotograf okänd 1911-1916 © Ellen Keys Strands bildarkiv, Ellen Keysamlingen, Kungliga biblioteket
Till höger: Pojke på mur, Hammarkullen 1973. Foto: Jens S Jensen.

Vandalorum. Foto: Cecilia Wester

Vi ser en kronologisk berättelse om barnets kreativitet, utbildning och rättigheter. Längs väggarna i foton, texter, affischer och en del filminslag ges det idé- och tidsmässiga sammanhanget till föremålen som fritt placerats på låga podier och montrar i de båda stora, ljusa och öppna utställningsrummen. Där samsas möbler, leksaker, böcker, kläder, miljöer som skolarkitektur och lekplatser, offentliga rum, sjukvårds- och säkerhetsprodukter, konstprojekt och tekniska hjälpmedel för funktionshindrade barn och design för utvecklingsländerna. Besökaren möter både historiska och samtida innovationer, hantverksskickliga föremål såväl som massproduktion från IKEA. Där finns många världsbekanta namn som Alvar Aalto, Kaj Bojesen, Olafur Eliasson och Tove Jansson. Man berättar också om utställningar som gjort avtryck i museernas pedagogiska verksamhet, Modellen från 1968 på Moderna Museet, Børn er et Folk 1978 på Louisiana och Codesigns KlimaX på Norsk teknisk museum 2007.

Till vänster: Den finländska moderskapsförpackningen. Foto: Cecilia Wester
I mitten: Peter Opsvik gjorde barnstolen Tripp trapp 1972. Foto: Kolbjørn Ringstad © Peter Opsvik AS
Till höger: Barnledig pappa! Affisch 1978. Foto: Reijo Rüster © Försäkringskassan

Peters stol 1944 av Hans J Wegner
© Carl Hansen & Søn

Sammantaget ger utställningen en ganska idealistisk historiebild och efter en stund infinner sig en undran vems barndom detta handlar om. Det kan kännas en smula aningslöst med all denna goda design, denna omsorg, välvilja, optimism och även nostalgi. En stark och gripande återblick ger intervjun från Barnjournalen 1983 där barnreportern ställer stora och svåra frågor till Olof Palme om krig och fred och om tillståndet i världen. När såg man senast en politiker som så uppriktigt och på fullaste allvar mötte en ung reporter?

Mest spännande och intressant blir utställningen egentligen när den närmar sig nutiden och dagsfrågorna om klimatet, om miljön, om återvinning och hållbarhet. Där kan design göra skillnad med hjälp av innovativa tekniska hjälpmedel. Tydligt blir det i produkter som produceras med inriktning på tredje världen som i konstnären Olafur Eliassons solgula läslampa (2012) som efter fem timmar i solen kan innebära ljus för fyra till tio timmars läxläsning för ett barn där tillgång till el saknas. Eller det prisbelönta vattenfiltreringsröret (2005), ett kvalificerat ingenjörsarbete som ger tillgång till rent dricksvatten och som gör nytta i områden som drabbats av miljöförstöring eller naturkatastrofer.

Till vänster: Olafur Elisasson & Frederik Ottesen, Little Sun 2012. Foto: Merklit Mersha © Little Sun
I mitten: Vik Prjónsdóttir, The Baby Seal 2006. Foto: Marino Thorlacius © Vik Prjónsdóttir
Till höger: Puckelbollplan, Krokbäcksparken Malmö 2009. Foto: Johan Ferner Ström © Urban Art Solutions

Men frågan om vad som hänt sedan Ellen Key stod där på trappan och samtalade med den unge pojken leder snabbt till fler frågor och dessa tillvaratas inte riktigt i utställningen.

Playful Matters
Vandalorums innergård 140510–140928
Arkitektfirman Helen & Hard, Stavanger/Oslo tillsammans med barn i Apladalsskolan och Rörstorpsskolan, Värnamo

Om nu utställningen i förstone mest vänder sig till en vuxenpublik så får den yngre publiken sitt lystmäte utomhus, på museets innergård. Där har arkitektfirman Helen & Hard, ett av Norges mest progressiva arkitektkontor, under våren i en lärande och utvecklande process tillsammans med lokala skolbarn skapat en lekmiljö, Playful Matters, som skiljer sig helt från traditionella lekparker med deras färdigproducerade lekredskap. Arkitekterna arbetar kreativt med hållbarhetsfrågor och låter sina projekt utvecklas utifrån platsens fysiska, sociala, kulturella och ekonomiska sammanhang, tillsammans med de tänkta brukarna. Mycket uppmärksammad har deras lekmiljö Geopark (2008) i Stavanger blivit, byggd av återvunnet material från oljeindustrin.

Till vänster och höger: Helen & Hard, Playful Matters. Foto: Cecilia Wester

På Vandalorum är materialet hämtat från den plast-, gummi- och stålindustri som präglar trakten runt Värnamo och där många av barnens föräldrar arbetar. Mycket av materialet är gåvor och återvinning som här får en helt annan användning och plötsligt inbjuder till lek och experimentlusta.

NUDÅ!
Vandalorum 140510–140531
Produktion: Studenterna vid MA Child Culture Design, Högskolan för design och konsthantverk, Göteborg

Lilla Landet Frågvis, Ida Elisabet Liffner.
Foto: Ulla Arnell

Om hundra år, hur leker vi då? Den frågan ställdes till besökarna av studenterna från HDK, Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet i utställningen NUDÅ! De har gått masterprogrammet Child Culture Design och hade bjudits in för att skapa interaktiva projekt för en modern generation barn genom att titta tillbaka på Barnets århundrade och samtidigt fråga: och nu då? I galleriet presenterades tretton lekfulla projekt på gulmarkerade öar på låg lekhöjd och avgränsade med geniala wellpappskärmar som gav rumslighet och avskildhet för varje projekt.

Internationellt seminarium. Nordic design for children
Om nu Barnets århundrade inte innehåller någon djupare analys utan överlåter den åt besökaren så gjordes ändock ett försök till en samlad och fördjupad diskussion på det internationella seminarium som hölls dagen före vernissagen. Ning de Coninck-Smith, professor på Institut for Uddannelse og Pædagogik vid Århus universitet, gav en överblick med exempel på det senaste seklets idéer. Sedan 1990-talet märks, menar hon, ett nyväckt intresse för arkitektur, design och konst för barn och hon pekade på utmaningar en framtida design kommer att möta.

En helt vanlig bild av ett nutida barnrum, överlastat med saker och prylar, är lätt att moralisera över. Men då glömmer man hur mycket prylar även vi vuxna omger oss med. Konsumtion är numera också en naturlig del av barnens liv. Barnkulturen är inte något som lever för sig. Den existerar samtidigt med livet i övrigt. Frågan hur vi ska kunna lära barnen att bli ansvarsfulla konsumenter kan också ställas till oss vuxna. För föräldrarna kommer nyttighetsaspekter högt upp på kravlistan, liksom utbildning och hälsa. Coninck-Smith talade om nödvändigheten av en inkluderande design, den som blir till i en dialog mellan arkitekter och brukare, och hon gav exempel på skolor som byggts efter tidens tankar om rymd, ljus och luft men som inte svarade mot barnens och lärarnas behov. Då fungerar det inte.

Hedvig Hedqvist, designhistoriker och skribent som arbetat med ett omfattande forskningsprojekt om de svenska träleksakernas historia, berättade om utvecklingen från en liten till en stor marknad. Från den hemsnidade dalahästen till den maskingjorda som lanserades på Stockholmsutställningen 1930, genom produktionen som växte fram i Småland och i södra Sverige med företag som Gemla och Brio, efter det en början till kommersialisering via varuhuset NK och slutligen till IKEA:s expansion.

Johnny Friberg, rektor för Designutbildningen vid HDK, Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet, talade om masterprogrammet Child Culture Design. Det håller en hög profil och är världsunikt inom området med sitt tvärvetenskapliga fokus på barnperspektivet och barnkulturen. Friberg visade på komplexiteten i designprocessen där olika ämnesområden korsar varandra. All design, också den för barn, kommunicerar: den har ett budskap och en mening. Detta är frågor som studenterna arbetat med inför sin utställning NUDÅ!

Modellen
Palle Nielsen
Arken, Köpenhamn 140209–141207

Till vänster: Palle Nielsen, Modellen 2014, Arken. Foto: Sofie Amalie Klougart
Till höger: Palle Nielsens Modellen på Moderna museet i Stockholm 1968. Foto: Palle Nielsen

Undervisningsminister Olof Palme hoppar i skumgummi på utställningen Modellen på Moderna museet i Stockholm 1968. Foto: Olle Seijdold/Scanpix

Från Palle Nielsens Modellen 2014. Foto: Ulla Arnell

På konstmuseet Arken strax utanför Köpenhamn har Palle Nielsen gjort en nytolkning av den legendariska utställningen Modellen som visades på Moderna museet i Stockholm 1968. Då hette den Modellen – en modell för ett kvalitativt samhälle. I utställningen på Vandalorum kan man se ett filmat avsnitt från museet där barnen oförskräckt kastade sig ut i skumgummibassängen utan de vuxnas inblandning. De vuxna fick stå utanför och se på.

Utställningen Modellen var 1968 ett socialt experiment och samtidigt ett aktivistiskt konstverk som ville undersöka konstmuseet som institution. Bakom stod Aktion Samtal och den danske konstnären Palle Nielsen och projektet kom att få efterföljare på många museer i form av lekverkstäder och upplevelserum. Sedan 1990-talet har den fått förnyad aktualitet och byggts i olika varianter på flera platser i världen. På Arken finns nu i största utställningshallen skumgummibassängerna, färg och papper, gamla bildäck, hög musik, väggar och golv att fritt leka och breda ut sig på. Utklädningskläder för små prinsessor, kungar och danska soldater i röda rockar och höga björnskinnsmössor är ett annat inslag i det härliga lekrummet med generösa ytor. Lekvärdar ser till att rummet inte blir för överbefolkat och under ett par timmar en dag i veckan är även vuxna välkomna att vara med och leka.

År 1968 var Modellen banbrytande och före sin tid. Men vad har den för relevans i dag? Som den ursprungligen var tänkt är den fortfarande en konstinstallation och en lekplats med avsikt att undersöka olika sociala situationer och relationer. Frågorna som ställs på affischens baksida handlar om barns lärande, hur och vad barn lär sig och vad kroppen betyder för lärandet och för upplevelsen av det egna jaget och omgivningen. Utställningen vill beröra frågor om frihet och regler, om förändringar i livet, i samhället och i museirummet. Det är särskilt angelägna frågor i dag då skoldebatten nästan bara handlar om resultat och kontroll.

När vi som besökare ser alla dessa stojande barn undrar vi ändå vart frågorna tar vägen. Ställs det inte för stora krav på utställningen? Om man är pedagogikstuderande erbjuds man visserligen ett tretimmarspass för reflektioner och övningar. Men för den besökare som kommer i sällskap med ett eller flera barn slutar det förhoppningsvis med att alla haft en rolig stund tillsammans. Inte för att det är det sämsta, men ambitionen att man ska få tillfälle att fundera över livets stora frågor blir knappast verklighet.

Frihed
Statens museum for Kunst, Köpenhamn 130906–140803
Ledare Børn & Unge-enheden: Marianne Grymer Bargeman

Foto: Riccardo Burarella, Statens Museum for Kunst, Danmark

I Danmark har filosofen Søren Kierkegaards 200-åriga födelsedag uppmärksammats stort. På Statens museum for Kunst i Köpenhamn har man vågat sig på något så djärvt som en utställning för barn som utgår från Kierkegaards frihetsbegrepp. Utställningen heter helt enkelt Frihed och är en underbar liten konstutställning med måleri, video, installationer och skulptur. Om Modellen erbjuder fysisk aktivitet så är denna dess motsats. Här bjuds en mera intellektuell upplevelse med tankar och resonemang om frihet. Några utvalda konstverk, inte fler än sju, får utgöra startpunkten för ett samtal. Till varje verk ställs en fråga att resonera omkring.

Foto: Panteha Pournoroozy

Utställningen inleds med en tre meter hög videoskulptur som liknar en robot. Det är Nam June Paiks verk från 1996, Søren Kierkegaard Robot. En hög trappa täckt med gräsgrön matta är perfekt att krypa uppför till gungorna högst upp på en större avsats, där barnen kan sätta sig och fundera och lyssna till inspelade ljud, rop, skratt och skrik från en lekplats. Infällda i trappstegen finns några tittskåp med små föremål som några mynt, en sedel, ett flygplan och en fågel. Marco Evaristtis omdiskuterade verk Helena med den lilla guldfisken som simmar runt runt i en köksmixer är effektfullt placerad framför de stora fönstren ut mot den vackra parken utanför museet.

Foto: Frida Gregersen, Statens Museum for Kunst, Danmark

En känsla av frihet och lycka infinner sig lätt i Nikolaj Reckes verk Looking for 4-leaf clovers som projiceras på golvet. Den vuxne medföljaren får en folder med stickord för samtalet, till exempel makt, fängelse, zoo, rättigheter, ansvar, natur, smoothies. Och en liten upplysande och omtänksam kommentar som ”Visste du att fisken i mixern bara är där en dag i taget? Efter en dag får den komma tillbaka till ett större akvarium som står i museets verkstad.” Barnen tas på största allvar och tilltalet känns förtroligt och respektfullt, i just den anda som inleder foldern med Kierkegaards citat: ”Jag talar helst med barn; ty om dem vågar man dock hoppas, att de kan bli förnuftsvarelser.”

Blockholm. Den fantastiska staden
Arkitektur- och designcentrum, Stockholm 140307–140601
Koncept/projektledare: Markus Bohm och Mats Karlsson

Blockholm. Foto: Arkitektur- och designcentrum

I UEForums förra nummer skrev Ewa Wadell en recension av utställningen Blockholm som under våren visats på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm. Hon tyckte avslutningsvis att utställningen var rolig, fyndig och nyskapande. Vari består då det nyskapande? kan man undra. Visst är det fascinerande när den digitala världen tar form rent fysiskt, men det har gjorts förr i andra sammanhang och nu då 3D-skrivarna blivit tillgängliga är det knappast detta som är det nyskapande. Kanske handlar det snarare om arbetsformer?

I ett samtal med Veronica Hejdelind, publik chef på Arkitektur- och designcentrum, får vi veta att besökssiffrorna under utställningsperioden ökat med mer än hundra procent och att man nått en helt ny publik. Det kändes inte längre adekvat att tala om målgruppen barn och vuxna. Det var Minecraftspelarna det handlade om, 35 miljoner över hela världen, som är kreativa, aktiva och snabba i sina reaktioner och som söker och får sin information från ett helt annat håll än genom traditionell marknadsföring. Första projektveckan när man bjöd in vem som helst att vara med och skapa Blockholm hade man 20 000 besök från sjuttio olika länder.

Det är lätt att förföras av kraften i den virtuella världen. Men vad innebär det att man hittills under utställningsperioden endast haft fyra inbokade skolvisningar då det till ett LAN-party på Kulturnatten kom 900 personer? Hur tänker institutionerna om det? Kan det ge en öppning till reflektioner om innehåll, produktion, nätverk, marknadsföring och även om uppdragen? Utställningen skär rakt in i ungdomskulturen. Det gör den utan att bestämma ålder på betraktaren eller snarare Minecraftspelaren. Men vad händer när spelet gestaltas eller när en institution tar på sig tolkningsföreträdet? Blir resultatet en ny publik? Frågan är vad man gör efteråt när så många nu upptäckt den fysiska platsen.

Spelkulturen är ett gigantiskt fenomen som upptar en stor del av många ungas tid och som ibland kan övergå i spelmissbruk och ensamhet. Samtidigt leder spelandet bevisligen till färdigheter som problemlösningsförmåga och omvärlds- och språkkunskaper, det tränar samarbete och övar användarna i praktisk demokrati. Hur samspelar den virtuella och reella verkligheten? Vilket ansvar har olika aktörer?

Analys av barnperspektivet i utställningarna
De utställningar vi sett har haft barn eller barnperspektiv som utgångspunkt i någon form. Men utställningarna är mer olika varandra än lika och vår avsikt är inte att hitta likheter utan snarare att försöka fördjupa frågorna kring vad barnperspektivet gör med utställningarna och vad det gör med barnen.

Vandalorums stora och ambitiösa utställning har i pressen fått välförtjänt beröm men samtidigt följts av frågan om den inte är lite aningslös. Det är också där vi börjar vårt resonemang. Varför är barn intressanta just nu? Och vilka barn är det som är intressanta? Är barnen subjekt i utställningarna eller vilken roll ger utställningarna barnen? Och vilken roll tar barnen själva när de intar utställningarna?

Historiskt vet vi vilka barn det handlat om: överklassens och borgerskapets barn. Även Ellen Key talar om de välbesuttna barnen. En skillnad inträder åtminstone nationellt med Alva Myrdal och hennes arbete. Sedan kan vi följa några linjer som arbete och jämställdhet eller utbildning för att tydliggöra vad som händer när det gäller alla barn. Folkskolan som inrättas 1842 har försökt hantera det faktum att alla barn behöver kunskap och bildning. Intressant är den tudelning av begreppen som Ellen Key gjorde och som Ronny Ambjörnsson skriver om i Vandalorums utställningskatalog, att man kan ha kunskap utan bildning men inte bildning utan kunskap.

Det finns några händelser som generellt har inneburit att barns villkor hamnat i centrum. FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade Barnkonventionen, är en sådan och internationella barnåret 1979 är en annan. Hos oss märks framför allt hur paragraf 13 i Barnkonventionen, om barns rätt att fritt få uttrycka sina tankar, känslor och åsikter i vilken form de vill, sätter spår i hur vi ser på både utbildning och kultur. Det är här någonstans museerna får uppdraget att kombinera sitt kunskapsuppdrag med en prioritering av barn och unga. Det finns inga ”museibarn” lika lite som det finns ”designbarn”, det finns bara barn som rör sig i olika miljöer och med olika livsvillkor. Därför blir skola och förskola arenor för olika möten med alla barn.

Det är svårt att inte tänka in både utbildningsdebatten och barns livsvillkor när man möter utställningarna. Alla barn lever på sina föräldrars villkor och villkoren ser olika ut. Vi vet att ekonomi, etnicitet, bostadsort och föräldrarnas utbildningsnivå är avgörande för barns möjligheter att få tillträde till kultur och samhällsdebatt. Och skillnaderna ökar. Om man lyssnar till de barn som besökte Frihed var det inte svårt att höra vilka frågor som var viktiga – klimat, frihet, vänskap och att få säga vad man tycker. Det finns spår i utställningarna som pekar på det Barnkonventionen slår fast, nämligen rätten för barn att fritt få uttrycka sina tankar. Det ser vi i den unge reporterns intervju med Olof Palme. Men i stället för att plocka upp den tråd som kunnat lägga ännu en dimension till utställningen blir själva intervjun en artefakt på väggen. Vi pratar nu om ett supervalår och vad handlar det om? Jo, om en värld där barn och unga ska fortsätta att leva. Men deras röster hörs inte, får inte höras, något som Susanne Osten och Margareta Rönnberg nyligen påpekade i sitt inlägg på DN Debatt. ”Rösträtt för alla betyder rösträtt även för alla barn”, hävdade de.

En röst eller en handling såg vi när en pojke på omkring tre år resolut drog ner en liten hjulförsedd pall från ett av utställningspodierna i Barnets århundrade för att köra ett varv med den. Bilden ger åtminstone oss frågan – vad är det som skapar mening och förståelse? Han kunde inte enbart se, han måste pröva!

Däremot var designstudenternas utställning och också lekmiljön ute på gården något annat. De hade jobbats fram i workshops med elever och lärare. Båda utställningarna var interaktiva, barns tankar och behov hade fått ett utrymme. Det var tydligt när barnen intog både NUDÅ! och Playful Matters. I huvudutställningen fanns ett tillägg med en liten papplåda i form av ett hus innehållande olika verktyg för barnen att närma sig utställningen med. Men vad är det de ska erövra eller förstå?

Om man tar utställningen Frihed i Köpenhamn så var barnen verkligen subjekt och de vuxna deltog på samma villkor som barnen, medan rollerna i Barnets århundrade var ombytta. Den dialog som var förutsättningen på Frihed och även på Blockholm var på ett sätt inbyggd på Vandalorum genom lekplatsen och NUDÅ!-utställningen, men kommer den att användas? Frihed inbjöd i sin gestaltning till samtal med konsten i form av frågor intill konstverken och stickord i den enkla foldern. Blockholm med hela den interaktiva spelkulturen är också generös både digitalt och fysiskt. Barnets århundrade har arkitektur och design som centrala teman men vad tillät de fantastiska rummen på Vandalorum egentligen barnen att göra?

Hur utmanar museerna barnen med respekt? Under seminariet var studenterna ett viktigt inslag. De befinner sig själva under utbildning och i den utbildningen möter de sin publik och sina användare. Det är fundamentalt i allt lärande att samspela med sitt subjekt för att förstå behoven men också för utveckla det som skapar mening. Designutbildningen på en tvärvetenskaplig grund är ett sätt att närma sig frågan och när studenterna deltar, som här, utmanar de absolut museets logik.

En liten parentes kanske, men nog är det så att alla barn inte kan eller får komma till museer eller utställningar. Ibland måste museet och utställningen komma till dem. Vandalorums lilla låda gavs till de unga besökarna. Den låda UNESCO producerat för utvecklingsländernas klassrum fylld med böcker, papper och pennor kommer till de barn som inte har klassrum. Tillgänglighet är inte hela lösningen men definitivt en förutsättning. Fysiska lådor eller digitala lådor, det spelar ingen roll, bara mottagaren har förutsättningarna för att kunna ta emot dem. Än viktigare är att innehållet utmanar och berättar så att barnen agerar, reagerar och svarar. Det är deras rätt! Det är vår skyldighet att ge förutsättningarna.

Vi har sett några ambitiösa utställningar men funderar ändå över vilka röster och vilken kunskap som behöver höras och mötas för att vidga och utveckla samtalet om utställningsmediet och barn.

Text: Agneta Sommansson och Ulla Arnell
AS är frilansande skribent med erfarenhet från bibliotek, utställningar, utbildning och medier.
UA är medarbetare i UEForums redaktion och ordförande i den ideella föreningen UtställningEstetiskt Forum.

Länk till alla inslagen på det internationella seminariet Barnets århundrade.