TANKAR FRÅN ETT BESÖK I AUSCHWITZ

Det var med en viss oro som jag, klockan 09.00 två dagar efter min ankomst till Krakow, steg in i en minibuss som skulle ta mig de ca sju milen till Auschwitz. I bussen fanns en liten monitor där en film från ryssarnas befrielse av lägret visades. En förberedelse för, och en påminnelse om, vilken obehaglig plats jag var på väg till.

En av anledningarna till att jag ville åka till Auschwitz var för att undersöka på vilket sätt utställningsmediet hade använts i berättelsen om Förintelsen. Jag hade många funderingar innan jag åkte dit och ännu fler efter att jag hade varit där.

Besökssiffrorna har stadigt ökat och 2012 var det 1 430 000 som besökte Auschwitz.

Med tanke på det systematiska folkmord som pågick under så lång tid, och drabbade så oerhört många människor, undrade jag mycket över urvalsproblematiken. Vad hade man valt att lyfta fram och belysa? Inte minst med hänsyn till att besökarna är i varierande åldrar och har olika bakgrund, erfarenheter och minnen. Många har sett outhärdliga bilder av utmärglade, plågade och apatiska människor, uniformsklädda bödlar och högar av lik. För mig, som för de flesta människor, finns det en gräns för vad jag förmår att ta in av grovt våld och extrema övergrepp. Jag undrade över hur man hade hanterat den gränsen utan att för den skull undanhålla besökaren de grymheter som begicks. Hur har utställningsproducenten förvaltat det stora och komplicerade ansvaret att berätta denna historia och samtidigt visa respekt gentemot offren och de anhöriga? Kan man avstå från att lyfta fram de mest outhärdliga bevisen utan att samtidigt manipulera sanningen?

Redan på parkeringsplatsen förstod jag att det skulle bli trångt. En kort stunds förvirrad väntan i folkmassan uppstod innan jag ingick i en av många guidegrupper på ett trettiotal personer. På huvudet hade jag ett par hörlurar och runt halsen hängde en mottagare som gjorde det möjligt att höra guiden. Efter en kortare introduktion började gruppen röra sig mot ingången till förintelselägret. Himlen var klar, luften kall och vinden kylig. Jag drog ett djupt andetag innan jag med allvarsam förväntan gick genom grindarna med den välkända skylten ARBEIT MACHT FREI ovanför mig. Därefter följde en två timmar lång vandring mellan utvalda delar runt omkring lägerområdet.

Att berätta en historia på den plats där den har ägt rum är något helt annat än att berätta den på exempelvis ett avlägset beläget museum. Platsens betydelse för hur berättelsen gestaltas går i det här fallet inte att överskatta.

Förutom texter och bilder på väggar fanns fristående montrar som innehöll mindre föremål och kopior av dokument. Utöver det fanns rumsstora montrar, rekonstruerade miljöer och helt autentiska rum utan några tillägg bortsett från någon mindre informationstext.

SS-officerarnas kontor där Gestapo ofta höll sina summariska rättegångar. Lägrets kommendant var Rudolf Höss.

Utställningsformen var välbekant, stram, återhållsam och befriad från tekniskt spektakulära inslag. Tyngden och allvaret i utställningens innehåll tror jag har bidragit till en mer nedtonad, tillbakahållen och stödjande form. Formgivningen visade respekt för innehållet.

Trängseln med alla andra besökare, köbildningarna som uppstod och oron för att komma ifrån guiden blev en annan mycket påtaglig del av min upplevelse som inte går att bortse ifrån. Jag var alltså där, hur obekvämt det än låter, som turist. Jag reste dit, till detta museum och kulturarv, jag betalade pengar för entrén och guidningen och kunde handla i en museishop. Mest böcker. Tack och lov inga souvenirer.

Efter två timmar in och ut, upp och ner i olika byggnader med ohyggliga påminnelser om systematiska grymheter blev jag transporterad tre kilometer till nästa del av de bevarade resterna av detta helvete: Birkenau, Auschwitz II. Också det var en mycket obehaglig plats att besöka. Det jag tog del av under den guidade turen där var inga utställningsliknande arrangemang, bortsett från en del informationsskyltar, utan ruiner av krematorier, gaskammare och långa rader med rester av nedbrunna träbaracker. Kvar finns också några huslängor i tegel som man kunde gå in i. När jag följde efter guiden runt det väldiga området och försökte lyssna uppmärksamt på hans berättelser märkte jag att ju längre promenaden varade desto svårare fick jag att koncentrera mig på vad han sa. När jag gick in och runt i en av tegelbarackerna som innehöll bås där människor förvarades i väntan på att avrättas blev jag tvungen att stänga av ljudet i hörlurarna. Jag klarade inte mer fakta.

När resten av gruppen hade lämnat baracken blev jag ensam kvar någon minut. Jag stirrade rakt in i ett av de tomma båsen. Inga bilder. Inga föremål. Inga texter. Ingenting av det som är så utmärkande för en utställning. Förutom det som kanske är det mest grundläggande för utställningsmediet – rummet – och rummet i rummet. I det här fallet båset i baracken.

Den dag jag reste till Auschwitz var jag tryggt förvissad om att jag snart skulle vara hemma igen. Jag hade en returbiljett. 1,3 miljoner människor anlände till Auschwitz men fick aldrig någon returbiljett. För Heinrich Himmler fanns inga returbiljetter.

Efter min hemkomst har jag ägnat mycket tid åt att bearbeta mina intryck. Jag tänker på svårigheten att gestalta så många människors gemensamma öde och samtidigt berätta om enskilda individer för att därigenom erbjuda en minsta möjlighet till identifikation. När jag betraktade föremålen bakom glasväggarna, skorna, resväskorna, proteserna och glasögonen som låg i väldiga högar och vittnade om hur många som blev nazisternas offer, så slogs jag av tanken att det har gått så lång tid. I dag ser skor och resväskor helt annorlunda ut. Hur påverkar det vår förståelse för det som hänt?

Nazisterna deporterade 232 000 barn och unga, mest judiska, till Auschwitz. När lägret befriades fanns 650 barn och unga kvar, varav 450 var under 15 år.

Medan jag gick där och såg in i montrarna var det som om det skedde en pendelrörelse mellan avstånd och närhet i mitt medvetande. Monterglasen, föremålens ålder, tiden som gått och det faktum att jag bara var en högst tillfällig besökare som dagen därpå skulle resa hem, skapade en intellektuell distans. Men så fanns det ögonblick då monterglasen liksom försvann, då föremålen blev tidlösa symboler och jag verkligen kände platsens närvaro och obehagliga laddning.

Det uppstod någon form av dissonans mellan alla intryck jag fått och de reaktioner de gav upphov till. Det var som om det verkliga och det overkliga på något egendomligt sätt bytte plats. Det overkliga som skett kändes plötsligt verkligt, för att i nästa stund slå över i motsatsen så att jag där och då kände att det som hänt var helt overkligt. I detta fanns en dubbelhet som jag hade svårt att förhålla mig till.

Kanske hade jag försökt inta för många positioner samtidigt när jag kom dit? Jag ville undersöka hur utställningsmediet gestaltade Förintelsen och hade en ambition att göra en analys av utställningsmediets möjligheter och begränsningar. Vilken naiv förhoppning! En saklig analys är inget som låter sig göras av en förstagångsbesökare som följer en guidad tur på ett museum över ett av de värsta brotten mot mänskligheten som har begåtts i historien. Min position blev då snarare besökarens, alltså turistens. Den tillfälliga åskådaren, privilegierad, som har tid, råd och möjligheter att resa dit. Dessutom helt frivilligt.

Barackinteriör från Auschwitz II, Birkenau. När lägret var fullt utbyggt fanns det ca 250 baracker och andra byggnader på det väldiga området. Till Birkenau kom de flesta som deporterades till Auschwitz. Här fanns flertalet av koncentrationslägrets gaskammare och krematorieugnar.

Mitt starkaste intryck är från baracken i Birkenau. Det var där under den korta minuten framför det tomma båset som alla mina motstridiga, trassliga trådar av intryck och reaktioner, roller och positioner löpte samman. Där i tomrummet fick jag en möjlighet att ana hur det kunde ha varit. Göra mig en inre föreställning. Av kylan, hungern, skräcken, ovissheten och förnimmelsen av att vara totalt utlämnad till okända, skrämmande, uniformsklädda vakter. Eller bödlar.

Just då fanns inte den distans som kan uppstå av välputsade ytor, monterglas, tillrättalagda och pedagogiskt välmenande arrangemang av bilder, föremål och förklarande texter, som ofta är helt nödvändiga. Där fanns inga filter. Inga korrigerande raster. Bara ett trångt, tomt utrymme där människor blev placerade i väntan på sin död. Detta rektangulära hålrum bar nu på ett helt annat innehåll. Minnen. En obehaglig påminnelse om de grymheter människor är kapabla att utföra mot andra människor.

Att detta minnesmärke skulle stå kvarefter befrielsen var ingen självklarhet. Somliga krafter ville att allt skulle rivas, utplånas. Andra krafter ville till varje pris att allt skulle bevaras så som det varit, just för att det inte skulle glömmas bort. År 1947 togs beslut om att lägret skulle bevaras: ”Museets uppgift, förskrivet i stadgarna, var att bevara lägerområdet med byggnader och samla och bevara bevis på nazisternas brott och göra dessa tillgängliga för allmänheten.”¹1979 sattes museet upp på UNESCO:s världsarvslista.

Vissa kulturarv är mer laddade än andra och kan under speciella omständigheter sätta stora krafter i rörelse – kanske i riktningar vi inte är förberedda på eller har beredskap för att hantera. Det nationella kulturarvet var en av hörnstenarna i nazisternas ideologiska fundament och spelade en viktig roll i deras retorik och propaganda. En angelägen fråga är alltså hur och i vilka syften nationella kulturarv används.

Omkring 1,3 miljoner människor deporterades till Auschwitz, varav 1,1 miljoner var judar. Ungefär en miljon av judarna mördades i lägret, de flesta i gaskamrarna.

Sverigedemokraterna, som i dag sitter i Sveriges riksdag med en klart uttalad främlingsfientlig agenda, omfamnar det svenska kulturarvet på ett för mig ytterst obekvämt sätt. I en motion till riksdagen under rubriken ”Kulturen och den nationella identiteten” skriver partiet: ”För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i politiken och samhällsbygget.” Lite längre fram kan man läsa: ”Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla som vill befrämja en positiv samhällsutveckling.”² Hur vill då partiet gå till väga? Jo, Sverigedemokraterna vill skriva om samtliga direktiv och regleringsbrev för den statligt finansierade kulturverksamheten i syfte att avveckla den multikulturalistiska kulturpolitiken. I sin motion formulerar de några konkreta exempel: ”Parallellt med förändringen av direktiven bör också en avveckling av stödet ske till mångkulturalistiska verksamheter såsom Världskulturmuséet, Mångkulturellt centrum, mångkulturkonsulenterna, litteraturstödet till böcker på invandrarspråk och bidraget till etniska organisationer.”

Utifrån mitt förhållandevis smala perspektiv som utställningsproducent skulle detta kunna leda till att jag i en framtida utställningsproduktion inte tillåts ha med några mångkulturella perspektiv, utan bara får lyfta fram det svenska kulturarvet. Det låter som ett helt osannolikt scenario. Men anslagen till kulturlivet är, i hög grad, politiskt styrda och därmed även ideologiskt färgade.

”Samtidigt som Hitlerregimen undertryckte alla estetiska och kulturpolitiska riktningar som kunde bjuda nazismen motstånd, byggde man upp en maktapparat med uppgift att styra och distribuera framtidens tyska kulturliv. I november 1933 inrättades Rikskulturkammaren som en del av Goebbels propagandaministerium, och därmed inleddes en långtgående centralisering av kulturlivet.”³ Citatet är hämtat ur boken Samhället som teater och som med all önskvärd, och sorglig, tydlighet visar kulturpolitikens viktiga roll i den nazistiska rörelsens ideologi.

Kulturarvsfrågor är alltså långt ifrån bara en angelägenhet för våra tjänstemän på museer, ämbeten och inom turistnäringen. Ämnet angår och påverkar oss alla. Synen på vår kultur och vårt kulturarv synliggör även vår människosyn och uttrycker de ledande partiernas ideologiska programförklaringar. Som jag ser det är vårt kulturarv ett resultat av en mängd parallella och dynamiska processer som genom olika kulturella uttryck utvecklas i en mängd riktningar och på flera nivåer samtidigt. De ideologiska system som vill kontrollera, styra och begränsa dessa processer efter sina egna tvivelaktiga definitioner och godtyckliga kriterier ska vi ingenting annat än frukta och med alla medel motarbeta och bekämpa. Detta om något borde historien ha lärt oss.

Interiörer från utställningarna i Auschwitz I.

Utställningarna om Förintelsen på museet i Auschwitz är ett viktigt bidrag till minnet av hur detta brott mot mänskligheten kunde begås, hur det blev möjligt. Vad vi nu måste göra är att i tid få syn på mönster och ideologiska strömningar i vår samtid som på ett obehagligt sätt påminner om vad som hände i Tyskland före andra världskriget. För den tillbakasyftande frågan Hur kunde detta hända? har dessvärre en motsvarande och framåtsyftande fråga: Hur vet vi att detta inte kan hända igen?

I en tid då främlingsfientliga partier får ett allt större inflytande runt om i Europas parlament vill jag avsluta med ett citat ur den mycket läsvärda boken Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman: ”Ansvaret, denna grundval för allt moraliskt beteende, uppstår i närheten till den andre. Närhet innebär ansvar, och ansvar är närhet.”⁴

Text och foto: Lars Bergwall
LB är utställningsproducent, lärare i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet samt medlem i UEForums redaktion.

1. Teresa och Henryk Swiebocki, Auschwitz. En dödens boning (Krakow 2007).
2. Motion till riksdagen 2013/14:Kr302.
3. Ingemar Karlsson och Arne Ruth, Samhället som teater – Estetik och politik i tredje riket (Avesta 1999)
4. Zygmunt Bauman, Auschwitz och det moderna samhället (Göteborg 2007)