UTSTÄLLNINGSRECENSIONER OCH BEHOVET AV EN MILJÖ

I denna epok som svämmar över av tidningar, tidskrifter och bloggar är det märkligt få som skriver om sakutställningar. Ännu färre finns det som på allvar diskuterar utställningsestetik. Vårt grannland Norge ligger något bättre till med tidskriften Museumsnytt, men också där blir bara en mindre andel av utställningarna recenserade och analyserade. Hege Børrud Huseby har fördjupat sig i ämnet utställningsrecensioner. Hon förklarar varför det här fältet behöver utvecklas, och hur.

I våras intervjuade jag fyra personer med anknytning till den norska museibranschen om deras inställning till recensioner av kultur- och naturhistoriska utställningar. Från både museichefen, akademikern, utställningsskribenten och kulturredaktören var uppfattningen klar: Det skrivs för få recensioner av utställningar. Det behövs mer av kritisk debatt kring utställningar. Museerna får för lite återkoppling på sina utställningar.

Frågan blir då – varför är det så här? Och vad kan vi göra för att förändra situationen?

Det senaste året har jag själv skrivit en del om utställningar. Den största utmaningen tycker jag är att välja fokus. Det finns så otroligt mycket man kan tycka något om. Det finns så många verkningsmedel och grepp som förtjänar närmare granskning. Man blir tvungen att göra några val, men det kan vara klokt att ha en grund som sträcker sig förbi ens egna intressen eller hugskott när man gör sådana val.

Eftersom jag har skrivit i en blogg där jag själv är redaktör, har jag valt att skriva om enskilda detaljer i utställningar. Jag har plockat ut det jag, utifrån min yrkesinriktning, har funnit intressant. Men jag har också försökt att recensera utställningar mer generellt. Vid de tillfällena har jag känt att jag saknar en tradition och en miljö att förhålla mig till i skrivandet. Professionell utställningskritik tillhör ett ungt kunskapsfält och det finns ingen stark tradition av utställningsrecensioner i dagspressen.

Det krävs mycket arbete för att skapa en tradition inom ett område. Aktörer som UtställningsEstetiskt Forum är därför guld värda. För en som nyligen har gett sig in på området var upptäckten av den här nättidskriften som att öppna en skattkista. En stor samling utställningsrecensioner gör jämförelser möjliga. Då blir det möjligt att få syn på några kännetecken som karaktäriserar genren och hitta exempel att följa.

Vem skriver man för? Vad recenserar man i förhållande till? Vad är syftet? Vad är egentligen en bra utställningsrecension? Ty förutom att skriva om utställningar måste vi också läsa utställningsrecensioner och skriva om dem. För att kunna skriva recensioner i förhållande till något måste någon uttala en åsikt om hur sådana bör skrivas. Här krävs regler som man sedan kan bryta mot.

Utställningen Mind Gap på Teknisk museum och utställningen om apflickan Ida på Zoologisk museum är två av de norska utställningar som har recenserats i Museumsnytt under det senaste året.

Utställningsrecensioner bör också vara en del av ett större samtal om utställningar. Att hänvisa till andra recensioner och andra utställningar kan bygga kunskap och skapa sammanhang. Utställningskritik är inte bara återkoppling till dem som gjort utställningen och information till besökarna, det är också ett samtal med fältet.

I Norge är det först och främst Museumsnytt som publicerar recensioner av kultur- och naturhistoriska utställningar. Men recensionerna blir som regel stående som ensamma utsagor om olika, tillfälliga utställningar. Tidigare i år efterlystes mer samtal kring utställningar och utställningsrecensioner genom en e-postlista för museibranschen i Norge. I stället för en diskussion om utställningar utbröt dock en diskussion om var sådana samtal ska föras. Flera menade att e-postlistan var en olämplig plats eftersom många inte skulle vara intresserade av att få en massa e-post från en diskussion som de inte själva deltog i.

Min inställning i den här frågan är att om man vill åstadkomma fruktbara samtal och diskussioner kring ett tema så måste forumet vara tillräckligt utmejslat. Det ska vara tydligt vilket tema man vill diskutera. Det menar jag att UEForum är ett bra exempel på. Frågan är om vi också i Norge kan samla så många med intresse för utställningskritik att vi uppnår en kritisk massa för spännande och utvecklande samtal om utställningar och utställningsrecensioner. På UEForum finns det åtminstone mycket inspiration att hämta.

Text och foto: Hege Børrud Huseby
HBH är frilansskribent och kulturförmedlare. Hon driver bloggen Museums and media
Översättning från norska: Pia Cederholm.