HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#4 SEPTEMBER 2016 | ||||
ETT MUSEUM ATT FÖRLORA SIG I
Danmark har några museipärlor som kan göra en svensk avundsjuk. Till dessa pärlor hör Moesgaard Museum utanför Aarhus, där natur, arkitektur och kultur lyfter varandra. Margareta Alin Hegelund återvände till ett oförglömligt museum – och till den rapport som blev startskottet för en framgångsrik förnyelse.
Nye udstillinger i nye rammer, så heter den digra konferensrapport som produceras inför det nya Moesgaard Museum 2007 (Dansk tidskrift for Museumsformiddling 27). Jag ställer den 250 sidor tjocka rapporten i bokhyllan. Som skåning har jag vid ett antal tillfällen besökt museet utanför Aarhus. I en nyklassicistisk byggnad visas de arkeologiska samlingarna, i en flygelbyggnad inhyses etnografikan. Alltså ett ganska konventionellt danskt museum – fast med ovanligt förnämliga samlingar.
Sommaren 2015 åker jag förbi igen och överraskas av en museianläggning av internationell klass. Henning Larsens arkitektbyrå har skapat en byggnad under marknivå i en sydvänd backe norr om det gamla museet. Stora delar är grästäckt. De olika nivåerna nås genom en trappa exteriört alternativt interiört. Från taket har man utsikt över hela det mäktiga kulturlandskapet. Kristine Jensen Landscape Architects står för utformningen.
Jag minns nu från min tid på Världskulturmuseet att vi hade studiebesök av de danska kollegerna och att de ville ansluta sig till vårt internationella nätverk. Vi utbytte erfarenheter – det är inte konstigt att jag känner mig hemma. Interiören domineras av den centrala trappan, uppdelad i ett par etager. Också här, liksom i Göteborg, fungerar trappan som mötesplats. Att trappan inte känns tom kan bero på att den dels är smalare, dels att publiken på Moesgaard är konstant stor. Trappan befolkas också av ett antal folkslag i form av dockor. Vi leds ju upp till etnografikan. Tanken är att visa att världen tillhör också andra – inte bara dig. Installationen är effektfull. Den skapar liv. Men egentligen vet jag inte vad jag tycker om denna karaktärisering av människor – även om förebilderna är reella personer.
Efter att ha rusat igenom utställningarna och blivit mäkta imponerad bestämmer jag mig för att återvända sommaren 2016. Nu vill jag ha mer tid på mig. Nu vill jag förbereda mig. Jag tar fram konferensrapporten ur hyllan och skriver några frågor till ledningen.
Till konferensen – och boken – inbjuds ett antal specialister. I varierade inlägg lämnas synpunkter på aktuella tendenser inom etnografiska utställningar, mötet etnografika och konst, ”tingslighet”, berättande med film, med mera, med mera. En liknande stor sammandragning gjordes utifrån temat ”Fremtidens formidling av forntiden” 1998. En tredje satsning planeras till 2017.
Vid sommarens besök vill jag veta hur man åstadkommer lusten att återvända till detta museum gång på gång. Med mig har jag min svägerska som är ekonom och van att bara rusa igenom de mest omtalade utställningarna i Stockholm. Efter två timmar får jag locka fram henne ur Oldtidsudstillingen för att få en bit mat.
Jag tänker på det jag läst i förarbetena till de nya utställningarna: Konstmuseernas motto är ”kom och upplev” till skillnad från ”kom och lär” som är motto för de kulturhistoriska museerna. Berättelsen är viktig liksom att den har en avsändare. Olika uttryckssätt blandas, föremål, iscensättningar, film. Allt med lagom avvägda pauser.
Föremålen är på väg tillbaka. En av utgångspunkterna i Oldtidsudstillingen är slaget vid Illerup Ådal. Arkitekturen utgår från landskapet. Den stora S-formen har återskapats i flera nivåer. På väggarna runtom hänger vapenoffret från ett av järnålderns största slag. Jag får en känsla av att hela denna del av husets arkitektur utgår från samlingarna. Jag vet ju också att man i förarbetena bland annat studerat Judiska museet i Berlin. I förarbetena formuleras också ”rum som redskap”. Av erfarenhet vet jag emellertid hur basutställningar ter sig efter 30 år! Dessutom påpekas det vid ingången att ”ju mer man gräver desto mer vet vi om människorna före oss”. Hur löser man radikala förändringar i ett låst rum?
Liksom på många andra museer besvaras aktualitetsfrågan genom små tillfälliga utställningar. Här är Aarhus universitet samarbetspartner. Årets satsning handlar om gränser – ett nog så aktuellt ämne. Infallsvinklarna är en aning fräschare än de oftast förekommande – kärlek och kön. Här får vi också ta del av sådant som problematiken kring staket och grannar, hållbarhet, datummärkning och så vidare.
Foto: Simon Christensen, Moesgaard Museum
Sommarens stora tillfälliga utställning heter Gladiator – Colosseums hjälte. Förra året var det den kinesiska ryttararmén som gjorde sitt intåg. (Den har jag för övrigt sett på många ställen – men aldrig som här.) Nu drabbas jag av en upplevelse då jag träder in i den första stora salen. Jag kommer mitt in i en film och får se kampen människa–människa liksom djur–människa. I olika nischer pågår förberedelserna. Något liknande har jag inte sett sedan ett besök i Washington på American History på 1990-talet. Jag inser hur enkel jag är som museibesökare – jag drabbas av stora effekter. Men det gör också publiken runtomkring.
Så börjar resan in i gladiatorernas värld. Plötsligt väcks nyfikenheten och intresset. Jag lär mig mycket om romarrikets amfiteatrar och dess hjältar. Tillfångatagna krigare och slavar får benhård träning i särskilda skolor. Jag följer dem i vardagen och till fest, får se dem som uppburna hjältar och sexualobjekt – men också deras ständiga kamp mot döden. Tablåer med dockor, små vetenskapliga filmer om bentäthet, gladiatorutrustning och mycket annat berättar. Men framför allt visas ett stort material av bildreliefer i marmor.
Foto: Simon Christensen, Moesgaard Museum Gladiator – Colosseums hjälte är producerad av Colosseum. Turnén går genom Europa, Kanada och Australien. En omfattande katalog är utgiven i Danmark. I den publicerar bland andra enhetschef Pauline Asingh vid Moesgaard en djupdykning i jämförande material från Pompeji.
Tanken bakom de tillfälliga utställningarna är uppenbar. Via dessa fördjupningar blir det stora Illerup Ådalen-fyndet av vapen från romersk järnålder levande.
Så till den etnografiska utställningen De dödas liv på översta våningen. Vad jag kan förstå kommer varierande teman att visas här. Det etnografiska förhållningssättet har penetrerats utförligt i ett antal seminarier – ”Grundstof”. Hur ställer man ut globalisering? Hur hittar museerna sin särskilda nisch i förhållande till nyhetsmedia? Räcker det med en komplettering av samlingarna och att belysa dagens hybridkultur? I en mycket intressant artikel i förarbetena, ”Om tingslighed”, resonerar Inger Sjörslev om indelningen natur/kultur i förhållande till samlingarna. Hon skriver om det så viktiga immateriella kulturarvet. Och om hur det är vi som ger tingen deras betydelse. Självklart är väl också numera att representanter från de kulturer som skildras får en röst.
För oss skandinaver har förfädernas föremål en särskild betydelse. Mitt mest bestående minne från De dödas liv är dock en annan typ av hågkomst. I en dokumentärfilm sitter en kvinna – någonstans i världen – och talar med sina döda släktingar i en mobiltelefon. För det ändamålet använder hon alltid en särskild telefon.
Alla utställningarna bygger på samma metod. Grafik görs kring vad och hur mycket som berättas. Vilka redskap kompletterar varandra? En välavvägd kombination av föremål, film, text och bildberättelse analyseras fram.
Ett andra besök räckte inte. Jag har hittills helt missat de särskilda pedagogiska rummen. Men restaurangen kan jag rekommendera. Inne eller ute med vidunderlig utsikt. Placeringen är så strategisk att trots att den är belägen i centrum särskiljs restaurang och museibesökare, något svenska museer har svårt att åstadkomma.
Från restaurangen – eller taket – lever museet upp till sitt motto: natur, kultur, arkitektur. Detta verkar vara framgångskonceptet för den nya tidens museer. När planerna iscensattes fanns farhågor över att Aarhus redan hade flera av Danmarks stora attraktioner, som Den Gamle By och Aaros med över 300 000 årliga besökare vardera. De danskar jag talat med är övertygade om att attraktionerna förstärker varandra – i stället för att konkurrera ut. Och konceptet fungerar uppenbarligen.
Moesgaard Museum har fortsatt höga besökssiffror. I Trip Advisor utses anläggningen till nr 2 i Danmark – efter Louisiana – som nästbästa museum och attraktion. Nu gäller det att bibehålla kvaliteten. Det gör man genom ständiga kvalitativa och kvantitativa publikundersökningar och korrigerar i utställningarna efter dem.
 Om judiska museet i Berlin |
ESSÄER
2016 |
|||
