UTSTÄLLD SANITET

Jag sitter på ett av de många kaffekedjornas trista fik i New Dehli, bläddrar förstrött i ett magasin över veckans begivenheter och snubblar över en notis: "Museum of Toilets". Museet är –visar det sig -en del av organisationen Sulabh International Social Service (SISS) som arbetar med att förbättra sanitära förhållanden i utvecklingsländer och som bland annat bygger upp och sköter offentliga toaletter i Indien. Ett sånt museum kan jag inte missa.
På ett taxikontor där någon känner till museet berättar man att det ligger mer än en timmes bilfärd från centrum. Alla skrattar när jag förklarar att jag vill åka dit. Bilfärden får bli en del i utflykten, det är inte dumt att åka ut genom förorter och små basarer om man vill se lite av det "riktiga" Indien som turister som jag vurmar för.

Framme vid Sulabh International Museum of Toilets kliver vi genom en port bredvid en lång rad offentliga toaletter. Taxichauffören hänger med, han måste ändå vänta på mig. Vi visas till museibyggnaden och gör entré just när Anita Iha ska börja guida två indiska män. Hon övergår snabbt till engelska och håller en halvtimmes välrepeterat, informativt och roligt föredrag om Sulabh, toalettens historia och kuriosa kring klosetter. Museet består av ett minst sagt välfyllt rektangulärt rum och utställningen som är tematiskt upplagd berättar om vikten av sanitet och sanitetshistoria. Väggarna är fyllda av foton och texter, skämtbilder och till och med kändisskvaller (Jennifer Lopes toa är enligt utsago den mest påkostade i världen). I konstvärlden brukar det väl kallas fransk hängning när tavlorna sitter så tätt att väggarna knappt syns. Runt om finns olika modeller av toaletter och antika exempel på toalettlösningar. Det är trångt men ändå strukturerat och överskådligt.

Sulabh hjälper fattiga människor att få rimliga sanitetslösningar. När Indien hade kastsystem var det lägsta kastet, "de oberörbara", som tog hand om avföringen. Det var kvinnorna som städade och bar ut andras skit i hinkar på huvudet och det var deras enda sätt att tjäna pengar. Sulabh försöker nu erbjuda utbildning och bygger toaletter med vettiga avloppssystem så att ingen ska behöva bära omkring på mänskligt träck. Det är ett tidskrävande och stort arbete men guiden berättar att organisationen växer och sprider sig och då särskilt i utvecklingsländer, där myndigheterna i många fall är positivt inställda.

När Iha visat oss utställningen kommer en av ingenjörerna och tar oss med ut i toalettparken. Han förklarar hur systemen fungerar, berättar om olika design- och funktionslösningar. Vad vi ser är exempel på toaletter som Sulabh bygger i byarna, där de används gemensamt av invånarna. De har givetvis olika åsikter, vanor och behov som det gäller att ta hänsyn till. Delaktighet är ett ledord i biståndsvärlden och det gäller även för Sulabh. I områden där trä är en naturtillgång är toaletterna byggda av detta material, i andra använder man sten och så vidare. Design, tänker man sig, kan inte vara så viktigt när det gäller toaletter i avlägsna byar, men tvärtom, har visas många olika designlösningar. Designen kan vara helt avgörande för om toaletterna används eller inte. I områden där kulturen påbjuder avskildhet mellan kvinnor och män erbjuder man detta och där man inte är van att stänga in sig i slutna rum erbjuder man öppna men ändå privata lösningar.

Ingenjören förklara vidare hur man kan återanvända avföring, till biogas och som gödningsmedel. Taxichauffören rynkar på näsan och ryggar tillbaka när vår guide visar upp en behållare med vatten taget direkt från den offentliga toaletten vi passerade vid ingången. Vattnet från spolsystemet är gulaktigt och äckligt men när det gått genom reningssystemet är det klart och rent. Det går att dricka, säger ingenjören, men eftersom folk vet att det kommer från toaletterna återanvänds det som spolvatten. Vi får också se ett kök med spis som drivs av gas från återanvändningssystemet.

Här bedrivs också forskning och utbildning, i laboratoriet görs experiment för att utveckla och förbättra toalettsystemen. I Museum of Toilets förenas alltså historisk kunskap med praktiskt och teoretiskt utvecklingsarbete och sanitetsupplysning. Museets kök ser till att de anställda äter gott.

Text & bild: Jane Karlsson, 070913

Jane Karlsson arbetar med ett Vänskoleprojekt för Svenska Afghanistankommittén i Kabul och kommer under de närmaste åren försöka ge UE-forum smakprov från den Centralasiatiska utställningsscenen.