SYNPUNKTEN
ORD SOM DISTANSERAR
ORD SOM SKAPAR NÄRVARO
En kostymklädd herre går ned på knä för att läsa en text. På vägen ned byter han glasögon. Han stannar därnere någon minut, reser sig och mumlar: "Jag måste se var nummer 6 finns." Förflyttar sig till en ritning en dryg meter till höger, hittar siffran sex, vänder ett halvt varv och tar några steg mot en glasmonter, byter åter glasögon och letar i montern efter "en man med skägg i mogen ålder… " och hittar den, ty den är den största i montern. Den kostymklädde tittar ett tag innan han svänger helt om, glider tillbaka till ursprungsplatsen, grymtar lite när han åter måste böja sig ned, byter glasögon, irrar med blicken, hittar raden med siffran 6 och fortsätter läsningen…
Denna koreografiska scen utspelades inte på Dansens hus, utan på Medelhavsmuseet, längst in i den nya basutställningen Cypern genom tiderna.
Varnande bild ur How to make a rotten exhibition, fjärde reviderade upplagan 1984.
Har museerna inte lärt sig någoting av den under 40 år långa diskussionen om utställningstexter? Ingenting av Riksutställningars mest spridda skrift How to make a rotten exhibition, 1971, ingenting av de populära seminarier om texter i utställningar som följde på boksuccén Smaka på orden, 1993? Ingenting av Riksutställningars nyupptagna kursverksamhet med fokus på utställningstexter?
Jo då, de flesta museer har lärt sig mycket, det ser man varhelst man går på utställningar - utanför Stockholm. I Stockholm tar Medelhavsmuseets och museichefen Sanne Houby-Nielsens andra maktsfär Östasiatiska museets nya basutställningar priset i oläsbara utställningstexter.
I uställningsdokumentären 130 meter underjord. Död och överlevnad i ett gruvfält 1836 (1995) är de gamla dokumenten på bilden till höger översatta till nusvenska och kan läsas i meterförstoringar på en fondvägg. Foto: Horst Tuuloskorpi
Jag har inget principiellt emot texter i utställningar och allra minst textutställningar. Det vill säga sådana som består av bara text eller där texten spelar huvudrollen. Jag har själv producerat flera sådana "utställnings-dokumentärer". Och i utställningen Yttrandefrihet-Var går gränsen?, som just nu står på Nobelmuseet i Stockholm går man länge omkring och läser och läser med växande nyfikenhet. Här accepterar man texten som den dominerande informationsbäraren av många orsaker. Den är ju på sätt och vis ett med sitt innehåll – yttrandefriheten. Sen är den dynamiskt scenograferad, omväxlande typograferad och verkar på samma både fysiska och emotionella planhalva som utställningens övriga tvådimensionella informationsbärare, fotografierna och videofilmerna. Det finns en snabbhet och modernitet i uttrycket som jag minns från några av Världskulturmuseets första utställningar, också textrika, en samtidsstämning i ord, bild och scenografi som svenska museer sällan bjuder på.
Yttrandefrihet - Var går gränsen? En text-utställning från Nobels Fredssenter i Oslo, som vet vad den vill. Foto: Nobelmuseet
Så mycket svårare naturligtvis att utforma texter som skall levandegöra mångtusenåriga föremål. Hur få dem närvarande och begripliga i vår tid?
"Det väsentliga är att tingen är närvarande som ting, och inte bara som representant eller uttryck för något frånvarande, andligt … Tingen tål inga förmedlande konstruktioner av ´stora sammanhang´… Vi skall inte försätta oss i deras liv, de skall träda in i våra... "
Filosofen Walter Benjamin som uttrycker sig så skulle inte ha gillat vår tids ordrika utställningar (han älskade konstmuseer men skydde de kulturhistoriska, sägs det).
Jag kan dock tänka mig att texter kan vara sådana att de ökar tingens närvaro i vår tid. Om utställarna tar tag i tingens materialitet och förtydligar föremålens form, material och mönster eller upplyser om råvaror, tillverkningsmetoder och redskap skulle texternas läsvärde öka betydligt.
Allra bäst är det förstås om föremålen själva deltar i en sådan presentation genom en mer uppfinningsrik och varierad estetik än den konstutställningspresentation som dominerar i Cypernutställningen. Där pacificeras skärvor från stenåldern på samma slags podier, mot samma svarta fond och numrerade var för sig på samma sätt som bysterna från hellenistisk tid.
Utställningar som inte vet om de vill vara konstutställningar eller sakutställningar gör mig både arg och förvirrad. Vad skall jag koncentera mig på? De "stora sammanhangens" texter eller de konkreta föremålen? Bägge orkar man inte med. Inte ens om man vore ung och vältränad dansare.
 |
Stockholm 0900427 Eva Persson UEForums chefredaktör |
 |
Litteratur - Litteraturlista 090424 Recension av Cypernutställningen |
