SYNPUNKTEN
SAKMUSEERNA OCH SAMTIDSKONSTEN
Den engelska konstnärsduon The Centre of Attention brukar rikta sin uppmärksamhet mot konstutställningssystemet, men ändrade fokus i sin intervention på Naturhistoriska museet i samband med konstutställningen Changing Matters. Deras uppmätning och ringmärkning av museibesökarna är en påminnelse om upplysningens dialektik men också en lek som skall leda till fortsatt kontakt mellan konstnärerna och de ringmärkta. På bilden syns Pierre Coindre med kvinnlig assistent i populärvetenskaplig aktion på Riksmuseet. Foto: The Centre of Attention
När nya Moderna museet invigdes första gången1998 fanns rum för experimenterande utställningar i ett litet hus alldelses intill museet. Prästgården, som det kallas, står kvar men sedan länge utan verksamhet. När initiativtagaren, Marias Lind, vid årskiftet 2004/05 blev chef för internationella utbytesprogram för konstnärer, IASPIS, i Stockholm, passade hon på att kritisera konstmuseerna för deras brist på experiment och förnyelse. De stora institutionerna saknade förmåga att förstå och breda plats för de politiserande och samhällsengagerade strömningarna inom konsten. En konstkritiker, Malou Allerholm i Dagens Nyheter, höll med och påpekade att det var utanför city, i utkanten av stan och i förorter som Tensta och Hökarängen, som de socialt och konstnärligt experimenterande konstnärernas verkade. Utan större budget engagerade de sig i lokala frågor av social och ekonomisk natur eller, som i Färgfabriken på Liljeholmen, i viktiga stadsplanefrågor. När skall konstnärer med sådan inriktning tas emot på de stora konstinstitutionerna?, frågade de båda konstskribenterna.
Samma fråga kunde då och i dag lika väl ställas till sakmuseerna. Vilka kontakter har sakmuseerna med de många konstnärer som skapar utställningar om lokala och globala rättvisefrågor och på eget bevåg gör rumsliga, kunskapsförmedlande projekt?
Dessa konstnärer arbetar på olika sätt, de belyser samtiden inom den relationella konstens ramar, de förnyar den performativa utställningen (som de kulturhistoriska museerna var först att utveckla på friluftsmuseerna), de tar på egen hand kontakt med forskare för att fördjupa sig i litterära och historiska ämnen, de inspireras av museernas föremål och osäkrar deras innehåll. De är aktivister, arkivarier och – artister!
Konstkritikerna säger att konstnärerna vidgar konstens gränser, tänjer dem till bristningsgränsen till för att kommunicera med nya publiker. Sakmuseernas kritiker i dagspressen - de få (två?) som finns – ser inte konstnärernas potential och museerna själva tillmäter dem inte något värde i sitt utåtriktade arbete.
UEForum presenterar under 2008 några av de konstnärer och konstnärsgrupper som gör kunskapsproducerande utställningar. Några av dem har någon gång kommit innanför sakmuseernas dörrar, men de flesta ordnar sina egna utställningslokaler, ofta en konstscen. Vi hoppas att med våra reportage Samtidskonsten och sakmuseerna kunna ändra på detta. Kanske kan våra reportage och intervjuer entusiasmera utställningsproducenter på de centrala, regionala och lokala kultur- och naturhistoriska museerna att öppna dörrarna på vid gavel för utställningsexperiment tillsammans med konstnärer av olika slag.
Alla museer som producerar utställningar har per definition ett konstnärligt uppdrag.
 |
Stockholm 080504 Eva Persson |