EN LITEN VÅRUTOPI I MUSEILANDSKAPET
Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen: Historien finns överallt och ingenstans. Med det menar jag att historien uppstår först när vi framställer den, talar om den, bråkar om den. Vi kan samla hur mycket föremål och dokument som helst, men något fullständigt arkiv över det förflutna kan aldrig upprättas. Hur framtiden gestaltar sin historia vet vi ingenting om, vi kan bara vara säkra på att vårt umgänge med det förflutna snart kommer att framstå som lika naivt och samtidsbundet, lika fördomsfullt och exotiskt som under vilken annan period som helst.
Därför är det bättre att vi inriktar oss på hur museerna kan spela en så aktiv och värdefull roll som möjligt i samtidens historiekultur. Men de historiska museerna ger ibland intryck av att vara mer angelägna om sina fiktiva arvtagare. Mer än en gång har jag hört spökrösterna mumla i ödsliga utställningshallar: "Samla och vårda, samla och vårda". Det är ett litet mysterium att själva utställningsmediet diskuteras så sällan i offentliga museidebatter. Varför erkänns och bedöms inte utställningsmakarens kunnande och förmåga att utveckla sitt eget medium på samma sätt som till exempel filmmakarens eller teaterregissörens?
Om det konstnärliga arbetet och den mediespecifika professionaliteten behöver stärkas på de historiska museerna behöver också forskningsanknytningen söka nya vägar. Det är svårt att förstå varför den mest konventionella historieforskningen får så stort utrymme i ett av historiekulturens viktigaste medier: utställningen. Under de senaste decennierna är det inte akademisk tröghet utan snarare lättvindig "folklighet" och politiska kampanjer som har präglat några av de största satsningarna på de statliga museerna. På samma gång vill dessa museer vakta eller utveckla egna forskningstraditioner som är avgränsade på ett snävare sätt än forskningen på en traditionell universitetsinstitution. Är det verkligen så klokt?
Tänk om vi hade ett mer samlat Centrum för historiekultur i Stockholm – gärna genom en sammanslagning av Historiska museet, Nordiska museet och Forum för levande historia – som inte var begränsat till den ena eller andra perioden eller till vissa frågor och objekt! Ett sådant, i egentlig mening, Historiskt museum skulle hellre fungera som en mötesplats för en både mångvetenskaplig och på andra sätt gränsöverskridande samverkan kring historisk utställning och forskning. Tänk om detta museum tilläts att vara precis så politiskt i vidaste mening som vårt umgänge med det förflutna oundvikligen är! Det förutsätter att arbetet inte organiseras i myndighetsform eller att personalen rekryteras för sina meriter i den politiska förvaltningsstrukturen. Tänk om ett sådant museum ställde själva utställningsmediet i centrum och vågade tro på dess möjligheter!
Anders Ekström, 050328
Idéhistoriker