|
Eva Persson intervjuar konstnären Hanna Sjöberg FORM OCH INNEHÅLLForm och innehåll är en odelbar |
 |
Hanna Sjöberg i sin favoritutställning, significans.skin maker, ett mobilt färglaboratorium, här på besök i Friburg, Schweiz- Under de senaste tio åren har jag med knapp nöd försörjt mig på att gestalta utställningar åt museer och alternativa projekt. Detta är möjligtvis utanför de gängse ramarna för konsten men jag vill säga att det är ett konstnärligt arbete vid sidan av konsten. Konstnärer har en plats på stadsmuseer, historiska museer osv, inte som dekorationsmålare och formgivare utan som idéskapare ifrån innehållet, inifrån texten ut i rummet. Det kräver att man sätter sig in i ett material som från början inte är ens eget men att man ändå ger ett personligt uttryck åt slutresultatet. Även här är basen i det konstnärliga arbetet konstnärens frihet.
Just det, konstnärens frihet. När jag i höstas berättade om UEForums planer på en serie artiklar som belyser frågor kring sakutställningen och den konstnärliga integriteten, svarade du blixtsnabbt: "Den frågeställningen är helt central för mig." Vad tänkte du då på?
- Ofta verkar det som om konst och innehåll är två oförenliga storheter. Har en utställning ett berättande innehåll, så kommenterar recensenterna bara innehållet, inte formen. Formens betydelse för förmedlingen av innehållet och också själva berättelsen negligeras. Men jag ser mig som konstnär, min arbetsmetod är konstnärens även när jag bearbetar ett berättande innehåll. Det viktiga är just berättandet, och att man berättar i ett rum (av något slag, det måste ju inte vara ett museum eller ha tak eller så), ett rum som kan definieras och som har en egen kontext.
Vad utmärker din "konstnärlig arbetsmetod", utöver att du utgår från platsen och rummet som bas för gestaltningen?
- Det är svårt att säga. Det enda jag vet är att jag är konstnär och inte sociolog eller historiker. Man ska som konstnär inte ta de hänsyn som en vetenskapsman måste ta.
Med en konstnärs syn är form innehåll, men är innehåll form? Man måste börja med formen för att kunna skildra ett innehåll. Walter Benjamin skildrar en upptäckt i Strumpan; barnet sticker in handen i det mörka skåpet och känner den hoprullade strumpan, känner höljet och innehållet men varje gång han vecklar ut innehållet - strumpan är höljet – är formen försvunnen. Form och innehåll (Hülle und Verhülltes) är en odelbar helhet.
Du är medlem i en konstnärsgrupp som heter significans. Den består av fyra kvinnliga konstnärer, vet jag. Berätta mer…
- significans (så stavar vi, på latin) bildades år 2000 då vi gjorde en utställning med samma namn på galleri NGBK (Neue Gesellschaft für Bildene Kunst) i Berlin. Ingen av oss är tysk men tre bor i Berlin; jag, som är svensk, Carolina Kecskemethy som är från Peru och Barbara Meyer från Schweiz. Christiane Hamacher bor i Schweiz men hennes familj kommer ursprungligen från Tyskland. Ingen av oss är ju flykting eller så, men jag tror nog att detta faktum att inte höra riktigt hemma har haft betydelse för våra installationer.
Vad handlar significans utställningar om?
- significans arbetar med projekt i skärningspunkten mellan konst, kultur och politisk aktion. Vi fokuserar på kontrollsystem som särskilt drabbar invandrare och asylsökande och som skapar olika former av diskriminering. I den biometriska identifierings- och övervakningstekniken och i de kontrollsystem som byggs in i försörjningssystemen för de asylsökande visar sig en intention till att reducera en människa till en kropp, till en biologisk datasamling.
Berätta om significans arbetsmetoder!
- Vår första intervention gjorde vi som sagt år 2000 i NGBKs utställningsrum som ligger i Kreuzberg. Vi kallade den significans.Büro. Den var utformad som en arkiv-installation. Ett öppet arkiv som byggde på efterforskningar om det aktuella läget för biometrisk identifierings- och övervakningsteknik som t ex Eurodac, genetiska tester, radiologisk åldersbestämning eller språktester. Arkivet var organiserat under kroppsbegrepp som; hår, hud, slem osv. på golvet där en planritning till en renässanskyrka var uppritad. (Kyrkans proportioner förhåller sig som till den mänskliga kroppens proportioner.) Direkt på väggen var en storyboard målad med teckningar som åskådliggjorde de olika identifieringsteknikerna. Besökaren kunde ta del av arkivet som bestod av textmaterial, bild, konst och video. På en kopiator i utställningsrummet kunde material kopieras och tas med ut. Arkivet var också öppet för ny information som besökaren kunde foga till.
significans är en mångnationell konstnärsgrupp, och ni framträder internationellt.
- Ja, installationen significans.valuta var till exempel en del i utställningen la nuova agorá i cittadellarte, Fondazione Pistoletto i Biella i Italien (2002). Här tog viupp de särskilda betalningssystem för asylsökande som används i flera EU-länder. De asylsökande undanhålls kontant valuta och får sitt understöd i kuponger eller så kallade smartcards. Mot dessa diskriminerande betalningssystem (som även är kontrollsystem) kunde besökaren protestera Den historiserande väggmålningen positionerade installationen i utställningsrummet.
En annan av våra utställningar, significans.skin marker, som började i Berlin 2002 visades i Fribourg i Schweiz 2003 och därefter åter i Tyskland, i Hamburg 2004. skin marker var ett mobilt färglaboratorium. Besökaren inbjöds att utifrån grundfärgerna rött, blått, gult, grönt, vitt och svart blanda sin egen hudfärg och måla relsultatet monokromt på en platta. Under den inte alldeles enkla proceduren att få till rätt färgton uppstod samtal om hudfärg och vilken betydelse hudfärgen har. Samtalen togs upp på band. I Fribourg sändes under festivalen BBI dagligen ett collage av dessa samtal ut på Radio Fribourg och aktionen avslutades med en utställning i stadens friluftsbad, där deltagarnas färgplattor sattes upp. Det blev otroligt fint, och folk jämförde sin hudfärg med plattorna, det var kul.
Skin maker är det projekt jag egentligen tycker bäst om, så naivt och enkelt.
Och här använde vi ju helt konkret en konstnärlig arbetsmetod, blanda till en hudfärg. Det är inte lätt.
Nu visas de monokroma plattorna i utställningen typisch! Klischees von Juden und Anderen på Judiska Museeti Berlin. Trots att vi skrivit massor med mail till museet om att det viktiga med skinmarker var processen, visar de inga foton eller filmen från aktionen utan bara plattorna. Det ser snyggt ut men blir helt godtyckligt, utan mening.
Jag såg significans.maybe today på Världskulturmuseet i Göteborg 2005. Hur hamnade ni där?
- Vi blev tillfrågade av Nationella temagruppen asyl & integration inom EU-programmet Equal att göra en utställning. Den skulle visualisera och konstnärligt problematisera de teman som konferensen Kommer någon fjärran från. Asylmottagande i Sverige och Europa behandlade. Huvudtemat för konferensen var väntan; asylsökande väntar ju ofta i åratal på ett beslut om de får stanna eller inte. Utställningen skulle visas i museets entré.
Vår idéstruktur kunde liknas vid en mängdlära med tre cirklar som överlappar varandra, den första cirkeln Tid och väntan, den andra Rum och väntan och den tredje System/regelverk. I överlappningarna av dessa cirklar skapas nya rubriker och plats för vidare problemställningar. Överlappningarna i mitten av de tre cirklarna kunde få rubriken "ankomst". Över museets ingångsdörrar klistrade vi frågor som ställs till asylsökande när de kommer till ett EU-land. KAN DU VISA LEGITIMATION? TÄNKER DU STANNA LÄNGE HÄR? HAR DU SLÄKT ELLER VÄNNER HÄR? osv. Under konferensen deltog flera tjänstemän från Migrationsverket och en man sa till mig att det var ju ett lustigt sammanträffande för just dessa frågor brukade han ställa till nyss ankomna asylsökande...
Vi ville skapa ett rum i rummet som skulle symbolisera det "mellanrum" som de asylsökande befinner sig i när de väntar på att inkluderas i samhället eller att exkluderas ur det. Med små fickalmanackor med citat från asylsökande om hur det är att vänta och en ljudinstallation (klockor, fröken ur) försökte vi få in den maktlösa väntans perspektiv.
I EU-miniminorm-shopen som vi konstruerade av byggnadsställningar fanns bord med lådor med arkivmaterial, monitorer med DVD-spelare, en ljudanläggning och kollektionen med batikkläder. På kläderna hade vi skrivit med darrigt batikvax begrepp från EUs direktiv om miniminormer för omhändertagande av asylsökande. Ett försök att visa en människas konfrontation med en obönhörlig byråkrati.
Olika bilder längs väggarna nedanför museets stora trappa var ihopfogade så att de kunde ses som en sida i en seriebok med teman som "ankomst-identifiering" och "väntan". De stora teckningarna var tryckta på tyg och löst, "slarvigt" upphängda. Utställningen öppnade under konferensen, som till stora delar ägde rum i museets trappa som ju mer liknar en amfiteater, så under själva konferensen fungerade installationen med teckningarna nästan som en scenografi.
Vår utställning hade en särskild museivakt, en grupp av museets fria medarbetare med invandrarbakgrund hyrdes in av Nationella temagruppen asyl. Kanske var det viktigt att det alltid fanns en person som kunde förklara och berätta.
Jag blev väldigt imponerad av teckningarna, men fann utställningen i sig lite väl utspridd. Jag tyckte nog inte lokalen var det bästa. Hur gick samarbetet med museet till?
- Museet var ju ganska så nyöppnat, kanske var det därför de var så pass stela i sina strukturer. De har ju inga egna verkstäder, allt de gör beställer de utifrån. Allt fler museer fungerar väl så, vad betyder det för museets flexibilitet?
Och allt de gjorde själva, var det en prislapp på: att lägga in och sätta på en CD i deras ljudanläggning skulle kosta så pass mycket att vi hellre köpte egen CD-spelare och högtalare. Museet hade väl ett åliggande att dra in pengar på annan verksamhet, företagsfester o.d och det kändes som om de såg vår installation på samma sätt - inte som en möjlig dialog med de andra utställningarna eller museet i sig.
Jag tycker inte att museet använde sig av vår utställning så mycket som det kunde ha gjort och det förstår jag egentligen inte. Även om de inte tyckte att det var en bra utställning kunde de ju ha passat på att ha en konfrontation med denna ”inkräktare”.
Du arbetar också utanför significans. Du får en utställningsidé och söker upp dem du vill samarbeta med just då. Kan Du ge några exempel?
- Det som jag har på gång nu fram till mitten av maj är en historisk utställningen om tvångsarbete i krigsundustrin under andra världskriget. Titeln är z.B Bosch: Zwangsarbeit für eine Rüstungsfabrik in Kleinmachnow. Den har jag gjort tillsammans med historikern Angela Martin, som skrivit en bok om just den fabriken. Först gjorde vi en mindre utställning, för två år sen. I somras erbjöd vi utställningen till Dokumentationszentrum NS-Zwangsarbeit. För att kunna visa den där måste berättelsens tyngdpunkt förskjutas och gestaltning omarbetas, utställningens form ligger nära rummets arkitektur.
Du har visat en av dina historiska utställningar i Stockholm.
- Ja, vintern 2001-2002 visades min utställning Rent bord ska göras på Historiska museet i Stockholm. Första gången jag visade den, 1995 - femtio år efter krigsslutet - var det i Tyskland alldeles nära den förstörda staden Küstrin som utställningen utgår ifrån. 1999 visade jag den i Kaliningrad. Tre olika utställningar, på tre olika språk (texter är en viktig del i utställningen) utifrån samma material.
För mig är platsen där jag arbetar viktig och platsen där jag visar mitt arbete viktig. Hur påverkas ett konstverk från en plats när det visas på en annan plats, vilket inflytande får den nya platsen, visningsplatsen, på verket. Är det samma konstverk, är det samma berättelse? Hur uppfattas de specifika platserfarenheterna i ett regionalt, ett nationellt eller ett internationellt perspektiv? Jag menar att berättelser utifrån lokala, regionala minnen kan berättas så att de kan belysa något – kanske något helt annat – på en annan plats. Kanske kan en utställning fungera som ett slags lackmuspapper när den visas på olika platser? I och med att ett konstverk utgår från en reell plats har det en dokumentär bas men det betyder inte att det därmed måste vara ett dokumentärt verk. Den reella platsen kan mycket väl ha funktionen av en projektionsyta, vara en scen för fantasier.
Jag fick kämpa för att få kunna visa utställningen i Kaliningrad och Stockholm, av olika anledningar tänker jag. För tio år sen var temat fördrivning och etnisk rensning alltför brännbart i Kaliningrad och inte av särskilt intresse i Sverige. Och jag lyckades inte hitta en plats att visa utställningen på i Polen...
2005 blev jag inbjuden att visa utställningen, i modifierad form, återigen i östra Tyskland, även om det inte var många mil till det första museet så hade tiden förändrat platsen. Allt var mycket annorlunda - och utställningen också.
Nyligen har du att återvänt med ytterligare en utställning till Kaliningrad.
- Jag visade European Odyssey i Kaliningrads konsthall i somras. Den är ett försök att berätta en svensk invandrares biografi. Hon kallas här för D. I en rumslig installation integrerades nära hundra amatörfotografier av skiftande kvalitet från D:s privata fotosamling med hennes korta minnestexter till en berättelse. Ett liv, en biografi, är ett oformligt innehåll och vi försöker tillsammans forma en bild av D:s liv. Jag menar att man kan gestalta ett otal andra bilder utifrån samma biografi. D:s liv är ett alldeles unikt och samtidigt vanligt europeiskt öde och den geografiska blicken är ett viktigt raster. De fyra platserna där hon levt; som barn i Köningsberg, i barnläger under krigsslutet i Sachsen, som tonåring i Potsdam och sitt vuxna liv i Stockholm.
Det tycks ändå vara en lätt utställning - transportmässigt sett.
- Till Kaliningrad ville jag inte ha en komplicerad transport och konfrontation med tullen. Hela utställningen, ca 100 m², fick jag in i min resväska. Utställningsrummets väggar var täckta med tunn skyddsplast, där jag med spritpenna tecknat stora interiörer från en våning där hon levt, oömma kopior av hennes fotografier och texter är fastklämda på lister i rummet och mitt i rummet en kartbild av Östersjön.
Du tänker fortsätta att resa med D?
- Det är den första installation i en planerad serie, en resa med en föränderlig installation, jag vill att utställningen, i olika former, ska följa hennes spår och visas på de ställen där hon har levt. I Potsdam blir det en stor installation på Haus der Brandenburgisch - Preußischen Geschichte men först 2010 och därefter någonstans i Stockholm, var vet jag inte.
I Sverige är det numer inte ovanligt att konstnärer inbjuds till
museer för att göra en installation helt på egen hand med utnyttjande av museets föremål, bilder och dokument. Är det något som verkar lockande på dig?
Finns det inte ofta en risk att konstnären och konstnärens arbete instrumentalieras? Men ja, jag skulle gärna göra ett försök.
Arkeologisk utgrävnig av den förstörda staden Küstrin. Detalj ur Rent
bord skall göras.
Intervjun genomförd mailledes under april 2008
Bilderna har ställts till förfogande av Hanna Sjöberg