KAMP I TINGENS MUSEUM
Museum der Dinge i Berlin
Foto: Armin Herrmann
Under murens tid i Berlin låg Museum der Dinge vägg i vägg med den. I museets små lokaler högst upp i Martin Gropius Bau fanns alltid originella utställningar. De bestod av vardagsting installerade så att deras brukare framtonade i fantasifull, absurd och rationell dager.
Renate Flagmeier (bilden t v) kurerade många av dessa utställningar. Nu har museet bytt lokaler och - inriktning. Michael Fehr, nytillträdd styrelseordförande, vill fördjupa museisamlandets teori och praktik på bekostnad av "utställningar och event".
Hanna Sjöberg har samtalat med Michael Fehr och Renate Flagmeier och sett Kampf der Dinge, en markör för det nya arbetssättet.
Oranienstrasse i Berlin-Kreuzberg är en trevlig gata med många caféer och små affärer, i Blindenanstalt på Oranienstrasse 26 kan man t.ex. köpa Brandenburger Tor i form av en liten borste. Runt hörnet, på Adalbertstrasse 95 hittar man Kreuzbergmuseum. På Oranienstrasse 25 bakom bokhandeln på nedre botten, finns Neue Gesellschaft für bildende Kunst, och två trappor upp sen ett år tillbaka Werkbundarchiv – Museum der Dinge, i stora före detta verkstadsrum.
Fram till 2002 fanns Museum der Dinge på översta våningen i Martin Gropius Bau och gjorde ofta roliga och underfundiga utställningar. Numera har man lagt till ordet Werkbundarchiv till namnet och är ett museum för sakernas kultur (ty. Sachkultur) med samlingar från det senaste århundradets industriella massproduktion. Museets kärna är Archiv des Deutschen Werkbundes som grundades 1907 i München. En grupp konstnärer, företagare och kulturpolitiker arbetade i en liknande tradition som Svenska Slöjdföreningen och senare Svensk Form med begrepp som "die wahre Ware" som väl motsvarade det svenska "vackrare vardagsvara". Museet samlar och dokumenterar vardagens produkter och man gör det i Wekbundarchivs tradition. I arkivet och depån finns runt 35 000 dokument och 20 000 objekt.
Museet ser sig som en museal försöksanstalt. Tidigare arbetade man med rumsliga installationer, projektioner och nya medier som i "Unbeständige Ausstellung der Bestände des Werkbund-Archivs". Under åren 1995-1998 visade man denna kontinuerligt föränderliga utställning i spännande rumsinstallationer. En av dem minns jag själv; det var en skog av hemmagjorda TV-antenner som man funnit i de övergivna ryska kasernerna runt Berlin. Antennerna hade soldaterna gjort själva och kulturvetaren Irit Rogoff skrev: "Utställningen bestod bara av TV-antenner som här nästan liknade totempålar. Som i en uppförstorad form visades dessa människors önskan att få se och höra, att få tillhöra." En sådan tolkning av utställningen var dock en bieffekt. Museum der Dinges avsikt med utställningen var då som nu att göra samlingen i sig tydliggjord som samling. Kurator sen länge är Renate Flagmeier, hon säger att i "die Unbeständiges" olika rumsinstallationer ville man visa olika strategier för samlandet. Utställningsobjekten skulle inte illustrera en berättelse, de förväntades tala för sig själva.
Vad är det för ett museum och varför ska man gå och se deras nya utställning "Kampf der Dinge"? Det är inte ett design- eller konsthantverksmuseum med unikat utan här visas i vitriner och montrar saker från industriell massproduktion, saker man känner igen och har hemma. Eller sånt som man kan köpa på loppmarknad, det ser närmast ut som en välorganiserad loppmarknad men man får bara titta på sakerna genom glas, inte ta på dem och inte köpa dem. I och med att objekten som visas i montrarna är så alldagliga accentueras den museala situationen. Det jag annars självklart tar ut ur kökslådan ligger här onåbart i en monter. Jag ser de objekt jag dagligen omger mig med en annan blick. Och detta visar i sin tur på museets funktion som museum, hur det skiljer ut sig från andra rum vi rör oss i.
Men det har blivit ett tråkigt museum. Vad man ser i utställningsrummet är stora montrar fyllda med olika grejer ordnade på olika sätt. Den rymd och det sug som fanns i de stora utställningarna för tio år sen saknas, man arbetar medvetet konservativt, säger Michael Fehr, bort från utställning och event mot samling och museum. Centralt i utställningspresentationen är att de försöker både använda sig av Werkbunds metod och samtidigt visa den. Denna självreferentiella utställningsestetik är ett sätt att tolka och förstå Werkbund-ideologin.
Men det finns ju så mycket mer kring temat varor. Globalisering, produktionsvägar, kommersialisering och diskussionen om det offentliga rummet och marknaden. För Werkbund var ju produktionsprocessen viktig. Jag berättade om en artikel jag läst om den globala tillverkningen av en rakapparat från märket BRAUN, där numera endast namnet är tyskt. Jo, säger Michael Fehr som är museets ordförande sen ett år, det är teman som saknas och som man ännuinte arbetat nog mycket med.
I ett hörn står några möbler runt en projektionsyta som först ser ut som lysande matta. Men det är ingen matta, projektionerna visar olika inredningsskisser som möblerna så att säga tittar på för att få veta sin plats, var de ska ta vägen. Men i övrigt är det inte mycket iscensättning i Museum der Dinge. Utställningen visar en samling där man går in i depån; en lång montervägg proppfull med prylar. Det tvärgående montrarna är luftigare. I den första står svarta och vita saker, cylinderhattar, porslinsskålar, en trumma, en klocka, en giraff, en hel massa vita vaser. Dessa disparat sammanförda objekt står enligt utställningstexten som metaforer för motsättningen mellan Werkbunds uttänkta produkter och massproduktion, mellan funktionella objekt och billig kitsch. Och så går det vidare, monter efter monter.
Här pågår ett utställningsteoretiskt finlir. För att någorlunda förstå vad som menas måste man noggrant läsa de långa och teoretiska utställningstexterna som hänger bortvända från de utställda objekten på montrarnas kortväggar. De finns också i en liten elegant formgiven broschyr där även utställningens struktur och syfte beskrivs för besökaren: "Utställningen består av två delar: 'Depån' längs utställningsrummets långsida och i mitten en ’argumentarende’ utställning. För den är objekt utvalda som för det första förmedlar de historiska grunderna för Werkbundarkivs arbete och som för det andra gör det möjligt att reflektera en samtida sakernas kultur utifrån denna tematiska bakgrund. Montrarna vid långsidan innehåller ytterligare sammlingsområden i förvaringsmodus (ty. Aufbewahrungsmodus) om temat 1900-talets produktkultur. Genom denna konfrontation blir de utställningsspecifika greppen i samlingen förståeliga för besökaren och tydliggör samlingens olika läsarter."
Museets resonemang speglar en kultur av krångliga tankegångar. Objektens skenbara ordning eller oordning i hyllorna är uttänkt i minsta detalj. Att museets struktur är så teoretisk är ju inte fel i sig men det behövs en nyckel för besökaren. Nyckeln finns enligt Renate Flagmeier i utställningstexterna men hon håller med mig om att de kan vara svåra att följa. Hon har en idé om att arbeta med ljud, att genom ljudillustrationer vid vissa utställningsobjekt förtydliga museets tankegångar.
Jag skulle vilja stanna kvar i det visuella och hitta ett system som synligt får en att förstå hur de har ordnat objekten i montrarna och vad de vill säga med det. Kanske ett slags kartor där man betraktar montrarna som landskap. Det viktiga är betraktandet, steget man tar tillbaka för att betrakta och se den kultur av saker och konsumtion som man själv är en del av. För det här är ju egentligen ett väldigt aktuellt museum som borde kunna spegla vårt förhållande till vår konsumtionskultur, till alla saker som vi önskar oss, som vi äger, som vi slänger.
Werkbundarchiv,
Museum der Dinge
Arkiv och museum för sakernas kultur under det senaste århundradet ligger på Oranienstrasse 25 i Berlin.
PS. Den 22 november går jag på vernissage av den tillfälliga utställningen Museumsbauhütte; tolv konstnärers aspekter på museet som fenomen. Tolv olika museumsinstallationer är inkorporerarde i basutställningen, det luckrar upp och aninmerar hela Museum der Dinge och jag tycker att utställningen är värd ett besök. Utställningen Museumsbauhütte varar till 090302.
 |
Text och bilder: Hanna Sjöberg |
Hanna Sjöberg är konstnär från Sverige som bor och arbetar i Berlin
www.hannasjoeberg.se
Läs om hennes projekt, bl a samarbeten med olika museer i Samtal