Kulturkrock i kraftverk I
- Kraftstationen Montemartini, Rom
I Rom kan man ta en tunnelbanan vid Forum Romanum, stiga av tre stationer söderut och möta ett nytt ruinfält - fast av mycket ungt datum. Några hundra meter från den välskötta tunnelbanestationen, står man bland övergivna fabriker med utslagna fönsterrutor och trasiga betongväggar, rester från industrialismens första tid i Rom. 1912 byggdes här ett palatsliknande elkraftverk, som skulle förse Rom med elektriskt ljus. För att tillgodose samhällets ständigt ökande elbehov installerades 1933 två enorma ångmaskiner, som fortfarande är intakta och idag dominerar interiören. Efter andra världskriget tillkom en värmecentral med tre femton meter höga tegelugnar. Kort därpå blev anläggningen för dyr att driva, elproduktionen decentraliserades och den stiliga byggnaden stod till ingen nytta.
1997 återöppnades den i nystädat skick, nu med tusentals kvadratmeter sköna utställningsytor avsedda för en del av de Kapitolinska museernas antiksamling. Bland industrialismens jättemaskiner verkar antikens gudar, prästinnor, nymfer, krigare och patriciehustrur små till växten, men de hukar sig sannerligen inte. De representerar ju en nästan tusenårig romersk historia i en industribyggnad som var funktionsduglig mindre än ett halvsekel.
Det sägs i katalogen (The Capitoline Museums, Electa, 2005) att utställningen är semi-permanent. Underförstått att den står där medan utgrävningar runt museerna på Kapitolium pågår? Det var ju själva anledningen till flytten, men man undrar om inte kuratorerna själva överraskats så av mötet mellan vit marmor, gråsvart stål, industritegel och armeringsjärn att de antika samlingarna får finnas kvar om än med statyer och föremål utbytta då och då.
Planerat utbytbara är de samtidskonstnärer som ställer ut i värmecentralen, med sina verk häftade på den enda kvarvarande tegelugnen. Vid mitt besök i december 2005 var Elina Brotherus, finlandsfödd konstnär verksam i Paris och f.ö under våren separatutställd på Millesgården i Lidingö, en av fyra inbjudna konstnärer. Hennes tre minuter korta video Orfeus var vemodig och vacker med de älskandes långsamma rörelser till spröda toner från Orfeus´ strängaspel – in och ut ur ugnens mörka innandöme.
Jag kände inte till skulpturinstallationen i Kraftstationen i Montemartini. Jag hade farit dit för att se Roms nya Science Center. Detta visade sig än så länge bara bestå av en ogenomtränglig affischutställning om Einstein, kryddad med ett fåtal modeller som illustrerade hur hans teorier implementerats industriellt. Mycket mer tillgänglig är kraftstationens egen industrihistoria. I nära anslutning till maskinerna visas arbetsredskap, interiörbilder från skilda epoker, foton av arbetare och direktörer samt stora - nästan motsägelsefullt - skira maskinritningar. Allt monterat inom ramarna för en variationsrik monter- och skärmarkitektur. Presentationstekniken framstod som genomtänkt utställningsestetik och bidrog till en välintegrarad dåtid - nutidsupplevelse av hela museet.
060510
Eva Persson
