DEN VÅLDSAMMA STADEN

Mångkulturellt centrum i Botkyrka (MKC)

Projektledare: Marita Castro
Utställningsformgivning: Victor Marx
Utställningsgrupp: Marita Castro, Karin Holmberg, Tobias Hübinette, Niklas Johansson, René León Rosales, Andrzej Markiewicz, Shahla Mohebbi, Ingrid Ramberg, Ernesto Villanueva

Projektledare Marita Castro visar utställningen.

Den här utställningen ruckade mina fasta åsikter om utställningar när jag först såg den. Formmässigt bröt den mot allt jag utövat i mitt yrke. Inga läsvänliga utställningstexter, bara broschyrsidor monterade på en grovt byggd rumsinstallation. Långa texter, långa filmer, långa ljudband via hörlurar och ett fåtal konstverk som väl behöver sina förklaringar. Och ändå, förbannat intelligent och fångande. Jag tyckte kort sagt att detta var den absolut bästa dåligt utformade utställning jag någonsin besökt.

Jag tog del av två fantastiska visningar av två olika guider som båda ingått i utställningsgruppen. Inför recensionen gjorde jag ett återbesök för att se det hela utan visning, och tog även med mig en oförbrukad testbesökare. Lite framkom då bristerna. Men först något om innehållet.

Utställningen behandlar modigt ett av de ämnen Sverigedemokraterna gick till val på, nämligen det förment ökande våldet i samhället och dess koppling till så kallade invandrartäta förorter, allt med en vilja att ge olika berättelser och inte förenkla. Någon slutsats eller sensmoral är sympatiskt nog inte uttalad, men kanske står den att finna i en av de medföljande essäerna i katalogen*. Rolf Lidskog, professor i sociologi, skriver där: "Människors otrygghet kan inte motverkas med mer övervakning och säkerhetstänkande. Vad vi behöver är mindre segregerade städer fyllda med gränsöverskridande möten där vi lär oss att det som är olikt mig själv inte är något farligt."

"Lyssna till punkt. Ta in olika perspektiv på ett laddat ämne"; "Vid maktmissbruk krossa glaset". Två uppmaningar i Den våldsamma staden. Foto: Irène Karlbom

Manusarbetet pågick ett år, och en månad före invigningen inträffade "kravaller" i Fittja, den förort där Mångkulturellt centrum ligger, och händelserna blev en del av utställningen, en del som dessvärre bäst framkommer vid visningarna. Man berör även Göteborgskravallerna och är som min testbesökare uttryckte saken - "kritisk mot polisen med all rätt, men ändå ganska snäll".

Utställningens kärna skall föra tankarna till en tunnelbanestation.

Formgivaren/konstnären har tillhandahållit en modul som utställningsgruppen har fyllt med innehåll. Texterna är trots längden läsbara, här är engagerade och vana skribenter. För de som ändå inte orkar räcker intervjuerna i lurar och skärmar långt. Det är alltså ett ovanligt väl genomarbetat manus som varken förenklats, tolkats eller stärkts av någon formgivare. De utställningsdelar som är monterade utanför modulen, på rummets befintliga väggar och skärmar, faller dock bort en aning. En definition av våld - en text som borde vara ganska central, har hamnat obelyst bakom en bänk och en stolförvaring.

Dessutom var en del teknik ur funktion vid mitt besök, både spotar, hörlurar och dessvärre även en del av utställningens höjdpunkt, Albys gyllene regler. Det är en audiovisuell berättelse om en "utsmyckning" på Alby torg med nio uppföranderegler som utges vara skrivna av Albybarn men som troligen till stor del är författade av välvilliga och naiva fröknar Där står saker som Tänk med hjärnan - spara din biceps. - Finns det hopp så finns det liv, men vi vill inte se något kiv - Alla har rätt att bo i Alby.

MKC:s berättelse runt dessa sentenser, hur skolans enda helsvenska elev lyftes fram på invigningen samt en fantasi om att bryta loss skapelsen ur betongväggen och dumpa framför kungliga slottet är smått genial.

De nio uppförandekoderna riktade till Albyborna invigdes av kronprinsessan Victoria 1996. I MKC:s: berättelse förslås att texterna huggs ut ur betongväggen och placeras framför kungliga slottet.

Testbesökarens reaktioner var att utställningen var bra men lite otydlig och att han nog saknade våldsoffrets perspektiv. Trots mina och hans invändningar måste jag ge Den våldsamma staden ett högt betyg då utställningsmakarna med begränsad budget lyckats med det så många museer vill men inte törs, nämligen göra ett starkt och självständigt inlägg om samtiden. Bättre ett oformgivet bra manus än motsatsen, säger jag, trots att jag i detta eliminerar min egen yrkesgrupp.

Text: Irène Karlbom
Foto (där ej annat anges): Andrzej Markiewicz

Irène Karlbom är utbildad scenograf och inredningsarkitekt men har nästan uteslutande jobbat med formgivning/produktion av musieutställningar. Idag är hon frilansande utställningsproducent/formgivare och tidningskrönikör, bl a i Folket i Eskilstuna, där hon bor.

*Katalogen kan köpas för 20 kronor på MKC:s webbshop