DE SMÅ TINGENS KRIG

Saker och ting mellan liv och död – ur Torbjörn Lenskogs samling
Armémuseum i Stockholm till 101231, därefter vandrar den vidare

Projektledare: Karin Tetteris
Formgivning, föremålstexter och litterära citat: Torbjörn Lenskog
Research och texthjälp: Michael Flinta
Fotograf: Lennart Durehed
Ljussättning: Jan Simon

Att kriga är inte bara att döda och bli dödad. Den största delen av tiden i krig går åt till väntan. På order, på förflyttning, på de korta utbrotten av våld. Medan man väntar behöver man hålla modet uppe och få tiden att gå. Äta och dricka, röka och tugga tuggummi, raka sig och plåstra om skavsåren, spela kort och lära sig några fraser på det främmande språket. Om detta vardagsliv handlar Armémuseums utställning "Saker och ting mellan liv och död".

Internet har gjort föremålssamlandet lekande lätt. Samlaren söker över hela världen på en och samma gång, granskar objekten på marknaden och fattar beslut om inköp utan att ens resa sig ur stolen. Det innebär att du och jag kan klicka ihop en samling av precis vad som helst – förutsatt att vi har en tydlig idé, ekonomiska möjligheter samt en synnerligen god känsla för ordning.

Den förre reklammannen Torbjörn Lenskog har alla tre. När hans samling av krigets vardagsföremål inte är utställd förvaras de mer än tvåtusen föremålen nerpackade och minutiöst välorganiserade. Dessutom besitter Lenskog en förmåga att exponera ting på ett drabbande sätt, så att få ställa ut sin egen samling på Armémuseum gissar jag var ett drömprojekt.

Resultatet är en synnerligen genomtänkt och ambitiös utställning, sammanhållen av ett formspråk så programmatiskt att det skulle kunna bilda skola. På exakt samma avstånd från varandra står ett 70-tal svarta montrar i rummet. De ska föra tankarna till de strikt geometriskt uppbyggda krigskyrkogårdar med snörräta rader av vita kors som förstummar en när man kommer utanför Sveriges gränser. Jag tycker dock att montrarna här mer liknar sarkofager, svarta, upphöjda och stiligt belysta. Att gå mellan dem är som att vistas i en gigantisk gravkammare.

I väntan på döden skulle soldaten sköta sin hygien och raka sig. Denna dagliga rutin kunde hålla ångesten på en armlängds avstånd.

För att inte innehåll och form helt ska uppsluka varandra har man hängt en del föremål i taket. Det är ett elegant grepp som lättar upp den gravallvarliga stämningen under valven. Tills man inser den inbyggda desperationen även hos det som dinglar. Uppkastat i luften som efter en krevad finns till exempel taggtråd, spadar, skor av halm, en livbåt, en antennanordning för radiosändning till havs och en druvklase byggd av vattenflaskor.

Just vattenflaskor finns det många av och de är också en så pregnant symbol för den moderna krigföringen (utställningen sträcker sig från 1800-talet fram till andra världskriget, med några senare undantag). Utan att vara identiska, eftersom varje armé hade sin egen design, är de ändå tillräckligt lika för att vittna till fördel för allas lika värde. Fiender såväl som allierade, alla behöver vi vatten! Om soldaten ska leva tills vi tar livet av honom, måste vi fylla hans vattenflaska. Vatten är en symbol för liv och för hopp, även här bland de anonyma dödas små tillhörigheter.

En mobil byggd av vattenflaskor bildar tillsammans en druvklase.

Att man häpnar inför många av föremålen avslöjar bara vilken naiv uppfattning man tidigare haft om livet i fält. Vi kan ju räkna ut att soldaterna behövde ficklampa, gasmask, karta, brevpapper, tandborste och tändstickor, men pussel och skivspelare och tuggummi och brylkräm och boxhandskar och kondomer? Tänkte inte på det. Den svensk som blev inkallad under beredskapstiden anmodades att medföra tre nystan snöre, hur många vet det idag?

Några föremål, som ett par musikinstrument, är tillverkade i skyttegravarna av material som fanns till hands. "Skyttegravskonst" är ett hjärtskärande begrepp som borde ha en given plats i kulturdebatten. Resten är specialtillverkat för att användas vid fronten. De käcka finska lottorna skrev brev hem på eget brevpapper. Specialgjorda putsstickor användes när man skulle blanka uniformsknapparna. Kokböckerna är för fältkocken, lådan med nattvardstyg är för fältprästen och det trevliga broderiet får under inga som helst omständigheter säljas till den civila allmänheten.

Vem hade trott att soldaterna mellan skottlossningarna hade tid för lite broderi?

De flesta av föremålen är europeiska, amerikanska och japanska, men en del kommer från den svenska beredskapstiden. Bland de svenskflaggade föremålen lägger jag särskilt märke till ett paket med "Kungafondscigarretten". Den skulle man röka med nationalistisk iver, för att samla in pengar. Ingen varningstext om skadlig rökning där inte. En varningstext hittar jag däremot på ett svenskt militärbrev, nämligen denna stränga påminnelse: "En svensk krigsman tiger med vad som rör försvaret." Missa inte heller den hopfällda cykeln för fallskärmshoppare, komplett med kattöga och ringklocka! Just så lagom diskret att dimpa ner bakom fiendelinjen med det åbäket, kan man tänka.

Fälttelefon, signallyktor, visselpipor och ”syrsor” att knäppa med – livet i krig kunde hänga på kommunikationen.

Inom varje monter är alla föremål numrerade och fakta ges för varje tunn broschyr, varje harskramla och vartenda tuggummipaket. Men i stället för textskyltar som beskriver och förklarar sammanhanget har Torbjörn Lenskog valt ett litterärt citat i varje monter. På så sätt förflyttas jag i fantasin till skyttegravarna i Tyskland, eller till Japan, eller till Frankrike. När jag läser hör jag för mitt inre en röst som berättar om sin verklighet. Samtidigt ser jag föremålen som ljudlöst talar lika högt. Effekten blir en sammansmältning av sinnesintryck. Som på film, fast starkare.

De litterära citaten är nog det som imponerar mest på mig. Tack vare dem kan man tillbringa nästan hur lång tid som helst inne i utställningen, för efter ett tag uppstår en ekokammare av röster. Citaten behöver inte ens handla om våld och umbäranden, de är nästan mer drabbande när de som här i Alan Sillitoes Sergeantens son närapå bubblar av entusiasm inför kriget: "Det första han fick av armén när han kom dit som fjortonåring var en kniv, en gaffel, en sked och en hårklippning, och därefter fick han ställa in sig i matkön och tåga till mässen där han tilldelades en väldig brödskiva rikligt påbredd med margarin och aprikossylt."

Tiden kunde gå långsamt i fält. Att fördriva den med sportaktiviteter var att föredra framför att söka upp kvinnligt sällskap och dra på sig en könssjukdom.

Imponerad blir man också av den skamlöst läckra katalogen med foton av Lennart Durehed. Inte trodde jag att jag skulle försjunka i beundran över det rostiga bladet till en spade från andra världskriget! Eller över en hopfällbar svensk kedjesåg, effektiv "för rensning av vegetation". Eller över första hjälpen-dosor med förmodligen ganska värdelösa preparat mot ormbett. Eller över kapten Thomsons teservis, där varje del är perfekt inpassad i lådan så att han hela kriget skulle kunna dricka sitt te så som det anstår en gentleman. Glöm märkesväskor och förföriska parfymer, det här går jag igång på!

För en pacifist är det faktiskt befriande att bevista en krigsutställning utan vapen. Och visst behöver vi begrunda även den här vardagliga sidan av krigandet för att förstå mänsklighetens blodiga historia. Ändå lyckas jag inte i samma tanke förena raffinemanget, civilisationen hos tekoppar och broderier, aprikossylt och skyttegravskonst, med krigets brutalitet och barbari. Det går inte! Kanske är det sist och slutligen om denna omöjliga ekvation som utställningen vill berätta?

Text och foto: Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är från och med april 2010 recensionsansvarig på UEForum.