BJÖRNENS ÅR I TAMMERFORS
 |
Björnens år Vappriikki* museumcenter, Tammerfors 100225-110109 |
Björnformat vapen från 1500 år före vår tideräkning. Foto: Finlands Nationalmuseum
Mitt i utställningen Björnens år står en brun chiffonjé med en mängd inramade fotografier av björnar. Det är en (signerad) konstnärlig installation som drar uppmärksamheten till sig. Så kan man i en utställning involvera kulturen i naturen,eller tvärtom, och påminna om att vi alltid rör oss i gränslandet mellan det vi tror är ren natur och det vi hoppas är mänsklig kultur (som måste försvaras).
För övrigt har utställningen ingen märklig scenografi utom att den är minutiöst genomtänkt, ganska långa texter, mycket bilder, uppstoppade djur i några glasmontrar, arkeologiska föremål långt in i utställningen och gosebjörnar på rad i utställningens entré. Att det alltså lika mycket handlar om människor även i de djupaste skogarna visar den oformliga kamouflagegröna "bunker" som fungerat som bostad för forskarna och fotograferna när de dokumenterade björnens år.
Björnen är Finlands nationaldjur, en mytisk kung, en anfader som dyrkades bland forntidens finnar som den gud som skulle säkerställa livet i jägarsamhället. Det fanns många hundra täcknamn för honom; "björn" rätt och slätt vågade man inte säga, ty då kunden han höra det och känna sig förrådd.
Utställningen följer björnens liv under ett år och diskuterar naturligtvis också den kontroversiella frågan om rovdjurets existensberättigande i ett uppodlat och civiliserat samhälle.
Jag är övertygad att stadsbor som jag – efter att ha sett den här utställningen – inget hellre önskar än att björnens kungarike måtte överleva och avkommorna fortsätta att behärska de djupa skogarna. Jag kommer aldrig att möta björnen när jag plockar blåbär men tanken på att den finns där bortom träden är djupt tillfredsställande.
Det finns lika många täcknamn för björnen som det finns dagar på året, upplyser en text och räknar upp en liten del av dem.
Utställningens Björnens år äger inte samma spirituella konstnärlighet och associationerna är inte lika djärva som i de "djurmonografier" (om flugan, hönan, råttan) som jag gillar så mycket i det naturhistoriska museet i Neüchâtel, men den har en rustik retorik och en medryckande bild-layout som lärde mig mycket, trots att jag bara läste en tiondel av texterna under det korta besöket innan vårt sällskap måste ila till nästa nya museum vid forsen i Tampere.
* "Vapriikki", sa de finlandssvenska cheferna på ett språk mittemellan finska och svenska när de talade med arbetarna i den f d textilfabriken – nu omgjord till stort och stiligt museum både för stadens historia och kulturhistoria. En stark utställning om inbördeskriget, Tampere 1918, skall vi återkomma till under hösten.
 |
Text: Eva Persson Bild: Antti Sompinmäki/Tampere Photo Archives |
Eva Persson är UEForums chefredaktör.
 | Musée de l´Histoire Naturelle, Neüchâtel i Schweiz |