EN OFRIVILLIG ARBETARKLASSHJÄLTE

Strindberg och arbetarrörelsen
Strindbergsmuseet, Stockholm 091205-101230

Huvudproducenter: Museichef Stefan Bohman och
1:e intendent Erik Höök
Bidrag från Stockholms Arbetareinstitutsförening
Byggarbete: Mats Norberg

På Strindbergsmuseet ryms både August Strindbergs sista hem (en permanentutställning som numera även är ljudsatt!) och plats för tillfälliga utställningar med anknytning till den store författaren. Går man på visit där nu så stiger man in bland röda fanor och säckvävsskyltar: "Socialisten", "Strindbergsfejden", "Folkbildningen" och så vidare. Utställningens underavdelningar är tydligt grupperade som stickiga kronblad kring den röda rosen, förlåt tråden: vänstern.

En politisk sida av August Strindberg måste flamma i rött.

Även om Strindberg var den som lanserade begreppen "överklass" och "underklass" på svenska, så anar besökaren att han inte var någon vanlig gråsosse. Strindbergs förhållande till arbetarrörelsen påminner i själva verket om hans förhållande till kristendomen: intensiv sympati och misstänksamt avstånd på samma gång. Denna ambivalens hos författaren är inte klart uttryckt i utställningen men vittnesbörden sitter där, enkelt häftade på väggen. Jag får själv lägga ihop bilden. Det känns bra.

En annan paradox som Strindbergsmuseet avstår från att skriva mig på näsan är den om hur Strindbergs texter samtidigt var finlitteratur och "smutslitteratur". Redan 1887 publicerades karikatyrer som varnade skolungdomen för att läsa något av Strindberg (man undrar om den varningen inte fick motsatt verkan) och det året utkom också John Personnes bok "Strindbergslitteraturen och osedligheten bland skolungdomen".

I det tidiga 1900-talet lyckades Strindberg med konststycket att å ena sidan beskrivas som "slipprig och osund" i församlingsbiblioteken och å andra sidan utgöra det främsta namnet i ABF:s kampanj mot smutslitteraturen. Gissa om Strindberg själv lade sig i den här Nick Carter-debatten, och gissa på vilken sida han stod! Sådant kan man fundera länge på.

För hundra år sedan spreds fruktan för att läsning kunde vara farligt. Motgiftet hette god litteratur och folkbildning.

Strindberg är en mästare i att stå på två olika sidor i striden, eller kanske snarare att hitta sin egen unika barrikad. Han är alltid paradoxal, vägrar att ansluta sig till något läger, säger ilsket upp kontakten med alla och envar. Det är som om han inte kan låta bli att använda en elak formulering också när detta kostar honom vän efter vän. Utställningen innehåller till exempel den synnerligen infama analysen av Heidenstams älskade femrading till stenarna där barn han lekt. Jag skrattar gott när jag läser Strindbergs lustmord på den.

Särskilt två perioder utmärker sig för Strindbergs politiska aktivitet, dels 1880-talet, dels de sista åren av hans liv, med Storstrejken 1909 och Strindbergsfejden 1910-1912. Mot slutet blev han verkligt älskad av arbetarna, som i en ofattbar omfattning deltog i insamlingen till ett tröstpris när Selma Lagerlöf fått Nobelpriset och det stod klart att Strindberg inte skulle få det.

Drygt hundra år gammal humor står sig väl än i dag.

I februari 1909 skrev Socialdemokratiska ungdomsförbundets organ Fram (vars redaktör var en viss P. Albin Hansson): "Om han är den främste konstnären, är nog ovisst, men att han som förkunnare, som förargare, som pejlare av människan, som nydanare, som tankars och själars omskakare står främst och över tävlan, vet varje något begripande litteraturläsare."

Fotografier, teckningar, årtal, händelser och föremål presenteras snyggt och prydligt.

Strindberg och arbetarrörelsen är en liten, enkelt konstruerad och lite gammaldags utställning. Här finns föremål som böcker och gatstenar (!), två tydliga tidslinjer, många bilder, belysande citat och informativa texter, men också sex olika filmer, bland annat en om Storstrejken 1909. Är det bara hundra år sedan denna bittra strid mellan arbetsgivare och arbetstagare utspelade sig? Det känns som en annan värld, ett annat Sverige.

Jag är både omskakad och road när jag lämnar Drottninggatan 85 och mer kan man knappast begära av ett museibesök. Jag frestas nästan att dra slutsatsen att även de tillfälliga utställningarna vinner på att som här produceras inom huset, där kunskapen finns och där man har erfarenhet av att presentera materialet för besökarna. En extern producent kan visserligen bidra med helt nya perspektiv och estetiskt överraskande lösningar, men är det alltid det som behövs? Jag tror faktiskt inte det.

Text och foto: Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är från och med april 2010 recensionsansvarig på UEForum.