ÄR DETTA EN MÄNNISKA?

(O)mänskligt är en samproduktion mellan Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar

Utställningstexter: Ola Larsmo (Forum), Simon Ekström
och Mikael Kurkaila (Etnografiska)
Formgivning: Birger Lipinski
Utställningsproducent: Josefine Floberg
Projektledare samproduktion: Dag Elfgren

Läs mer på hemsidan

Ända fram till nästa vår ska den pågå i Stockholm, dubbelutställningen (O)mänskligt. Därefter ska den ut på turné. Just nu kan man lära sig mycket om skallar, skelett, kvarlevor, kolonialism, ursprungsfolk, vetenskap och galenskap på Etnografiska museet i Stockholm. På Forum för levande historia visas en annan bild av samma grymma mynt: rasbiologi, arvshygien och en galenskap med nazibrun skugga. I båda fallen framgår det klart att just svenskar i modern tid utmärkt sig för sin omänsklighet.

Fattiglandet Sverige reste sig på några decennier och blev en rik nation. Nästan alla som bodde här fick det mycket bättre. Resten skulle rensas ut ur folkstammen såsom "undermåliga". Mellan 1934 och 1975 utfördes omkring 63 000 steriliseringar i Sverige, många av dem under direkt hot eller tvång.

Denna rationella och kallblodiga syn på andra människor märks vid samma tid hos de svenskar som reser utomlands. De återvänder lastade med likdelar efter att ha plundrat gravar i vetenskapens namn. Eller så inbjöds franska forskare att komma hit och gräva upp "lappskallar". Att den vite mannen rankas högst i varje hierarki ifrågasattes inte ett ögonblick.

Och sedan skulle det sorteras, organiseras, klassificeras – en klåfingrighet som liknar mani när man nu beskådar resultatet på museum. Hur många etiketter behöver vi på dem som inte passar in? Abnorm, defekt, mindrevärdig, psykiskt undermålig, obildbar sinnesslö, debil, oligofren, imbecill, torpid, idiot. Hur många mänskliga kvarlevor behöver en samling innan den blir komplett? Att man gick över lik för samlandets skull var uppenbart, men man kunde tydligen också tillåta sig rena bedrägerier.

Den omtalade "Bollnäsindianen" är ett riktigt falsarium. Pilspetsen har satts fast efteråt och det är tveksamt ifall det alls är en indian.

Varför just Sverige? Ett svar som ges här är att de katolska länderna har en annan syn på livets okränkbarhet, och de anglosaxiska länderna har en tradition av kritiskt tänkande och debatt. I Sverige, liksom i Tyskland, var folk bra på att tiga och lyda. Tillräckligt många svenskar i beslutsfattande ställning verkar dessutom ha varit sällsynt kapabla att blunda för lidandet som de "vetenskapliga" metoderna framkallade.

Kanske vetenskapen rentav fick ge legitimitet åt dunkla drifter, som hos zoologen Eric Mjöberg, han som njöt av att skära loss benen från köttet på döda aboriginer som begravts i träden. Eller Nils von Hofsten, sakkunnig i Medicinalstyrelsen och antinazist, som trots det drev på lagstiftningen om tvångssteriliseringar: "Sterilisering är ett så viktigt ingrepp att den enskilde inte bör få bestämma det själv."

Utställningarna väcker frågor och besvarar många av dem genom att lugnt och sakligt redovisa fakta. Bild läggs till bild, berättelse till berättelse. Varje besökare får ett eget kort, som startar filmer på skärmarna eller sätter igång röster i de lurar som står på borden. Här finns ett överraskande urval av föremål, foton, teckningar, tidningsklipp och citat. Jag drar ut lådor och kikar i titthål. I diskussionshörnan kan man lyssna till osynliga "medbesökare" och luta sig mot kuddar med provocerande broderier, till exempel Den spik som sticker ut blir slagen.

Vilken typ är du? Ditt människovärde kan hänga på pannans lutning.

"Vi måste ständigt vinna nya generationer för humanism och medmänsklighet." Så sade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth när hon invigde utställningen på Etnografiska museet. (O)mänskligt vänder sig tydligt till ungdomar, något som faktiskt gör det till en bättre upplevelse även för en vuxen besökare. Det kan bero på att tilltalet blir rakare och öppnare, inte minst i de interaktiva kioskernas värderingsfrågor. Själv svarar jag villigt på frågor om vem som bär ansvaret vid ett hatbrott eller vad framtiden kommer att fördöma i vår tid.

Fokus vilar på våra normer, hur vi delar in och etiketterar varandra. I en sådan här existentiellt laddad utställning blir formspråket avgörande för hur besökaren väljer att uppfatta budskapet. Det kunde så lätt ha halkat ner antingen i det moraliserande pekpinnediket eller i det kittlande spektakulära och lyteskomiska diket. Här finns ju faktiskt likdelar av många slag, foster i olika stadier, morbida vetenskapsmän, märkliga handikapp och psykiska sjukdomar. Men den strama formen balanserar upp ämnet.

På Forum för levande historia går inredningen i vitt, på Etnografiska museet är allting svart. I övrigt är det samma obestämbara miljö, svävande mellan hem och arbetsplats. Eleganta skrivbord, inbjudande soffgrupper. Är vi hemma eller på jobbet, är vi offer eller förövare, leder vi den här institutionen eller är vi inlagda här bland de andra sinnesslöa?

Utställningsmiljön är lugnande och oroande på samma gång.

Sverige har en del mindre vackra sidor i sin 1900-talshistoria. En sådan skamfläck är hur fattiga barn som blev föräldralösa kunde omdefinieras som sinnesslöa av samhället och tvångsomhändertas. En annan är alla de tusentals skelett som har samlats in från hela världen till svenska museer. Numera har många av dem återbördats till sina gravar men alltjämt återstår kvarlevor från 800 personer bara på Etnografiska museet.

Man går genom utställningarna med ett skevt leende. Då och då skakar man misstroget på huvudet. Hur kunde förnuftiga svenskar dras med i detta vansinne? Men man blir inte rädd. Bortopererat bukfett eller grå hjärnsubstans berör mig inte särskilt, steriliseringar och skallmätningar kan jag uthärda. Hur nära i tiden och hur avskyvärt det än är tillåter utställningen mig ändå att fortsätta reflektera på ett intellektuellt plan. Skräcken är hanterlig.

Bara ett enda inslag, som faktiskt finns i båda utställningarna, är för svårt att se. Det är filmen med den fyraåriga tyska flickan Valentina, multihandikappad men fullt ut en liten människa som nazisterna snart skulle mörda. Innan dess utförde läkare experiment på henne och filmade det med pedantisk noggrannhet. Någon minut klarar jag, sedan måste jag lyfta bort mitt kort och stoppa filmen. Mina fingrar kramar ett ångestsvettigt anteckningsblock.

Text: Pia Cederholm
Utställningsfoto: Tony Sandin

Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är från och med april 2010 recensionsansvarig på UEForum.