MYSTERIET MED STADEN
Lasse & Maja från LasseMajas Detektivbyrå |
Mysteriet med staden Arbetets museum, Norrköping 100313-101017 Utställningen är producerad av Arbetets museum i samarbete med fackföreningen Kommunal som fyller 100 år. Producent: Anna-Karin Svanberg. |
Det är en grå söndagseftermiddag när jag besöker Arbetets museum i Norrköping för att se utställningen "Mysteriet med staden". Ett brott har begåtts i staden Valleby. Fem kommunalarbetare har kidnappats. Nu gäller det att hjälpa deckarna Lasse och Maja från LasseMajas Detektivbyrå att lista ut vem kidnapparen är!
I museireceptionen utrustar jag mig med ett deckarkort och börjar leta efter ledtrådar för att kunna lösa brottet, och naturligtvis för att få min id-bricka som legitimerad minideckare. Staden Valleby och dess invånare är härligt gestaltade av författarna bakom böckerna LasseMajas Detektivbyrå, Martin Widmark och Helena Willis. Innan man som besökare träder in i Valleby möts man av en karta över staden och därefter träffar jag några av stadens invånare som står och pratar, eller snarare skvallrar, om den stora kidnappningen.
 Välkommen till Valleby! |  Vallebys invånare pratar om kidnappningen. |
Det första ljud jag hör när jag promenerar in i staden är sirener från en ambulans. Föraren är en liten flicka på endast några år. Själv kliver jag på ett brunnslock och hör plötsligt hur vatten spolar under locket. Det finns flera finurliga ljudinstallationer i utställningen. När man tittar in på toaletten inne på biografen hör man exempelvis plötsligt bajsljud från någon som sitter på toa. Det är ett mycket privat igenkänningsljud som i det offentliga skapar stämning av fniss och genans. I skolmatsalen där en av de kidnappade, Zamira al Forno, arbetar kan man höra hur hög ljudnivån i en skolmatsal är.
Bilderna och scenografin ger en humoristisk inramning till utställningen. Om det finns några stereotypa drag hos karaktärerna skulle det vara att samtliga framstår som en aning töntiga. Annars laboreras det med könsroller och etnicitet. Marja Kallionen, kommunens kidnappade rörläggare, är kvinna och den kidnappade barnskötaren, Kaj Bondesson, är man. Precis som Kallionens efternamn gestaltar Zamira al Fornos namn att flera av de arbetstillfällen som får våra kommuner och samhällen att gå runt idag bärs upp av personer som vid något tillfälle invandrat från andra delar av världen. Det är en blandning av viktiga ställningstaganden och humor. Men trots dessa positiva ord är det något som haltar i utställningen. Jag funderar hela tiden över vem den här utställningen vänder sig till.
Ambulansen i Valleby
På det visuella planet och med deckaruppdraget är det självklart att utställningen vänder sig till barn. Men frågan är vilka barn? Två sexåriga barn tackas i början av utställningen för sina insatser under utställningsarbetet. Samtidigt uppmanas icke ännu läskunniga barn att besöka utställningen tillsammans med någon som kan läsa. Texterna i utställningen är inte bara långa utan behandlar i vissa fall även komplicerade aspekter av kommunalt liv. Majoriteten av de barn som besöker utställningen denna söndagseftermiddag har ännu inte hunnit lära sig läsa. Det betyder inte att de inte kan njuta av den tecknade staden Valleby eller några av de interaktiva inslagen, exempelvis som att köra ambulans. Men det finns ett glapp mellan form, design, innehåll och barn. För lite äldre barn, 10-åringar som texten verkar vända sig till, framstår inramningen såväl som de interaktiva momenten som något barnsliga. Dokumentärfilmerna som visas om utställningens olika yrkesgrupper vänder sig mer till mig som vuxen än till barn. (Min favoritfilm är "Strövtåg i folkhemmet" från 1958 om rullstolsbundna Maj-Britt, 21 år, som på grund av sitt handikapp bor på ålderdomshem.)
Inom barnlitteraturen talar man om att ett litterärt verk kan ha ett dubbelt tilltal där barn- och vuxentilltal alterneras eller där författaren ibland till och med använder barns brist på kunskap för att underhålla den vuxne läsaren. Det är möjligt att utställnings-producenterna har haft som syfte att i ett och samma andetag tilltala olika barngrupper och vuxna. Jag ställer mig dock frågan om det fungerar. De barn som endast löser deckarmysteriet, vet de något mer om vad det innebär att vara kommunalarbetare? De som sett filmerna vet definitivt hur det var inom exempelvis äldreomsorgen på 1950-talet och idag. Men eftersom varje film endast har ett par hörlurar uteblir diskussionen mellan barn och vuxna om innehållet.
De yngre barnen som leker sig igenom utställningen har antagligen med sig en positiv upplevelse av bildspråket och att köra ambulans. De interaktiva prova-på-momenten är dock för få. Utställningen känns tunn när man börjar bryta upp den i olika besökarkategorier. Vad jag ser denna söndagseftermiddag är föräldrar och vuxna som går runt och inte bara assisterar utan mer eller mindre löser deckarmysteriet åt barnen. Jag ser barn som inte orkar lyssna på all den text som vuxna ska läsa upp för dem. Mitt i meningarna drar de vidare till något annat. På LasseMajas Detektivbyrå där chiffret ska kluras ut diskuterar vuxna sinsemellan hur saker och ting hänger ihop och ska tolkas medan de mindre barnen ringer till polisen för att anmäla kidnapparen.
Det är inget fel att skapa utställningar där barn och vuxna kan göra gemensamma upplevelser. Det är också bra när lek och kunskap kan blandas men det är just det jag undrar: Vad bär barnen med sig hem från utställningen?
Att göra bra utställningar för barn är inte lätt men "Mysteriet i staden" är på god väg. Ofta är det i de pedagogiska programmen som utställningarna lyfter eftersom man där kan kontextualisera icke-gestaltade intentioner. Men just gestaltningen är, tror jag, extra viktig för den yngre publiken. De brister som jag sett i utställningen tyder på att vi inte bör se barn som en enhetlig kategori. Man måste våga profilera utställningar till specifika åldersgrupper och inte försöka att nå alla. Även det dubbla tilltalet är svårt att omsätta.
Jag känner mig trots allt rätt nöjd när jag väl fått mitt deckar-id. Jag skulle dock ha velat bära med mig ett exemplar av Vallebybladet hem under armen så att jag när jag kommer hem i lugn och ro kan sätta mig ner, slå upp tidningen och läsa mer om och fundera kring kommunalarbetarna i Valleby.
 |
Text: Anna Sparrman Utställningsfoto: Fotografica |
Anna Sparrman är forskare vid Tema Barn, Linköpings universitet.