ERIC MJÖBERG - SKELETTSAMLAREN

	Etnografiska museet, Stockholm Invigd i maj 2009 Projektledare: Clas Günther Innehåll: Claes Hallgren Formgivning/scenografi: Anna Asker Texter: Claes Hallgren, Karin Wästfeldt Film: Johan Gabrielsson, Warick Thornton Tekniker: Bo Wästfeldt Bildspel: Kerstin Pettersson Ljus: Gert-Owe Wågstam, Thespis Light
Eric Mjöberg längst t v med några av sina medarbetare. Foto: Etnografiska museet

Foto: Ove Kaneberg

I maj 2009 öppnade Etnografiska museet utställningen Eric Mjöberg - Skelettsamlaren, ett tillskott till basutställningen Med världen i kappsäcken. I ett vitt kaklat rum med metallgolv presenteras berättelsen om biologen Eric Mjöberg och hans expedition till Kimberly i nordvästra Australien 1910-11.

Mjöberg samlade in forskningsmaterial av olika slag, bland annat flera mänskliga skelett. De har varit magasinerade på Etnografiska museet och återlämnades till Australien i oktober 2004.

I början av 1900-talet letade forskare efter "den felande länken", den art som teoretiskt sett borde finnas mellan människan och aporna. De "primitiva folken" kunde vara nyckeln till denna kunskap och studier av deras fysionomi, föremål, beteende och språk prioriterades. Utställningsrummet lyfter fram det vetenskapliga arbetet långt från föremålens ursprungsland, i ett laboratorium eller en obduktionssal där insamlade prover sorteras in i kategorier för att etiketteras och arkiveras.

Infogat i de blanka vita kakelväggarna finns två stora svartvita bilder. En grupp aboriginer sitter till häst klädda som cowboys i sitt jobb som "stockmen", boskapsskötare. På väggen mittemot står de i bushen, halvnakna med målade kroppar och knippen av jaktbumeranger i händerna. Dessa diametralt ställda bilder återspeglar aboriginernas verklighet när de arbetade som boskapsskötare och under regnperioderna återvände till byarna och sina traditionella liv.

I snedställda små bildspel – också inkaklade – berättas om den svenska expeditionen, vars medlemmar drog åt olika håll, och om aboriginernas liv i konflikt med brutala boskapsägare. Bildspelet avslöjar också hur kategorisering av människor följde samma mallar och tankesätt som insamling och kategorisering av föremål.

I ett stort vitrinskåp visas exempel på rasbiologisk kategorisering med en samling avgjutningar av människor med markant olika utseende märkta för sortering. Nr 5, nr 29, nr 14, etc. På en hylla ligger ett mätinstrument och en måttskala.

Det finns också en oerhört välgjord film, som man kan slå sig ner och följa i en avskild del av rummet där kaklet ersatts av varmt bruna, jordfärgade väggar. Gamla filmsekvenser varvas med nya och inramas av musik och berättarröst. Mjöberg skriver i sin dagbok om begravningsplatser där döda placeras i träd för att senare flyttas till grottor. Han stjäl flera skelett i olika stadier av förruttnelse, ju färskare desto bättre, trots lokalbefolkningens protester.

Vid utresan lurar han tulltjänstemannen.
- Ni har väl inga skelettdelar med er? frågar tullaren.
- Visst har vi skelettdelar med oss i lådorna, säger Mjöberg.
Men det är skelett av känguru.
- Ni är visst något av en skämtare, herr Mjöberg, menar tullaren, vilket Mjöberg håller med om.

I filmen berättar aboriginska kvinnor om sina traditioner och hur de hedrar sina döda idag. Livet i Kimberly liknar det Mjöberg mötte och kontrasten mellan de lugna vänliga aboriginerna och den vetenskapligt insamlande svensken på samma plats för cirka hundra år sedan är obehagligt stark. Det känns nästan som en mardröm snarare än en sann berättelse. Det är de utsattas historia som berättas och deras upprättelse som är i fokus.

Slutligen återbördas skeletten till Australien, efter en ceremoni på Etnografiska museet med musik, tal och försegling av transportlådor. I Australien ställs lådorna fram och aboriginer defilerar förbi och lägger en hand på dem.

En talesman beskriver hur viktigt det är att orätt som begåtts nu har korrigerats.
- Det var fel, som hände, men när man rättar det som var fel finns ingen anledning till fiendskap kvar, menar han eftertänksamt.

Eric Mjöberg - Skelettsamlaren består av ett fåtal väl avvägda texter, bilder och föremål, återhållet och överskådligt sammanställda. Scenografen Anna Asker och antropologen Claes Hallgren - vars forskning och bok ligger till grund för utställningen - har i en kongenial gestaltning lyft fram en kontroversiell del av svensk forsknings- och museihistoria. Komplicerade och svåra frågor om rasbiologi och repatriering behandlas i en spännande utställning som väcker intresse och skapar förutsättningar för nya diskussioner.

Text och foto: Jan Ohlin

Jan Ohlin är frilansande utställningsproducent