MEN VEM VANN SLAGET VID LITTLE BIGHORN? - om pedagogik och dramaturgi på Etnografiska museet

Nordamerikas indianer, ny basutställning,
Etnografiska museet, Stockholm, öppnad 25 oktober 2008

Manus: Staffan Brunius, Johan Gurt, Mikael Kurkiala, Karin Wästfelt
Form: Björn Ed
Grafisk form: Ann-Cathrine Lagercrantz
Bild och bildhantering: Tony Sandin
Bildspel: Kerstin Petersson
Teknisk produktion: Ulf Arklind, Leif Länsikylä, Masoud Moazeni,
Bo Wästfelt
Projektledare: Simon Ekström

Den nya permanentutställningen på Etnografiska om Nordamerikas indianer, First Nations, är naturligtvis imponerande och välgjord. Men den saknar på något sätt fokus. Och den reser frågor. Gamla tiders beprövade koncept, objektiva och balanserade framställningar, prövas här och kommer liksom till korta, trots det synnerligen intressanta materialet.

Kanske har utställningsmakarna glömt att fråga sig: Vad vill publiken veta? Vad är viktigt här? Är det någonting i allmänhet, eller är det sådana frågeställningar som ligger oss om hjärtat, en vinkel på materialet som vi kan ta in och uppleva?

Etnografiskas indianutställning bygger till stor del på museets samlingar. Just samlingarna av indianska föremål är en av museets stoltheter, de beskrivs som spektakulära. Vissa av föremålen har aldrig visats. De har därför fått uppta hela den första monterväggen, 20 meter lång, försedda med informativa texter och kartor. Den väggen är det första som möter besökaren, omgiven av det traditionella museimörkret. När ska någon våga tända i taket?

Det är ändå märkligt hur denna typ av föremål tycks ha tappat i intresse med tiden. De tenderar att bli allt ensammare i sina montrar. Inte bara deras egen historia saknas ju, ett helt sammanhang är borta. För hundratalet år sedan, när föremål från andra kulturer först dök upp på museer, kunde bara ett enda framstå som märkvärdigt, i kraft av att det rest så lång väg, att det kommit från en främmande värld, kanske ett slags trofé från kolonierna.

Men idag sitter världen ihop på annat sätt, både föremålen och själva fascinationen är daterade. Därför glider ögat lätt förbi dessa vackra flätade skålar, handredskap, tygstycken. För att få ut något måste man beslutsamt läsa och inpränta. Det är pedagogik med glesa maskor. Mycket faller igenom, det vill inte riktigt fästa.

Hur kan dessa kärl från Anasazifolket från år 1000 bli begripliga i en utställning...

Man söker någonting att relatera allt detta till. Först längre in hittar man det, i ett mindre rum som man med lite otur till och med kan gå förbi. Där finns just det fokus och det sammanhang som utställningen behöver. Här kan vi lära oss, och engagera oss i, indianernas sena historia, den som till sist blev krig och politik.

Vår idé om indianer är felaktig från början. "Indianerna" bestod av ett stort antal separata folk, med olika språk och levnadssätt, utspridda över en jättestor kontinent, till vilken de kommit vandrande från Asien för ungefär 10 000 år sedan. När de vita dök upp hade de alltså haft mycket lång tid på sig. Mycket mycket lång. Faktiskt lika lång tid som vi själva har haft på vår sida Atlanten.

Att tala om indianer kan därför vara lika exakt som det vore att bunta ihop alla européer och kalla dem t ex "columbianer". Indianerna utsattes för mycket grov hopbuntning av de vita. Olika sorters buntar under dessa människors sista hundra år som fria folk, sedan det kommit att bli aktuellt att hantera dem administrativt.

Det börjar på sextonhundratalet, löper över kolonialkrigen mellan England och Frankrike, självständigheten som gjorde det nödvändigt att hantera "indianfrågan" och avgöra indianernas identitet, ett stort antal märkliga avtal, tvångsförsäljningar av gigantiska landområden, fördrivningar, reservatsbildningar och – upplösningar, hårdhänt assimilering, lagstiftning och mer eller mindre högtidliga förklaringar, regelrätta krig där indianerna i längden var chanslösa, som Little Bighorn 1876, Wounded Knee 1890. Och så 1924: Alla indianer blir genom påbud uppifrån amerikanska medborgare - alltså finns inga indianer längre!

... som också innehåller fotografier tagna tusen år senare? Parad inför Oglala Pow Wows, Pine Ridge 1991

Hela denna sorgliga historia – den pågår fortfarande - skildras här föredömligt enkelt och sakligt i en film av Mikael Kurkiala. I rummet finns också texter och bilder som parallellt berättar om vad som utspelat sig.

Det är svårt att inte bli berörd. Indianernas historia innehåller något man alltid vetat något om, men kanske undvikit att ta in i dess helhet. Man frågar sig varför den har fått ett så litet utrymme. Har man betraktat den som alltför kontroversiell för en basutställning?

När man tagit del av den, blir den hela utställningens kärna. Allt det andra; föremålen, modellerna, associationerna till populärkulturen, de samtida bilderna av reservatsliv och indianer på motorcykel… kommer sedan att relateras till detta som ändå någonstans är det centrala i vårt eget indiantrauma, delaktigheten i de vitas övergrepp. Föremålen, hur intressanta de än är, får sin relief och sitt innehåll mot denna bakgrund. Utan den blir de bara utställningsföremål, vetenskap, ja just någonting i allmänhet.

Jag tänker att man borde nog ha vänt på det hela, givit indianernas och de vitas gemensamma historia en övergripande plats och låtit just den bli incitament för ett vidare intresse. Även om det kunde ha tett sig som en journalistisk vinkel, en snävare och mer känslomässig redigering.

Många museer hamnar nog i en liknande valsituation när de ska göra sina permanenta utställningar. Etnografiska har haft ett unikt material här som bara delvis har gestaltats. Jag utgår ifrån att man fört diskussioner och försökt hitta en balans, men inte tillräckligt fokuserat på vad som kan bli centralt i människors upplevelse, alltså på dramaturgin i detta dramatiska ämne.

Det är en balansgång mellan en förlitan på att människors nyfikenhet räcker till, och driften att berätta en historia, ge ett mer eller mindre tillspetsat eget perspektiv. Jag tror att man måste våga det senare.

Text: Thomas Tidholm
Foto: Tony Sandin

Thomas Tidholm är författare