EN STULEN VÄRLD
 |
Världskulturmuseet, Göteborg Textbearbetning: Christian Penalva, innehållsproducent Cajsa Lagerkvist, projektledare Forskning och bakgrundtexter: Christian Penalva, innehållsproducent, Världskulturmuseet Anna Javér konservator, Världkulturmuseet Gloria Esteban arkeolog, Världkulturmuseet Adriana Munos, intendent, Världkulturmuseet Leonide Velarde, arkeolog La Société Suisse des Américanistes, Genève |
Vill du ha en mumie? / Hjärtliga hälsningar Tage.
Det du håller på att samla låter väldigt fint och blir tacksamt mottaget, även så en mumie, svarar dåvarande chefen på Göteborgs Museum.
Korrespondensen mellan museet och en insamlare på svenska ambassaden i Lima är ett av flera motbjudande exempel på museers engagemang i handeln med kulturföremål, som presenteras i utställningen En stulen värld på Världskulturmuseet i Göteborg. Det som tidigare var ett äventyr som inte bara inbringade stora pengar utan även ära och berömmelse betraktas idag som en smutsig hantering i klass med vapen- och narkotikahandeln. Trots det finns det fortfarande villiga köpare. Och var handeln förr någorlunda öppen är den idag lika aktiv, men fortgår i det fördolda.
Om inte de ledande museerna kan anta mer rigorösa normer och avbryta sitt trivsamma och medgörliga förhållande till privatsamlare, är det troligt att plundringen kommar att fortgå i oförminskad omfattning. Att dagens situation inte är bättre än vid mitten av 1900-talet påpekar professor i arkeologi Colin Renfrew och Neil Brodie vid Stanford University’s Archaeology Center. Om det inte fanns en marknad funnes det ingen illegal handel.
Paracastextilierna är en av Göteborgs mer tveksamma stoltheter. Samlingen innehåller 100 textilier från Paracashalvön i Peru. Där fann gravplundrare i början av 1900-talet bland annat en 2000 år gammal boplats med ett stort gravfält på 429 st nedgrävda så kallade gravbylten. Arkeologer och museer var inte sena att dela plundrarnas entusiasm och snart började platsen tömmas på sina föremål och på sin historia.
I varje grav hade den döde placerats sittande och lindats i lager på lager av rikt smyckade textilier, som bevarats i ett utomordentligt skick tack vare det torra ökenklimatet på platsen. Färgerna var och är än i dag kraftfulla, mönstren fantasieggande och tekniken elaborerad. Det här handlar om utsökt hantverk som får museet att tala om konstverk hellre än hantverk och man tror att textiltillverkningen var del av en rituell handling. Textilbotten har vävts av bomull och bilderna broderades med fint spunnet garn från lamadjuren vikunja och alpacka. Göteborgs paracastextilier kommer alla från ett och samma gravbylte. I början av 30-talet kom de till Göteborg och den Etnografiska avdelningen på Göteborgs Museum via den svenska Generalkonsuln i Peru, Sven Karell. Till gåvan fogades hans önskan. Om någon eller några af de sända föremålen skulle komma att utställas och det skulle vara bruk att förse dem med uppgift om gifvaren, så får jag af praktiska skäl anhålla att ett undantag tillsvidare göres för mig.
När nu Paracassamlingen efter ett ha fått vård och vila sedan de visades förra gången åter är på tapeten är det det museala samvetet som står i fokus. Musealt ja. För ett rent samvete är bara modernt ibland. Idag är det tack och lov på uppgång när fler i alla fall säger sig värna miljön, mångdfalden och de mjuka värdena. Att dessutom fundera över museernas roll i ett större samhälleligt perspektiv känns både fräscht och efterlängtat.
Men jag tror inte Världskulturmuseet bara har känsla för vad som är inne. De har också en rasande spännande och fängslande historia att berätta och producenten Christian Penalva gör det både elegant, intelligent och innehållsrikt. Texterna är många men föredömligt korta utan att brista i vare sig form eller innehåll. De exponeras på lutande ljusbord tillsammans med bilder och enstaka föremål i montrar. Informationen är uppdelad i två: om plundringen och om paracastextilierna. Å ena sidan brännande material å andra sidan fängslande fakta. En sju minuter lång film berättar om hur textilierna kom till Göteborg.
Utställningens första rum är fyllt av fakta som får en skön kontrast i det andra rummet, härligt tomt på text. Här får textilierna tala fritt. Kort information om vart och att av föremålen finns i en liten katalog att låna och bära med sig om man blir nyfiken på vävteknik eller tolkningar av figurernas innebörd. Belysningen i rummet är dämpad av hänsyn till texiliernas känslighet och de exponeras i till synes enkla montrar men med noggrann klimatisering. Stillsamma ljudinstallationer får besökarna att dämpa samtalstonen. Vi rör oss stilla i spåren av en medmänniskas sista vila. Paracastextilierna i Göteborg vittnar om en våldsam och cynisk historia, men har med hjälp av Världskulturmuseets respektfulla händer återfått den värdighetde förtjänar.
 |
Text: Caroline Owman 081111 Utställningsbilder: Världskulturmuseet, Göteborg |
Caroline Owman arbetar som konservator och utställningsproducent på Kulturen i Lund.
Hon är också frilansande kulturskribent.