Utställningen Alla dessa stolar handlar inte om stolar. De 47 utställda exemplaren finns där "bara" som underlag för en diskussion om hur en museisamling kommer till. Göteborgs stadsmuseum äger 700 stolar, men hade kunnat välja vilket annat föremål som helst som exempel för visa folk vad som har styrt museets föremålsinsamling under snart hundra år, deklarer de utställningsansvariga.

I en inledande korridor ställs frågor och görs påståenden som förbereder besökaren på vad utställningen vill avhandla (något av avhandling vilar nämligen över denna utställning). -Vad är viktigt att samla? Är gamla föremål mer värdefulla än nya? - Ska museet ta emot gåvor? Har maktens föremål ett särskilt värde? - Museets uppgift är att samla, bevara och förmedla. Museet tar hand om föremål för evig tid. Hur lång är evigheten? Särskilt den sista, filosofiska, frågan oroar de flesta museer, utan att något sätter den överst på dagordningen. Alla dessa stolar släpper frågan redan i utställningens entré.

Korridoren mynnar ut i en installation av modern masstillverkning av stolar, därefter en liten kammare ägnad kubbstolen, den urholkade trädstammen, som funnits i Sverige sedan järnåldern.

Sist når man gemaket, ett så skarpt och brokigt färgsatt rum att man först vill backa ut. Här repeteras flera av de inledande frågorna och kompletteras av andra, t ex Hur har stolarna hamnat på museet? Och så plötsligt en fråga som vidgar perspektiven, Vad avslöjar museets stolsamling om tid och rum, om klass och kön?

Besökaren som läser texterna får svar. Det är korta frågor, snabba svar. Stolarna som illustrerar frågeställningen ruvar i specialinredda montrar. Formgivarna har lekt fram tids- och miljötypiska scenografier: Runt Torgny Segerstedts stol på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning står rader av kast för trycktyper, den okände läsarens länstol, så vanlig att museet glömde köpa in den till sin samling, har sin monter inklädd med tidningsidor, prinsessans fotpall omges av guldkronor, bakom en nationalromatisk pinnstol ringlar sig runrader.

Tar inte dessa uppfinningsrika monterarrangemang till slut loven av stolarna? Jo, men det är ju inte stolarna det handlar om, utan om samlandet av dem och i slutändan om museets roll i samhället. Det stämmer, men riktar inte den skiftande monterscenografin tankarna åt så många håll att huvudmålet – att självkritiskt granska museets olika insamlingsideologier - tappas bort?

De populärvetenskapliga och lättlästa texterna är upplysande men inte livgivande. Stolarna kan inte jämföra sig med varandra, inpressade som de är var

och en i sitt fack, dessutom ofta fråntagna både volym och stofflighet på grund av den häftiga ljussättningen.

När föremålen både i tanke och form reduceras till illustrationer i en museologisk diskurs är skriften ett bättre medium än utställningen. Så kan man tänka. Men jag vill gärna tänka att den historierevision som många museer nu ägnar sig åt skall kunna ställas ut i en gestaltning där efterklokheten trots allt inte får sista ordet.

Till sist en fundering: Två professionaliteter har samarbetat om Alla dessa stolar, historforskarnas och formgivarnas. Har de haft riktigt samma mål med utställningen?

Gå och se den!