MARIA - drömmen om kvinnan
 Genom ett blodrött tygdraperat valv gör man entré i Mariautställningen, för tillfället blåtonad. |
Barocksalen i Historiska museet, Stockholm 080920 - 091130 Musik: Eva Dahlgren Texter: Maria Sveland, Eva Brunne, Mia Åkestam Dansvideo: Kalagni, av och med Virpi Pahkinen Scenograf: Katrin Brännström Ljussättning: Ellen Ruge Producent: Helene Larsson |
I utställningen Maria - drömmen om kvinnan återkommer på många ställen frågan: Vad betyder Maria för dig? För UEForums recensent Åsa Dahlin har den medeltida Mariabilden varit en följeslagare sedan barndomen. Hon välkomnar utställningen som ett behövligt experiment men önskar att de konstnärliga uttrycken hade knådats ytterligare till en gemensam koncentration.
Konkurrensutsatt Maria
Historiska museet marknadsför utställningen Maria – drömmen om kvinnan som en "totalupplevelse" och ställer frågan vad Mariamyten betyder för oss idag. De unika medeltida Mariaskulpturerna ska möta nutida konstuttryck. En scenograf och en ljussättare från teaterns värld har skapat olika scener om Maria där skulpturerna spelar olika roller. Besökarna kan komma nära föremålen, se hantverket och vad som döljer sig på baksidan. Museet lockar med konstfull ljussättning, specialskriven musik, texter och filmad dans.
Men håller de medeltida Mariaskulpturerna för påfrestningen av att paras ihop med "nutida konstuttryck" och arrangeras i grupper? Lyfts deras subtilitet och magi fram? Uppstår den hisnande känslan av närvaro i stunden och kopplingen till historien i mötet med föremålen? Eller riskerar besökarnas möte med medeltidens Marior att drunkna och banaliseras i Historiska museets vilja att ge en exceptionell "totalupplevelse", ett gränsöverskridande allkonstverk? Frågorna är många redan innan jag kommer fram till museet.
Utställningen sedd från entrén.
Färgad av Maria
Mina förväntningar på utställningen är i viss mån också färgade av tidiga möten med Mariabilder. Som flicka stod jag inför de medeltida kvinnoskulpturerna i många av kyrkorna på Gotland. Jag minns känslorna som väcktes. Madonnorna var inte skrämmande utan tillåtande, svagt leende, milda och starka. En personlig och vänskaplig relation växte fram. Vissa av medeltidens Marior känner jag sedan tidigare museibesök.
Jag är väl förberedd på en ny form av Mariaupplevelse. Men inte att en känsla av ömhet skulle infinna sig inför deras sårbara ensamhet när de står där i konstlade grupper utsatta för växlande färgad belysning. Små knappt synliga lampor väljer åt oss betraktare vad som ska betonas hos kvinnofigurerna, ett ansikte, ett bröst, det lilla barnets tår. Den klokhet och det lugn som tidigare var så självklart hos madonnorna har satts ur spel. De är konkurrensutsatta. Jag hör en man som kommenterar att han tycker vissa madonnor är fula och oproportionerliga som vore det en skönhetstävling. Å andra sidan kan jag också se en ung kvinna som tar tid på sig och noga betraktar varje liten del av de olika madonnorna och verkar helt uppfylld av en högtidlig stämning. Kanske blir även relationerna mellan Mariorna levande för henne, såsom jag tror att det är tänkt.
Utställningens scenograf och ljussättare är hämtade från teatern.
Tidigare möten var med personen Maria, subjektet, den unga kvinnan och modern, en upphöjd medsyster. Här reduceras mitt möte med madonnorna till konstfullt ordnade och belysta objekt. Det gör mig sorgsen, och Eva Dahlgrens röst stärker den känslan och ger den rum och tillåtelse. På nåt sätt förstärker det och ger liv åt barndomens minnen. Om jag inte haft dessa minnen tänker jag, kanske jag reagerat annorlunda och inte störts så mycket av den överbelastade utställningsformen. Jämförelsen finns där mot tidigare erfarenheter lagrade i minnen, vare sig vi vill eller inte. En kort sekund därefter sker så ett närmande till madonnorna igen, de är så unga mödrar tänker jag, jag skulle kunna vara deras mor och krama dem och avlasta med barnet en stund. Kanske kan de trots allt också hjälpa varandra, bara de får hjälp att börja prata lite?
Myten om Maria
Vid ett av de seminarier som anordnas i anslutning till utställningen lyssnar jag till Gunilla Iversen när hon berättar om Hildegard av Bingen, en skrivande nunna verksam på 1100-talet. Hildegard skrev mängder av verser om Maria. Gång på gång upprepas samma budskap om ödmjukhet och Konungens inträde i en kvinnokropp: O hur stort detta mirakel: att Konungen trädde in i en ödmjuk kvinnokropp. Gud lät detta ske genom att upphöja ödmjukheten över allting. Det var den ödmjuka Mariabilden jag mötte som barn. Den heliga oskuldsfulla jungfrun som också var mor. Då, var den bilden, eller myten, inte så märklig. Nu, som vuxen kvinna är den allt mer smärtsam och problematisk.
Historiska museet vill ge oss en mångfald av Mariatolkningar. Det finns små sidorum där videofilmer visar intervjuer med olika kvinnor om vad Maria har betytt för dom. Vid mitt besök är det Kristina Lugn och Gunilla Röör som intervjuas. Vi kan också se ett bildspel med dokumentärbilder av kvinnor från hela välden, alla tagna av kvinnliga fotografer, i ett angränsande rum. Magasinet Existeras nummer Idealkvinnan kan vi ta med hem. Vi kan riva av skrivna blad med texter. Journalisten Maria Sveland ser bebådelsen som ett övergrepp, en våldtäkt på en trettonåring där det fantastiska är att Maria ändå förmår älska Jesusbarnet. Konsthistoriker Mia Åkestam säger att Maria fått representera medeltidens upphöjda vishetsideal. Prästen Eva Brunne ser att Maria använts som förebild för många. Men Maria har även gjorts till en passiv mottagare utan egen vilja, ett redskap för mäns vilja.
Bland de många nutida konstuttryck som möter Mariabilderna från medeltiden ses här ett långsamt, dröjande dansframträdande.
Välbehövlig ambivalens
Jag har lyssnat när ansvariga vid Historiska museet berättat om avsikten att göra en angelägen Mariautställning. De säger att de velat beröra känslomässigt och kroppsligt med starka konstnärliga uttryck, men också intellektuellt genom att framhäva kontraster i tolkningen av Mariamyten. Utställningsproducenten Helene Larsson beskriver att hur hon än vänder och vrider på Maria blir hon ambivalent – ömsom kritisk och ömsom attraherad. Just denna ambivalens känner jag inför utställningen och alla de ambitioner och uttryck som den laddats med.
Maria - drömmen om kvinnan är ändå ett välbehövligt experiment om ett angeläget ämne. Ambitionerna med utställningen är djärva och generösa, och det gör att den kommer att inspirera framåt. Inte minst för att den utmanar gängse föreställningar om en utställning av historiska föremål. Det engagemang den redan väckt bland många med motstridiga uppfattningar vittnar om dess betydelse.
Historiska museet vill och kommer att nå en bred publik. Många av landets blivande konfirmander ska till exempel besöka utställningen. Och ungdomarna kommer troligen att ha en vital nyfikenhet inför Mariamyten för att den presenteras på ett så collageartat sätt.
Collage
De stora pedagogiska ambitionerna om ett slags "allkonstverk" har blivit ett resultat som både imponerar och bekymrar. Mitt samlade intryck av själva utställningen förblir collageartat. Museet har velat så mycket med Mariautställningen, men inte kunnat ta avgörande beslut om att reducera i effekterna och vara tillräckligt varsam med både madonnor och besökare. Totalupplevelsen uteblir, den hade krävt att de konstnärliga uttrycken knådats ytterligare till en gemensam koncentration. Istället blir mitt intryck splittrat och på gränsen till trivialt, de konstnärliga uttrycken tar ut varandra och föremålen underordnas, istället för att framhävas.
 |
Text: Åsa Dahlin 081201 Utställningsbilder: Christer Åhlin/SHM och Jesper Kjaergård |
Åsa Dahlin är arkitekt, tekn.dr och arbetar på Riksantikvarieämbetet i Stockholm.