SPÅR AV SPÅR

Falkenbergs museum
080613 -080824

Text och bildurval: 1:e antikvarie Christina Taube
Gestaltning: Debbie Thompson
Utställningstekniker: Bengt-Arne Karlsson
Digitala fotoramar: Patrik Hallberg

Samma dag som Falkenberg öppnade nytt "stationshus" (hus med två vänthallar) ute på slätten öster om stan öppnade stadens museum en väl researchad och fint iscensatt liten utställning om hundra år av lokal järnvägshistoria.

Cirkeln är sluten även gestaltningsmässigt och med samma klagomål från tågresenärerna: tåget stannar alldeles för långt utanför stadens centrum.

Järnväg, tåg, stationshus – tre ord med särskild lockelse: möten och avsked, glädje och tårar. Bortom det välbekanta lockar det okända. De allra första resenärerna liknade tågresan vid fågelns snabba flykt, ett nytt och hisnande äventyr.

Att gå en sväng om stationen blev från första stund ett folknöje. Vilka kom och vilka for? Arkitekterna å sin sida visade stort intresse för den nya byggnadstypen; de kunde likaväl rita en palatsliknande anläggning som ett mera lågmält hus med förankring i lokal byggnadstradition.

Tåget och dess kringverksamhet var en modernitet i ett samhälle fortfarande präglat av den förindustriella tiden. Detta påminns man om på en sommarutställning på Falkenbergs museum, med den fyndiga titeln "Spår av spår", liten till omfånget men rik på information och utmärkt iscensatt; resväskor av olika slag och ålder talar s i t t tydliga språk. I bild och text får vi följa 100 år av lokal järnvägshistoria.

Stationshuset, ett verk av Adrian Peterson (1835–1912) i påkostad nyrenässanstil, låg till en början i gränszonen mellan öppna fält och och åkerjordar samt småhusbebebyggelse. Tillkomsten av järnvägen, invigd av Oscar II i september 1886, innebar startskottet för en ny era. Utanför den åldriga stadskärnan växte en "ny stad" upp med raka gator och hus med anknytning till järnvägen, som hotell för resande och tjänstebostäder; i var sin ståtliga villa bodde stationschefen och kyrkoherden. På armslängds avstånd från stationshuset hade nämligen stadens nya kyrka uppförts, invigd 1891, också denna signerad Adrian Peterson.

Järnvägsbyggande handlar också om avancerad ingenjörskonst, i detta fall en ny bro över Ätran, nedom Tullbron, en ståtlig skapelse i sten från 1700-talet. Nu var det järn som gällde. De olika delarna, som tillverkats i Stockholm, hade sänts på järnväg(!) till staden. Hopsatt var bron 59 m lång och med två hängande spann. Att järnvägen drogs rakt genom den gamla stadskärnan och tvärs över ruinerna av en medeltida borg bekymrade föga.

I slutet av 1930-talet hade denna konstruktion, liksom banans sträckning, gjort sitt och ersattes av en ny bro närmare hamnen, 270 m lång, i stål och buren av sju kraftiga pelare i sten. Resenärerna bjöds nu på en utsikt över stadens äldsta torg, pittoreska trähus och S:t Laurentii kyrka från 1300-talet. Lika lite som förra gången hade man tagit hänsyn till skyddsvärd miljö. En kartbild på utställningen visar järnvägens dragning under de två perioderna. Däremot får vi inte veta att Falkenberg är den enda stad i Sverige där man vid två tillfällen låtit tåget ta vägen rakt genom en medeltida stadskärna.

Nu är cirkeln sluten. Järnvägen och dess hållplats – mycket mer är det inte fråga om – har i dagarna flyttat ett bra stycke utanför staden. Omgivningen är åter öppna fält och några enstaka hus. En viktig och drygt hundra år gammal historia har nu berättats på stadens museum.

Text och bilder: Hjördis Kristenson