FÖR GUDS SKULL

Om kyrkans heliga rum

Stockholms läns museum, Nacka

Producent: Mats Vänehem
Innehållsansvarig: Gunilla Nilsson
Utställningsformgivare: Katharina Wahlstedt och Jonathan Wahlstedt
Grafisk formgivare: Katharina Wahlstedt
Utställningsteknik: Bosse Åström samt museets personal

Katharina Wahlstedt och Jonathan Walstedt arbetade som frilansande formgivare, de övriga är anställda vid Stockholm läns museum.

Foto: Eva Persson

Vissa utställningar recenserar vi även om de redan är borta ur sinnevärlden, helt enkelt därför att i dem fanns ett nytänkande som UEForum gärna vill sprida kännedom om. För Guds skull. Om kyrkans heliga rum är exempel på en sådan utställning

Dopfunten på sin nuvarande plats i kyrkan samt en av de rörliga informationsbänkarna.
Foto: Mats Gustavsson

För guds skull en är rumsligt och konceptuellt sett tvådelad utställning, där jag är särskilt förtjust i första delen. Den handlar om - eller snarare där erfar kroppen, vilka funktioner en kyrkobyggnad har, hur de "heliga rummen" är placerade i förhållande till varann och var den traditionella praktinredningen, predikostol och altare, har sin plats, var dopfunten står nu och var och varför den tidigare hade en annan placering. Texten som berättar att kyrkorna från början saknade bänkar och folk åhörde predikan stående återfinns på ett av de rörliga podierna i långhuset. Även detta ett gestalningsgrepp som känns i kroppen och gör att den nyvunna kunskapen läggs på minnet.

En liturgisk färgskala i inredningen bidrar till fiktionen. Foto: Elisabeth Boogh, Stockholms läns museum

Uställningens kyrka är naturligtvis förminskad (fast Noderöns medeltida kyrka i Storsjön, som jag besökte i somras, var bara aningen större än utställningsrummet i Nacka) men de i trä konstruerade spetsvalven med nedhängande vita tygstycken gav rummet höjd och fint mjukt ljus. Att utställningsrummets eget tak med lufttrummor och rör är synligt mellan de gotiska valven gör inget, tvärtom, man förstår att här är det en fiktion, inte en rekonstruktion som man skall förhålla sig till.

Jag tycker att den fysiska interaktiviteten kunde ha utnyttjas mer, att viljan att överallt informera med texter tog bort den stämning som rummets utformning och den vackra musiken var avsedd att skapa och att illustrationsprincipen (original, fotokopia eller symbolisk avbildning) inte var konsekvent. Krucifixet i plexiglas visade hur effektivt en symbolisk reducering av något välkänt kan fungera.

Kyrkliga textilier i original och en skugga från krucifixet i plexiglas. Foto: Mats Gustavsson

Kanske borde man gjort symboliska markeringar i moderna material som plexiglas till huvudprincip i första rummet. Och låtit originalen glänsa och betraktas i mer lugn och ro i påföljande rum. Med lite omdisponering av den utställningsytan och dess innehåll hade det varit möjligt.

Men det pedagogiska och estetiska greppet i kyrkdelen är lockande, innovativt och utvecklingsbart både arkitektoniskt och konceptuellt.

Text: Eva Persson