TAKE ACTION
En utställning i samhällsteorins tjänst
 Flera konstnärer medverkar i utställningen med fristående verk. Här ett utsnitt ur Wall storage. |
Världskulturmuseet Göteborg Museets medarbetare: Clara Åhlvik, Anna Thelin, Cajsa Lagerkvist, Karin Lundmark, Christine Palmgren, Bettina Kirchhoff, Farzaneh Bagherzadeh, Anna Javér, Sophie Nilsson, Linn Nyberg-Ekengren, Luis Morais, Johan Tengelin, Jens Sandberg Externa medarbetare: Anna Skagerfors, utställningsformgivare Anna Wemmert, ljussättning Stellan Vinthagen, School of Global Studies, Göteborgs universitet Brian Palmer, gästprofessor, Göteborgs universitet Karl Palmås, Handelshögskolan, Göteborgs universitet Otto von Busch, HDK, Göteborgs universitet AV teknik, Primetec, Stage-IT, Supervisual |
Vad är det som driver samhällen framåt? Varför väljer människor att revoltera? Är revoltörerna hjältar eller vandaler? Sådana "eviga" frågor vill Världskulturmuseets omfattande utställning Take action diskutera. Inte oväntat manas besökaren att reflektera över vilken position hon själv vill inta. Tidlösa begrepp som "samhälle" och "revolt" är centrala för utställningens berättande, deras betydelse avgränsas emellertid redan i inledningstexten. Därmed sätts ramen för resten av utställningen. Det blir, enligt min mening, något problematisk.
Utställningen börjar sålunda med att presentera en tankefigur som beskriver två olika samhällsmodeller, en historisk och en samtida. Den historiska modellen liknas vid en maskin, var det några problem med maskinen löstes de av experter. Liknelsen med maskinen beskriver den tilltro som en gång fanns till den sociala ingenjörskonsten. I dag dominerar en annan modell för samhället, datorn. Är det några motsättningar eller problem bygger medborgarna upp parallella system istället för att lita på experter. Den sociala ingenjörskonsten kan vi kasta på historiens soptipp, den skapade i sina värsta former rashygieniska klassifikationer. Datormodellen däremot tycks uppmuntra oss att frigöra oss från förtryckande system, skapa alternativa lösningar. Skuggsidan av denna modell, social fragmentering, reflekterar utställningen inte över.
Ett av skåpen ur vägginstallationen Wall storage. Vid behov ska man kunna krossa glaset och delta i en samhällsförändrande aktivitet. Produktion och distribution Revolution Industries.
Eftersom utställningsmakarna försvuret sig åt möjligheterna som ligger i att upprätta parallella system blir utställningens historiska del okritiskt behandlad och berättelserna från samtiden utan problematisering, men framförallt fragmentariserade. De historiska exemplen på socialt motstånd är tagna från suffragetterna, anti-apartheid rörelsen och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Berättelser om motstånd och kamp i förgången tid syftar till att relativisera samtiden. Revoltörerna sågs ofta som upprorsmakare av sin samtid, men historien har givit dem rätt.
Dåtidens revolterande människor kunde förmodligen föreställa sig ett samhälle, det fanns kognitiva ramar för deras kamp, nämligen ett samhälle på nationell basis. Kan "datorsamhället" - i sin rörlighet och frånvaro av hierarki - någonsin skänka dessa kognitiva ramar? I utställningens samtidsdel cementeras bilden av det "gamla" kontra det "nya" samhället genom två bilder projicerade på en vägg: en högrest katedral och ett platt nätverk. Katedralen representerar ett hierarkiskt uppbyggt samhälle, i det platta nätverket är människor förbundna med varandra horisontellt. I montrar visas exempel på motståndsstrategier och social förändring, som skapas av folk engagerade i nätverk.
Det som slår mig är hur okritiskt dessa exempel förs samman. Fredspritagarens Muhammed Yunus, vars bank ger mikrolån till människor i materiell nöd, presenteras i samma andetag som en hemstickad Gucciväska, en kritik av konsumtionskulturen. I ena fallet är systemet upprättat för att fylla grundläggande materiella behov, i det andra fallet en mer diffus kamp mot varumärken. Risken att protesterna mot varumärkena övergår i samma expressiva individualism som de vill motarbeta, tycks utställningsmakarna blunda för. Muhammed Yunus bank och den stickade Gucciväskan blir exempel på parallella system och inte exempel på det faktum som de egentligen illustrerar, nämligen att våra konflikter och våra behov är så extremt olika - världen över.
Men vad händer med förmågan att föreställa sig och artikulera egna och andras samhälleliga behov? Det som är utställningens sympatiska och viktiga budskap, att ta makten över våra egna öden, blir tyvärr samtidigt dess svaghet. Jag är av den enkla åsikten att jag gärna ser mig själv och mina medmänniskor åldras och dö inom ett sjukvårdssystem som är någorlunda jämlikt i fråga om resurser och kompetens. Dö vill man nog inte göra inom de parallella systemen. Likaså vill jag att barn i framtiden har en hyfsat fungerade kommunal skola som inte är upprättade efter ”datorns” eller "basarens" logik, där de som inte är helt nöjda bestämmer sig för att upprätta ett parallellt skolsystem. Det är inte svårt att se vem som vinner på det. Jämförelsen är kanske lite överdriven, men det visar trots allt på tankefigurer och världsbilders blinda fläckar. Blinda fläckar som alltid är tacksamt att ge sig på i efterhand, med facit i hand.
 |
Text: Peder Lindgren Uställningsbilder: Världskulturmuseet |