DEN MÄNSKLIGA RESAN

Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm
Basutställning invigd 2008, pågår tillsvidare

Projektledare: Christina Ritzl (NRM)
Formgivning: Kerstin Olsson, Karin Ahlgren
(Ahlgren Edblom arkitekter)
Innehållsansvarig: Lars Werdelin (NRM)
Innehåll/Pedagogik: Susanna Edvall (NRM)
Foto: Staffan Waerndt

Lucy och Lucien
© Photo: P.Plailly / Eurelios 2007 - Reconstructions: Atelier Daynès Paris

Den mänskliga resan... Om det nu var en resa. Och om det var hit den skulle. Svårt det där med evolution. Svårt att undvika det tänkandet. Har vi utvecklats?

Översikt över utställningen, mammut i förgrunden, människan i bakgrunden.

Homo Habilis och apornas släkträd.

Vad var det som hände då någon gång för sex miljoner år sedan när en varelse kom fram ur buskarna och såg ut som... något annat. Ja, något helt annat. Sahelantrophus tschadensis, på Elisabeth Daynes rekonstruktion ser han ut att vilja säga oss någonting, men ingen vet om han kunde säja någonting alls, eller i så fall hur välartikulerat. Han liknade ändå ingenting som funnits tidigare. Han hade ett ansikte.

Fyra miljoner år senare fanns Paranthropus Boisei. Han ser glad ut, om man kan säga så, ett stort brett huvud med en stor käft, jättekäkar som han tuggade kvistar med. Men vad tänkte han under tiden?

Vi vet inte så mycket om dessa varelser - som inte var människor och kanske inte ens var på väg någonstans. Hur uppstod de? Vårt eget antropocentriska tänkande säger oss förstås att vi måste finnas, men planeten hade faktiskt bevisat motsatsen i några miljarder år och kommer att göra det igen. Möjligen skulle man kunna tro att den just då blivit nyfiken på att få se något nytt.

Paranthropus Boisei, en människoart.
© Photo: P.Plailly / Eurelios 2007 - Reconstructions: Atelier Daynès Paris

Detta gåtfulla – vadan och varthän? - är starkt närvarande på Naturhistoriska Riksmuseet, trots att själva utställningen kan ge sken av att inga frågetecken finns. Den Mänskliga Resan ingår i den stora basutställningen om jordens förhistoria. Den satsar på saklighet, den är lyckligt befriad från effektsökeri och den problematiserar ingenting. Rekonstruktionerna av forntida människoraser ger istället ett nästan torrt och kanske förledande vederhäftigt intryck. Det är sant som Lars Linder säger i DN att cromagnonmänniskan, vår rasfrände, kunde vara hämtad ur någon hollywoodproduktion och att han är påfallande vithyad. Men det är en ganska marginell anmärkning mot en i övrigt märkvärdigt okontroversiell framställning.

Neanderthalare och Cromagnonmannen.

Min enda reservation gäller att Människans resa måste vara hennes tankar snarare än hennes allt naknare, allt spensligare kropp. Medvetandets födelse, avspeglas outgrundligt i ansiktena, som förresten alla är olika och tycks göra olika resor. Somliga, t ex neandertalarna, kom aldrig fram.

Människan är alltid inuti, det gäller nog även dessa hominider. Här får vi veta hur de såg ut. Och det är frustrerande, men också överväldigande, och naturligtvis det enda som kan visas. Här handlar det om att dra slutsatser av tänder och benbitar. Ämnet (paleontologi) är stort men inrymmer inte språkutveckling, eller förhistorisk filosofi, hur den än kan ha formulerat sig. Pedagogiskt befinner sig denna utställning på samma nivå som Nordiska Museets berömda samemonter*. Titta, såhär såg det ut!

Men här räcker det långt.

Homo sapiens

Text: Thomas Tidholm, juni 2008
Bilder (då ej annat anges): Staffan Waerndt

* Läs Thomas Tidholms recension av Sápmi