KONSTNÄRER KOMMENTERAR NYTT VETENSKAPLIGT BEGREPP
 |
Changing Matters The Resilience Art Exhibition 12 konstnärer om begreppet Resiliens Projektledare: Frida Cornell Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm 080412-080907 |
Är Changing Matters en utställning som förverkligar drömmen om ett möte mellan konstens praktik och tänkande och vetenskapliga discipliner som naturvetenskap och teknisk forskning? Eller bara första steget mot ett samarbete mellan konstnärer och vetenskapsmän som på sikt fråntar konsten dess kritiska funktion i samhället?
I ett före detta naturaliekabinett på Naturhistoriska riksmuseet visas under några månader en konstutställning, producerad i Sverige med den engelska titeln Changing Matters. The Resilience Art Exhibition. Riksmuseet är en mastodontbyggnad, och innan jag kom fram till konstutställningen hade jag traskat genom två stora utställningar om människan. Nu visste jag allt om artens utveckling och kroppsliga funktioner, men hurudan är människan innerst inne- i själen? I Changing matters anade jag ett svar. Stående mittemellan Teemu Mäkis fotosvit Be Your Enemy och Tuula Närhinens installation Frutti di Mare slog det mig att människa är opålitlig och kreativ.
Ett bra offer för den nya resiliensforskningen?
Två av havets frukter skapade av Tuula Närhinen och ännu ej namngivna av forskningen.
I Be your Enemy har Teemy Mäki fotograferat ett antal personer som var och en fått ikläda sig tre roller: rollen av sig själv, rollen av sin idol och rollen av sin värsta fiende. I den triptyk där konstnären porträtterar sig själv omges han av sin idol, Natacha Atlas, och sin värsta fiende, George Busch. Det man kan föreställa sig och det man kan klä ut sig till kan man förmodligen också förvandlas till, om omständigheterna medger eller – kräver? I så fall är vi människor rätt opålitliga.
Alla förbannar dem som kastar onedbrytbart avfall i havet – utom kanske Tuula Närhinnen som skapar konstverk av vad hon hittar på sina strandpromenader. I vattenfyllda plastbaljor simmar färggranna och lustigt ihopkomna skulpturer, människoskapade amöbor och fiskar som forskarna ännu inte hunnit namnge. Installationen Frutti di Mare låter låter oss möta den kreativa människan. Även ur naturförströringen utvinns något gott och roligt.
Flera av utställningens verk är sådana paradoxer, innehåller en dubbelhet, som bekräftas av de diskreta textskyltarna och verkens uppfordrande innehåll fördjupas i den utmärkta katalogen. Det är dock ingen vanlig skrämselutställning om miljöförstöring i vår tid. Verken är utvalda för att kommentera och tolka ett nytt inom många områden användbart begrepp som kallas resiliens. Ordet står enligt utställningskatalogen för "kapaciteten att klara av förändringar och vidareutvecklas".
"Utställningen förverkligar drömmen om ett möte mellan konstens praktik och tänkande och vetenskapliga discipliner som naturvetenskap och teknisk forskning."
Det säger konstprofessorn Peter Hagdahl som är konstnärlig ledare för Mejan Lab, en viktig medproducent i utställningen. Han är också medlem i den jury som valt ut de tolv verk (foto, film, skulptur, videoanimation, ljudinstallation) som utställningen består av.
Detalj av Stress Call of the Stringing Nettle av Christine Ödlund i samarbete med kemisten, Anna Karin Borg Karlsson. Det audiovisuella verket gestaltar brännässlans rop på hjälp när den angrips av sin fiende vinbärslarven.
En annan medlem av den internationella juryn är den kanadensiske professorn Frances Westley. Han tror att "konstens och konstnärernas förmåga att forma vår förståelse är omfattande", men tycks inte vara helt nöjd med resultaten i den nu färdigställlda utställningen. Konstnärerna bör komma in på ett tidigare stadium i forskningen, anser han:
"Kanske går det nästa gång vetenskapen och konsten möts på temat resiliens att använda bilder som produktivt underbygger och formar vetenskapligt kunnande på nya sätt."
Det stämmer att utställningens verk förhåller sig väldigt fria till forskningen.
Med undantag av parets Gunilla Bandolin - Sverker Sörlin gemensamma verk Sealed Prototype, en lyxbil inklädd med djurtarmar och en gestaltning av fångenskap i överflödet, som är svår att frigöra sig från, är det bara Christine Ödlund som harangerar en namngiven forskare i sin gripande bild- och ljudinstallation om en nässlas kamp för överlevnad. De andra verken tycks vara skapade utifrån ett stort engagemang för relationen människa-miljö i ett globalt krisläge, men utan direkt samröre med vetenskapsmän.
Och kanske är det denna frihet i förhållande till forskningsverksamheten som gör att utställningen är både intressant och bitvis rolig, trots en alltför trevande "hängning". Varför inte göra riktigt rent hus i det gamla Naturaliekabinettet och inlemma ljuset från yttervärlden i utställningen? I entrérummet tar Paul Matosics flera meter breda video Defining Moments loven av de övriga verken; den imposanta kupolförsedda salen kunde ha utnyttjas bättre. Men ger man sig till tåls – resiliens, har jag hört, förstås av vissa forskare som förmågan att låta saker verka, att bida tiden - hittar man fram till konstverken både fysiskt och mentalt.
Jon Brunberg 19 Years är en blixtsnabb videoanimation, som bygger på konstnärens egen forskning och dokumentation av folkliga uppror världen över. Med en politisk världskarta som bakgrund blossar massdemonstrationerna upp och lämnar en prick på kartan.
Frances Westleys önskan om ett mer långtgående samarbete mellan konst och vetenskap, där konstnärerna inte bara kallas in som "förmedlare och illustratörer av teorier, program och verksamheter som satts igång av forskare eller forskningsledare" utan ingår från början i forskarlagen, låter sig höras. Men sådana "inbäddade konstnärer" skapar väl inga genuina konstverk? Konstens kritiska roll kräver kanske inte ett fullständigt utanförstående från konstnärernas sida, men ett samhälle som bereder dem möjlighet att genomföra projekt baserade på egen forskning.
Vetenskapssamhället behöver sina kritiker.
Eva Persson, april 2008