INDUSTRILAND

Initiativtagare/Museidirektör Anders Lindh
Producent/konstnärlig ledare Ann-Sofie Axelsson
Projektledare Niklas Cserhalmi
Projektledare Torsten Nilsson
Biträdande producent Johanna Haverlind
Bild- och ljudproducent Olle Emilsson
Utställningsform aPolis
Grafisk form Hjärta Smärta
Föremålsansvarig Ulrika di Martin
Textförfattare/etnolog Birgitta Burell
Textgranskning/bollplank Maths Isacson
Tekniskt ansvarig Stefan Johansson
Konstruktion/tekniker Sonny Löfvall
Belysning Andersson & Co AB
Uppbyggnad Arbetets museums tekniker och frilansande tekniker

Den 14 april 2007 öppnade Arbetets museum sin "i särklass största" utställningssatsning hittills. Med Industriland – när Sverige blev modernt säger sig museet vilja ge den historiska bakgrunden till skapandet av välfärdslandet och industrinationen Sverige. Fokus är perioden 1930-1980. Utställningen kommer att visas under fem år och är ett samarbete med näringslivet, fackföreningsrörelsen, forskare och arkiv. UEForums utsände Stefan Teleman har sett utställningen

Utställningen handlar om ALLT! förklarar en text i entrén.
Är det möjligt? Att beskriva ett halvt århundrade på ett våningsplan av Arbetets Museum? Naturligtvis inte, det måste vara en skämtsam ursäkt för ett projekt som kommit att likna ett uppslagsverk om tiden 1930-1980. Att välja fokus och tidsperiod för modernitetens framväxt kan ge olika resultat beroende på vem som väljer. Kanske var det "välfärdens" tillkomst som utställarna ville belysa, eftersom välfärden nu långsamt är på väg att erodera. Flera inledande reformer kom redan på 30-talet men först efter andra världskriget tog utvecklingen fart.

I denna alltomfattande ambition presenteras det nya, det tillkommande, men vad försvann? Vilka fick betala?
Hantverkare blev utkonkurrerade. Bara i det samhälle jag växte upp försvann skräddare, sömmerskor och skomakare. Tre affärer stängdes och ett mejeri, ett bryggeri och en kvarn upphörde med sin verksamhet.Två prylar på utställningens löpande band, en knapptelefon och en telefonsvarare, får mig att associera till en annan yrkesgrupp, telefonisterna. Alla människor i telefonväxlarna är borta, det finns ingen att tala med, man blir stum. Folk försvinner, det finns ingen att fråga. Jag irrar "ensam" runt på museer, i varuhus och affärer. Att inte behövas är Industrilands baksida.

Utställningens löpande band visar vad som kom istället. Jag kollar fascinerat alla saker som museet samlat in från "folket". Varje årtionde har sin kollektion och återseendet är roat nostalgiskt. Detta är ett trendbrott i museets historia. I museets barndom (Arbetets museum öppnade 1991) förklarade man att det inte skulle bli ett prylmuseum, men nu har alltså "museets första föremålsinsamling" genomförts. Ett tecken för vad?

Hur stor får en utställning vara? Hur mycket orkar man vid ett museibesök? Hur många återvänder till utställningen. Personligen föredrar jag mindre utställningar, där inte faktamängden är så överväldigande.

Industriland rymmer dock magnifika rum,
t ex den inledande diagonalen, den s k arenan, med en dammsugare i täten följd av TV, tvättmaskin, SAAB, och kylskåp. På sidoväggarna fyra meter hög storbildprojektioner. Det är en bildmässig entré som imponerar! En detalj: dammsugaren har placerats på ett specialdesignat "podium", som är en skulptur i sig! Andra lösningar verkar tillkomna främst för att härbärgera så mycket fakta som möjligt, det gäller t ex den märkliga väggen med skor inplacerade i ett slags dykarklockor.

Men ett "jukeboxrum" med danssteg i mönster på golvet utövar samma lockelse på mig som det löpande bandet. Här kan jag välja mellan ett tjugotal melodier från varje årtionde. Jag frossar i musikminnen, allt ifrån Ulla Billquist till Fats Waller. Arbetets Museums vackra utställningssalar, det är högt i tak och fönstren är många och stora, kräver rumsliga lösningar, som svarar mot våningsplanets egenskaper. De stora svartvita porträtten i fönstren har dom kvaliteterna liksom det löpande bandets inramande, eleganta u-form. Det gäller också entrérummet, "arenan".

Normalt brukar en katalog komplettera med teori och annat icke utställningsfäigt material, så icke här. Industriland blir till en gedigen faktalabyrint i sval, färgfattig utställningsestetik. Alla prylarna på löpande bandet, märkta av tidens tand som de är, gör motstånd. Deras slumpmässiga möten med varandra påminner mig om en loppmarknad. Frågorna får jag ställa själv.

Recension: 0704501
Text & bild: Stefan Teleman
Stefan Teleman är konstnär, bosatt och verksam i Norrköping