2-1 TILL NORGE
- i utställning som blandar kungligt och bondskt
Livrustkammaren, Stockholm 051102-060917
Livrustkammaren
Utställningen Brödrafolkens väl handlar om unionen mellan Sverige och Norge 1814 – 1905. Tiden skildras med de fem unionskungarna Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV och Oscar II som huvudrollsinnehavare, men med drottningarna och det norska folket som tydliga medspelare. Idén till utställningen kommer från Maihaugen i Lillehammer, en av Norges främsta kulturhistoriska samlingar, och visades där under 2005.
Oscar I på unionsfrimärke och på norskt allmogeskåp. Vapnen i bakgrunden är ur sonen Karl XV:s stora vapensamling och befinner sig i basutställningen en trappa ner.
Livrustkammaren förfogar över en lika magnifik som socialt orepresentativ föremålssamling - kläder, vapen och fordon som tillhört kungafamiljerna i Sverige sedan Vasatiden. Inte desto mindre har museet lyckats knyta de kungliga föremålen och historierna runt dem till nutiden vid rätta tillfällen. Den spirituella och humoristiska Princessor var det senaste jag såg av det slaget; dessförinnan minns jag den imponerande utställningen Drottningar – kvinnlighet och makt (1999), där landets första damer efter lång tid av internt motstånd äntligen fick beträda catwalken. Ann Grönhammar, utställningens idégivare och producent, gjorde också den i förstone förbryllande, därefter underfundiga utställningen Gustaf Vasa Tur och retur (2003) om svenska folkets kungaminnen under 500 år, tillsammans med konstnären och uppfinnaren Johan Rosenqvist.
Storslaget och teatralt på avstånd...
Ann Grönhammars feministiska perspektiv och intresse för folket runt kungligheterna sätter nu spår i det norsk-svenska projektet Brödrafolkens väl. Drottningarna får vederbörlig plats - vilket är helt korrekt för en tid då kungens politiska makt minskar och kungafamiljens representativa roll ökar. De blir mer synliga för folket genom bland annat järnvägsnätets utbredning, och kungliga gåvor till folket besvaras med folkets gåvor till kungafamiljen. Samarbetet med ett kulturhistoriskt museum har medfört att det i Livrustkammarens tunga montrar avsedda för kungliga praktkläder nu också står folkdräkter, övre bondeklassens högtidsplagg. Det förändrar blicken på de kungliga kläderna, och vad är en utställnings uppgift om inte att bryta vaneseendet? Medproducenten Else Braut vid Maihaugens kulturhistoriska museum har bidragit till att även annan norsk folkkonst ger liv åt utställningen.
... exakt och intimt på nära håll. Monter i kronprinsparet Karl och Lovisas rum.
Det andra positiva med Livrustkammarens samarbete över kölen är att den norske, numera stockholmsbaserade arkitekten Fritz Halvorsen har engagerats som utställningens formgivare. Han har lyckats förändra utrymmet för tillfälliga utställningar, från långtradig rad av rum med väggfasta montrar utmed ena långsidan och en balustrad mot tomma intet på den andra, till en svit av snarare kvadratiska rum, där man kan röra sig bakom vissa montrar och se delar av utställningen sväva i luften långt utanför balustraden. Han låter ofta golvet inne i montern avslutas först ute på publikens revir. Det fördjupar montrarna visuellt men också åskådarens relation till den utställda historien: vi är åtskilda i tid, men här och nu har vi rummet gemensamt. Ett trick teatrarna använt i decennier men som jag ser för första gången på ett museum! Smak av teaterkulisser har de rumsinramade veporna. De spända spetsgardiner, som nödtorftigt skymmer slottsvalvens skrovliga tegelvägg hos kronprinsparet Karl och Lovisa, gör ett borgerligt intryck, och för också tankarna till den allt bräckligare kungamakten, manifesterade i den blivande Karl XV:s alla politiska nederlag gentemot en begynnande folkmakt.
Inne i montrarna är allt material autentiskt. Något manipulerande med föremål eller bilder - för att till exempel spela upp den dramatik som omgav såväl inledningen som avslutningen av unionen - blir det inte frågan om. Unionskungarnas offentliga och privata roller i politiken utvecklas och gestaltas i stillebenform. Ljusare, lättare men för övrigt lika suggestiva som Gösta Hillfons kompositioner i basutställningen. I sin ambition att också berätta politisk historia når Brödrafolkens väl dock inte målet. Det hade krävts ett större brott med den antikvariska kontrollen av museiföremålen. Med både skarpare och mer ambivalenta föremålskombinationer, och inte bara bönder som främmande fåglar i montrarna, hade utställningen förmodligen nått ett stycke längre.
Föremål stillebenartat utställda kan ge en adekvat bild av privatsvären. Karl XIV Johans toalettartiklar och Desiderias strumpor... men är ingen effektiv urtställningsform för att skildra politisk turbulens. Byst av Oscar II och dokument från den dramatiska upptakten till unionsupplösningen.
På problemet med de välskrivna men ändå statiska texterna inne i montrarna hittar utställarna till slut en lösning, det upptäcker man i sista rummet. På en onödigt undanskymd plats utspelar sig ett fiktivt drama runt den fredssinnade drottning Sofias säng. Krigshetsaren, den blivande kungen Gustaf V, står till höger om henne och till vänster den andre sonen, prins Eugen, som stöder sin mors plan på en fredskonferens. Det är inledningen till unionsupplösningen sju år senare, och Oscar II kan inte bestämma sig, han vacklar mellan sin hustru och den tyske kejsaren William II, som skymtande i bakgrunden manar till krig. I denna pratbubbleshow finns ansats till det som alla museiutställningar har svårt att gestalta nämligen politiska konflikter och personliga motsättningar.
 |
Recension: 060220 Text: Eva Persson Foto: Fritz Halvorsen |