KAN EN UTSTÄLLNING SE UT HUR SOM HELST?

John Stones
Total Design Sourcebook
Display
2-D and 3-D Design for Exhibitions, Galleries, Museums, and Trade Shows
A RotoVision Book 2008

I en påkostad bilderbok om utställningar blandas kommersiella total-digitaliserade utställningar med teknikfria experiment med konstnärlig eller pedagogisk inriktning.

Under 1900-talets slutskede ville många städer sätta sitt namn på kartan med hjälp av spektakulära museibyggnader. Frank Gehrys Guggenheim museum i Bilbao 1997 överträffar förstås alla i namnkunnighet och museet fick avsedd effekt: att förvandla en nedsliten arbetarstad till en kulturstad dit "alla" måste resa.

Nu ser man en annan trend, säger den engelske journalisten och designkritikern John Stone. I sin bok Display, 2-D and 3-D Design for Exhibitions, Galleries, Museums, and Trade Shows vill han visa hur en ny yrkeskår av designers utmanar arkitekterna genom att göra själva utställningsgestaltningen lika uppseende väckande som museibyggnaden. På så sätt skapas nya dragplåster i kampen om turisterna.

Men husarkitekterna är naturligtvis kvar på planen även som utställningsdesigners. Mest känd bland dem som varvar utställningsbygge med husbygge är Jean Nouvel. I boken presenteras hans basutställning i Musée du Quai Branly i Paris, vars uppseendeväckande exteriör han också formgivit. Enligt Stones bryter Nouvel med samtida museologiska normer, genom att göra interiören till en totalmiljö där inredningen är så överdådig att föremålen i montrarna framstår som besökets bonuseffekt. (UEForum visade såväl exteriör- som interiörbilder i en recension 2007.)

Att designa utställningar tycks ibland vara mer tillfredställande än att rita hus. Den danske arkitekten Kai Uwe Bergman förklarar att "när man som arkitekt skapar en byggnad är det bara ett fåtal personer som upplever den fysiskt. För de flesta blir det en bild i en bok eller en tidskrift. I en utställning får du någoting mitt emellan".

Kai Uwe Bergmann presenterade arkitektkontorets BIG verksamhet i en utställning i New York 2007 med bland annat en legomodell i jätteformat.

Stora designkontor som bara sysslar med utställningar är inget nytt. Den energiske Frank Appelbaum, direktör för världens största museidesignfirma, har varit inbjuden till olika seminarier i Sverige. Han visar hänförande bilder från utställningar världen över, men känslan av industriell produktion minskar så småningom åtminstone mitt intresse för hans i princip sympatiska folkbildningsprojekt.

Museet över det portugisiska språket (Museu da Lingua Portuguese) i San Paulo i Brasilien, är ett verk Ralph Appelbaum Associates. Byggnaden ligger direkt ovanpå en järnvägsstation, och i ett 105 meter långt utställningsrum visar 35 projektorer elva olika bildspel om den brasilianska kulturen. I de trekantiga montrarna mitt på golvet skall föremål, foton och texter, som är mycket traditionellt sammanställda, fördjupa kunskapen.

Stephen Greenberg, vars londonbaserade Methaphor har rykte om sig att vara både seriös och förnyande, talar om autencitet som något typiskt för museiutställningen. Just nu arbetar Metaphor med det stora egyptiska museet som öppnar i nära anslutning till pyramiderna i Giza 2010. (Då skulle jag vilja vara där!)

Rum i Michelangelo Drawings: Closer to the Master på British Museum i London. Metahors stillsamma utställningsarkitektur (man efterstävade stämningen i ett renässansbibliotek) öppnar möjligheter för sensationella upplevelser av många slag. Om man lägger sig på bänken ser man motiven i Sixtinska kapellet från samma avstånd som Michelangelo när han målade dem.

Jag skulle tro att de flesta stora kontor för utställningsdesign till skillnad från Methaphor och Ralph Appelbaum Associates överlever på uppdrag från storföretag och kommersiellt inriktade mässarrangörer. Flera sådana "expofirmor" presenteras i Display. En kallar sig Imagination och har (hade?) Ford Motor Company som huvudklient.

Ford ville ha något fullständigt annorlunda, något som inte gjorts tidigare. Vi skapade en dramatisk, storslagen form som hade metaforiska undertoner men också fungerade praktiskt. Det säger Martin Grant, ledande 3-D designer på Imagination om gestaltningen av ett evenemang för Fords insäljning av nya bilmodeller i Las Vegas.

Det löpande bandet, bilindustrins främsta utsvettningsredskap, bär numer upp prylar i utställningar. Det kan man uppleva på Arbetets museum där ett ålderstiget band blivit ett rörligt podium för konsumtionsvaror från 1900–talet. 2007då Industriland öppnades i Norrköping, dinglade halvfärdiga produkter runt på en betydligt modernare löpandebandställning på möbelmässan i Köln.

När möbelarkitekten Patricia Urquiola skulle ställa ut på den årliga möbelmässan i Köln ville hon inte på brukligt sätt visa färdiga produkter på podium. Eftersom hennes möbler produceras industriellt lät hon dem passera revy - i olika stadier av produktionsprocessen - på en ställning för löpandebandsproduktion.

På ett annat ställe i det här numret av UEForum gör Margareta Klingberg en distinktion mellan att formge innehållet i en utställning och att gestalta det. I Display presenteras två övertydliga exempel på en sån skillnad, Museum of Croydens överlåtande av folkets föremål och minnen till designföretaget FAT ( Fashion Architecture Taste) och Museum of Broken Relationships gestaltad av konstnärerna Drazen Grubisic och Olinka Vistica.

För ett decennium sedan vallfärdade museiintresserade till den fattiga londonförorten Croyden för att följa hur några hängivna museologer skapade ett museum över stadens historia inte genom att beskriva institutionernas framväxt och maktägarnas karriärer utan genom att gå ut till "folket" och försöka få dem att medverka till ett framtida museum som baserades på deras livsberättelser kompletterade med föremål de sparat. Minst två tillfälliga utställningar blev till, The Living Memorial Show samt Lifetimes, öppnad 1995.

Jag såg dem aldrig men kan inte tro (eller jag vet genom beskrivning) att de inte på något sätt liknar den exentriska "ommöblering" av det insamlade materialet nu som nu blivit fast utställning i ett viktorianskt Klocktorn utanför museet. Så kan det gå när beställarna tappar omdömet.

Formgivarna säger sig ha velat skapa en ”spöklik atmosfär” i viktoriansk anda kring föremålen. Dessa som vid överlämnandet till museet var väl använda vardagsföremål från arbetarhem vilar nu som kronjuveler bakom i vissa fall skottsäkert glas (att döma av de närbilder som också finns i boken).

Kanske var Museum of Croyden från början lika flärdlöst i sin utställningsdesign som ett annat museum som också samlar vanliga människors vardagliga föremål, Museum of Broken Relationships. Det fungerar som en vandringsutställning med kläder, leksaker, verktyg, prydnadssaker och andra föremål med det gemensamt att de vittnar om ett förhållande som tagit slut. Att få hjälpa till att bygga upp ett museum om något de har erfarenhet av ger människorna en chans att undvika känslomässig kollaps, när passionen upphört, tror museiskaparna, de kroatiska konstnärerna Drazen Grubisic och Olinka Vistica. Vandringsutställningen kompletteras med ett online museum.

”Det är mycket demokratiskt, om du donerar något tillsammans med en kort beskrivning placerar vi det i ett museum. Det sker anonymt och om det inte förolämpar någon ställs det ut. Så vi kan väl säga att vi har lyckats skapa verklig interaktivitet”, säger Drazen Grubisic. Två föremål ur Museum of Broken Relationships.

Som synes rymmer Display utställningar av vitt skilda slag. Det både stimulerar och irriterar tankeverksamheten när man bläddrar i boken. Varje utställning får en bred presentation, två stora uppslag med perfekta bilder och personliga uttalanden från det ansvariga designkontoret. Synd bara att så få av projekten är daterade. Men de är säkert rätt färska, och eftersom de alla verkar genomarbetade och välbyggda har de ännu inte passerat bäst före datum för den utställningsintresserade.

”Trailern anländer till små städer, undervisar om gruvarbete genom ”oral histories” och söker aktivt efter nya gruvarbetare att intervjua”, berättar Jake Barton från designkontoret Local Projects. Beställare är Flandrau Science Center och den kopparklädda husvagnslika trailern turnerar i Arizona och New Mexico.

Av de 54 utställningar som presenteras är ingen svenskt. När jag läser om The Miners´ Story Project tänker jag på den gamla husvagn som två magisterstudenter från KSM (Kultur samhälle mediegestaltning vid Linköpings universitet) på uppdrag av Sörmlands museum inredde för att ställas upp i småorter och initiera dokumentation av ungdomskulturer i Sörmlands län. Men det finns fler svenska utställningar som skulle passa in i Display, inte bland de kommersiella giganterna men bland de mer småskaliga och experimentella projekten.

Vem dokumenterar och sprider kunskap om svenska sakutställningar? Inte skall en ideellt arbetande webbtidning som UEForum behöva dra hela lasset?

Text: Eva Persson
Foto: Ur boken Display

Samtal med Margareta Klingberg
Forum, debatten om designade utställningar
Världen, Musée du Quai Branly
Recension av Industriland 1