MUSEUM FÖR ETT RÖTT SAMHÄLLE

Hedwig Kraeutler, Otto Neurath
Museum and Exhibition Work: Spaces (Designed) for Communication
(Frankfurt am Main: Peter Lang, 2008)
ISBN 978-3-631-55973-4

"Framtidens museum bör […] inte organiseras efter mina idéer, utan så som besökarna och användarna skulle vilja se det om de gavs tillfälle att bilda sig en uppfattning om denna fråga." Så uttryckte 1933 den österrikiske filosofen, sociologen och museimannen Otto Neurath sin vision om museernas framtida utveckling.

Neurath (1882–1945) är en central person i utställningsmediets historia, och det "sociala och ekonomiska museum" han 1925 öppnade i Wien nämns ofta i museihistoriska översikter. Intresset för Neurath har ökat påtagligt under de senaste två decennierna. Men det är inte hans insatser på museiområdet som främst uppmärksammats. Istället har hans vetenskapsteoretiska publikationer i anslutning till den inflytelserika så kallade Wien-kretsen – till vilken exempelvis Ludwig Wittgenstein och Karl Popper brukar associeras – stått i fokus. Nu har dock Hedwig Kraeutler skrivit den första monografin som ställer Neuraths museiverksamhet i centrum.

På sitt sociala och ekonomiska museum i Wien samarbetade Neurath bland annat med den holländske konstnären Gert Arntz i utvecklandet av ett symbolspråk användbart i statistiskt syfte.

Hos Neurath länkas många olika aspekter av modernismen samman på ett fascinerande sätt. Radikalismen går igen i hans politiska ståndpunkter, kunskapssyn och pedagogiska idéer, liksom i hans estetiska ideal. Neurath menar att museet inte bara ska vara ett verktyg för att göra samtiden begriplig, utan också för att förändra samhället. Utställningarna måste därför placeras där människor befinner sig, och utformas så att de kan kommunicera med alla, oavsett besökarnas formella utbildning och sociala bakgrund. För att göra detta möjligt utvecklar han och hans medarbetare i slutet av 1920-talet bland annat ett helt nytt och mycket omfattande grafiskt symbolspråk, bestående av så kallade piktogram, som användes i utställningar och publikationer. Under det följande decenniet försökte Neurath utvidga sitt projekt till andra europeiska länder, liksom till Sovjetunionen och USA, vilket bland annat ledde till samarbeten med El Lissitzky och Le Corbusier. På grund av den politiska omsvängningen förändrades Neuraths livssituation dock dramatiskt och han tvingades att som många andra centraleuropeiska intellektuella gå i exil. Han fortsatte dock med sitt utställningsarbete, först i Holland och några år därefter i England där han avled strax efter andra världskrigets slut.

Det saknas med andra ord inte intressanta teman för Kraeutler att ta sig an i sin analys, och hon anlägger flera uppslagsrika perspektiv.

Inte minst verkar det vara fruktbart att betrakta museiprojekten som en tillämpning av Neuraths filosofiska och sociologiska idéer, snarare än att reducera dem till en praktisk sysselsättning vid sidan av det som ansetts vara hans mer seriösa arbete.

Kraeutler pusslar också förtjänstfullt samman en mer komplett bild av Neuraths utställningsverksamhet ur de, av förståeliga skäl, ganska fragmentariska arkiven. Dokumentationen inskränker sig ibland till någon broschyr, något brev eller enstaka fotografi. Men även dessa glimtar ger prov på ett fascinerande mångfacetterat och ambitiöst utställningsprogram. Efter den mer välkända permanenta utställningen över ekonomisk, social och demografisk utveckling i Wiens rådhus organiserade gruppen kring Neurath bland annat tillfälliga utställningar kring dagspolitiska frågor i en ledig butikslokal i staden, en utställning om sociologiska perspektiv på Rembrandts konst i ett holländskt varuhus och en amerikansk utställning om tuberkulos som spreds i femtusen exemplar. Kraeutlers huvudsakliga poäng är att Neurath med sina utställningar strävade efter att upprätta rum för demokratisk kommunikation där publiken gavs redskap att reflektera över, diskutera och söka ny kunskap kring de teman som gestaltades. Hon visar också effektivt hur utförligt Neurath polemiserade mot objektcentreringen hos befintliga museiinstitutioner och istället lyfte fram besökarnas intressen och kunskapsprocess som utgångspunkt för utställningsverksamheten.

Piktogram ur utställningen om Rembrant som visar på skillnaden mellan utställningsmotiven hos Rubens och Rembrandt.

Kraeutlers bok om Neurath är den publicerade versionen av hennes doktorsavhandling, som hon lade fram för ett antal år sedan vid den museologiska institutionen i Leicester. Tyvärr lider framställningen av en hel del ojämnheter, en redaktör hade inte minst behövt ta itu med de många omtagningar och upprepningar som stör läsningen. Vidare hade hon behövt bredda det pedagogik- och museihistoriska landskap som hon placerar Neurath i, han tenderar här att bli lite för unik, liksom integrera mer av den forskning om hans verk som kommit på senare år. En viktigare fråga rör dock analysens syfte. Kraeutler har ett långt yrkesliv inom publik museiverksamhet bakom sig, och hon vill med sin undersökning av Neuraths teorier och praktiska museiprojekt också bidra till dagens diskussioner om museernas publika relationer, uppdrag och framtid. Denna drivkraft är förstås en styrka, men hennes sätt att omsätta sitt engagemang får också olyckliga konsekvenser. Analysen stannar ofta vid att identifiera Neurath som en föregångare för museernas uppdrag som demokratiska institutioner och som pionjär för en pedagogik inriktad på museipublikens deltagande. Problemet med detta är att man skulle behöva en fördjupad analys av den historiska situationen för Neuraths arbete – vilka färdigheter skulle publiken tillägna sig och vilka historiskt specifika problem var de tänkta att lösa – för att inte enbart befästa utgångspunkterna för dagens museipolitiska debatter. Genom att bättre förstå Neuraths projekt som historiskt fenomen skulle man kunna ge mer prövande och reflexiva perspektiv på vår tids museiprojekt.

En gynekologimottagning i en av Neuraths social utställningar.

Hedwig Krautlers bok om Otto Neuraths museiverksamhet är ett på flera sätt intressant bidrag till forskningen på området. Hennes studie kan också ligga till grund för vidare undersökningar med stor samtidsrelevans. Neurath reflekterade till exempel ständigt över sin samtids snabba medieutveckling, ett tema som knappt nämns i boken. För den som vill få ett längre perspektiv på dagens diskussioner om museer och deras utmaningar finns det många anledningar att återvända till diskussionerna vid tiden för allmän rösträtt, och till Otto Neurath.

Text: Frans Lundgren

Frans Lundgren är fil.dr och forskarassistent vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria,
Uppsala universitet.
Under läsåret 2008/09: Visiting Fellow, Clare Hall, University of Cambridge.
Pågående forskningsprojekt: Det sociala museets historia, Offentlighetsformering och medborgarroller, 1880-1950, finansierat av Vetenskapsrådet.

Synpunkten 2007 - Social samling har blivit samling kring tekniken
Böcker - Sociala utställningar i fronten för en ny tid
Böcker - El Lissitzky