Utställandets makt
En monografi över MoMA, ett av världens mest berömda museer
The Power of Display - A History of Exhibition Installation at the Modern Museum of Art,
Mary Anne Staniszewski, The Mit Press,
Paperback edition 2001
Nyligen blev jag presenterad för en framträdande "curator" på Museum of Modern Art, MoMA i New York. Jag berättade att jag varit utställningsproducent, men inte arbetat med konstutställningar utan producerat utställningar i samarbete med kultur- och teknikhistoriska museer, "story telling exhibitions", la jag till för att markera skillnaden mellan oss. Den amerikanska kuratorn blev förnärmad. Skulle det betyda att hon inte sysslade med story telling? Allt hon producerade innehöll en berättelse, och det var varje gång en kraftansträngning att forma utställningen så att berättelsen blev tydlig och synlig.
Jag inser att det finns all anledning att upphöra med den starka distinktionen mellan konstmuseernas och de övriga, sakmuseernas, utställningar. Och i stället uppmuntra "sakutställare" att titta mer på hur konstnärer ställer ut. Framförallt samtidskonstnärer som lämnat den vita kuben, spränger rummet formmässigt och för in politiska, sociala, historiskt intressanta frågeställningar inom konstutställningens ram.
Detta tänker jag på när jag läser The Power of Display, som handlar om utställningsgestaltningen på MoMA från museets start 1929 till 1990 talet då boken skrevs. Författaren Mary Anne Staniszewski, professor i Electronic Arts History, berättar utförligt om museets "laboratory years", då formgivare och kuratorer inte betraktade utställningssalarna som "neutrala behållare för estetiserade bilder och föremål". Nej, deras utställningar skulle manifestera idéer och inte rädas varse sig "politik, historia, kapitalism, kommers, vanlig vardaglighet eller estetik (naturligtvis)". En rad fotoutställningar i den genren kom till under på 1940- talet och den sista utlöparen var världssuccén The Family of Man. Den producerades 1955 av den berömde fotografen Edward Steichen, tillika chef för MoMA:s fotoavdelning, och den relativt unge arkitekten Paul Rudolph, och kopierades i flera exemplar både i sin ursprungliga stora version och framförallt i mindre versioner för vandring till 89 länder. Jag minns The Family of Man på två sätt: dels som en enastående djärv fotoutställning – övermåttan rik på bilder och mycket ovanlig i sin gestaltning. Det var någon gång i slutet av 1950-talet; från slutet av 60-talet minns jag den ideologiska kritik, som den för övrigt fått redan vid starten, lyftes fram. Anne Staniszewski citerar både hänförda kritiker och ett fåtal mindre hänförda skribenter, bland andra Roland Barthes som 1957 skrev sin inflytelserika essä, som översatt till engelska heter The Great Family of Man. Staniszewski erkänner att utställningen nu i efterhand upplevs som sentimental och patriarkal och trots ambitionen att visa bilder från hela världen så är det en kristen västerländskt livsstil som blir idealbildande. Samtidigt påminner hon om att under 1950-talet var USA öppet rasistiskt och att Steichen - på ett undantag när - vägrade att rätta sig efter dem som ville sålla bort ”obehagliga” bilder, som till exempel visade svarta och vita medborgare tillsammans. Respekten för alla människors likaberättigande var inte en självklarhet i USA på den tiden (heller) och Staniszewski tror att utställningens självklara uppbyggnad av människor från alla världsdelar bör ha stämt den amerikanska publiken till viss eftertanke - även om kritiker talade om "sentimental humanism".
Foto ur utställningen "Family of Man"- ur boken "The Power of Display".© Museum of Modern Art.
En mer omfattande och balanserad redogörelse för en enda utställning, fantastiskt bra illustrerad dessutom, kan man inte tänka sig. Jag skulle kunna köpa boken bara för de 23 sidorna om The Family of Man. Men den har ytterligare 347 sidor, inklusive väldig notapparat och lång litteraturlista. Särskilt intressant är de inledande kapitlen om det verkliga avantgardet inom utställningsområdet. Det var konstnärer och arkitekter som räknade utställningen till ett av den moderna tidens viktiga massmedier, och bland dem nämner författaren Herbert Bayer verksam i Tyskland och USA, men redan före honom verkade Frederick Kiesler i Wien på 1920-talet, ryssar som Rodtjenko och El Lissitzky, ungraren Lásló Moholu-Nagy, fransmannen som tidigt blev amerikan, Marcel Duchamp med fler. Visserligen hör deras installationer redan till utställningshistorien, de dyker upp en och en i museihistoriska sammanhang, men Staniszewski gör vetenskap av ett större material än som tidigare presenterats tillsammans.
Boken publicerades redan 1998, kom ut i paperback 2001, men skam tillsägandes är det först nu som jag uppmärksammat den. Jag hoppas fler får samma, om än försenade, nöje av den som jag.
Herbert Bayer, Presentation av Deutscher Werkbund i Paris 1930. Jämför fotomonteringarna till vänster med Beyers synfältsdiagram på UEforums indexsida. Bilden är tagen ur boken "The Power of Display".
© Herbert Bayer Estate.
Eva Persson
060629