ANSVARET FÖR UTSTÄLLNINGEN

Text: Eva Persson
Bilder: Nordiska museet

"Ett fint estetiskt sinne." Är det något som idag premieras vid tillsättande av nya chefer för sakmuseerna? Troligtvis inte, ty museets utställningsverksamhet verkar vid sådana tillfällen mindre viktig. Jag menar inte att högsta chefen skall lägga sig i det praktiska utställningsarbetet – gud mig bevare, men en ledare "med fint estetiskt sinne" skulle veta att utställningsproduktion är konstnärlig verksamhet och därmed förstå hur man bygger upp en utställningsavdelning.

"Fint estetiskt sinne" hade Benrhard Salin, konsthistoriker och arkeolog, som efter långdragna stridigheter blev Nortdiska museets chef efter Artur Hazelius´ plötsliga död - just när man stod i begrepp att inreda "slottet" på Djurgården.

I sin avhandling Ansvaret för kulturarvet skriver Magdalena Hillström om menings-motsättningarna mellan tradistionalisterna, som ville att Hazelius dioramor skulle föras över in exstenso från de ursprugliga lokalerna på Drottninggatan till den nya museibyggnaden, och "förnyarna" som tog loven av Hazelius populära presentationsteknik och ville att museets samlingar skulle presenteras strikt vetenskapligt.

I de diskussioner som böljade fram och tillbaka från Hazelius död 1904 till museets öppnande 1907 användes aldrig ordet estetik. Men det är klart all all utställningsverkverksamhet är åskådningsestetisk verksamhet där det gäller att hitta sätt att göra sammanställningen av föremålen tilldragande för ögat, säger Madgdalena när jag intevjuar henne några dagar efter disputationen. Det finns ingen arkeologisk vetenskap som säger hur många centimeter det skall vara mellan yxhuvudena i montern. Det är andra överväganden med en massa beslut och andra processer än rent intellektuella som avgör den slutliga presentationen, men museerna talar inte om detta.

I striden om hur nya Nordiska museet skulle se ut talade man i alla fall om konstnärliga kontra vetenskapliga överväganden vid utställandet. Hazelius estetik ansågs ovetenskaplig och konstnärlig. Hazelius själv var mån om att hans interiörer med docker (det fanns 80 stycken klädda dockor på Drottninggatan!) skulle ha hög konstnärlig kvalité. Han valde en då välrenommerad skulptör C A Söderman att modellera dockorna, och för att skänka dem olika karaktärer fick de anställda på museet stå modell (det samma gäller dockorna som mer än hundra år senare invaderade Armémuseum!). Såtillvida respekterade man Hazelius estetik när två erkända konstnärer fanns med i den kommitté, som förberedde installationerna i den nya byggnaden. De skulle bevaka att såväl fondmålningarna som dockorna i interiörerna höll måttet artisktiskt sett.

Bålastugan i Halland.Skandinavisk-etnografisk samling på Drottninggatan. Artur Hazelius

Hazelius realiserade sitt utställningsideal i sin Skandinavisk-etnografiska samling på Drottninggatan redan 1873, och det är inte förvånande att de unga kritikerna (Axel Romdahl, Johnny Rooswall och Livrustkammarens chef Rudolf Cederström med fler) ville se något nytt när I G Clasons praktfulla museibyggnad skulle öppnas trettio år senare. Hazelius interiörer var passé som gestaltningsform vid sekelskiftet; hans minne hedrades bäst om man tog hänsyn till den nya tidens krav på historisk trohet och konstnärlig gestaltning, menade de sk förnyarna.

1897 hade Hazelius (och hans valfränder Bernhard Olsen i Danmanrk och Anders Sandvig i Norge) utsatts för förödande kritik av Sophus Muller, chef för Nationalmuseet i Köpenhamn. Han ville helt enkelt frånkänna vissa museer museistatus, till exempel kunde inte friluftsmuseer och interiörer räknas in under kategorin museer. De uppfyllde inte kriteriet att ett museum skulle tjäna vetenskapen och upplysa allmänheten. Interiören hörde inte hemma i de arkeologiska historiska och etnografiska museerna. Den tillhörde konstens värld inte vetenskapens, skriver Magdalena Hillström (Jämför Marc Maures artikel i Nordisk museologi, se "Evas tips" i länken Litteratur)

Interiör från Lima socken Dalarna.Nordiska museet 1907. Bernhard Salin

Hur löste Hazelius efterträdare Bernhard Salin schismen mellan traditionsbevararna (bland vilka Hazelius´son Gunnar befann sig) och förnyarna? Oerhört skickligt och diplomatiskt tycks vara Magdalena Hillströms sammanfattning. Samtidens reaktioner var skiftande. Vissa bedömare menade att hans installationer var nydanande och innebar en fullständig modernisering av museet som nu kunde betraktas som ett vetenskapligt museum. Andra tyckte att installationerna utgjorde en kompromiss där flera av de vetensskapliga kraven fått ge vika. Några slutligen ansåg att Salin skapade helt egna principer för utställandet.

Dokumentationen av invigningsutställningarna är inte de bästa, trots att Magdalena Hillström sökt med ljus och lykta efter bilder och beskrivningar. Är man inte mycket uppmärksam på innehållet i bilderna kan man i förstone tycka att skillnaden mellan Hazelius och Salins interiörer inte är så stor. Dioramor i någon form fortsatte alltså dominera, men de nya är renare och mer spatiöst inredda, möblerna i varje enskild interiör skulle härstamma från samma plats/socken (där hade Hazelius varit mindre nogräknad), inga dockor fick distrahera det vetenskapliga studiet av husgeråd och inredningsdetaljer. Abstraktionsgraden blir större, socklar skapar verfremdungseffekter. Med sofistikerad färgsättning distanserade sig Salin från düsseldorfsrealismen hos Hazelius. Varje landskapsrum fick sin specifika färg och föremålen på väggarna hölls samman med lister ton i ton med väggfärgen.

Kanske kan man sammanfatta Salins kompromiss (ingen vågade eller kunde i praktiken bryta helt med Hazelius populära utställningsstil i den museibyggnad han själv initierat) så, att han med hjälp av en mer tidsenlig, jugendinspirerad estetik lyckades ge Hazelius allmogesamling en ny form av autencitet.

Magdalena Hillström Ansvaret för kulturarvet

Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872-1919. Akademisk avhandling 2006.

Distribueras av: Tema Kultur och samhälle
Linköpings universitet /Campus Norrköping, 601 74 Norrköping

Bilderna är scannade från:
Stefan Carlén Att ställa ut kultur
Om kulturhistoriska utställningar under 100 år
Stockholm 1990
Det är en rikligt illustrerad doktorsavhandling om Nordiska museets utställninsestetik under hundra år. Boken gick ännu för något år sedan att köpa för 5 kr på Millesgården, Lidingö.