Se där, tre nya spännande utställningshistorier! Utställningsrum som på 192 sidor berättar tvåtusen års europeisk konstutställningshistoria, Strategies of Display som på knappt 300 sidor ger nya perspektiv på det berömda Rotterdammuseets hundrafemtio år som utställningsinstitution samt Cent ans d´ethnographie som behöver dryga 600 sidor för att sammanfatta museets forskning och utställningsverksamhet. Ju kortare historia desto mer att berätta, tycks det alltså.
Att Lennart Palmqvist flyttar museitanken och utställningspraktiken tusen år tillbaka i tiden, från renässansens och barockens kuriosakabinett till antiken - erkännerligen kejsartidens Rom - gläder nog många. Det måste öppna för nya aspekter på utställningsmediet, nu nästa lika gammalt som det grekiska dramat! Det är tacknämligt att Lennart Palmqvist boken igenom - dess sista kapitel heter Den reflexive curatorn och behandlar samtida utställningskontroverser - håller fanan högt när det gäller estetiska förhållningssätt även till kulturhistoriska utställningar.
Julia Noordegraafs doktorsavhandling har Museum Boijmans Van Beuningens utställningsverksamhet i fokus men jämför den med utvecklingen av mediet i USA och andra europiska länder. Hon ser utställningen som en "script", en handlingsram inom vilken producenter och publik interagerar. Såväl den enskilda utställningens dramaturgi som utställningssalarnas utformning och husets arkitektur dras in i denna kommunikation mellan utställningen och dess besökare. Boken har ett visual culture-perspektiv, vilket sätter utställningsestetiken i relation till andra samtida bildmedier främst inom populärkulturen. Många fina bilder gör boken intressant att bara bläddra i.
Till sitt hundraårsfirande har Musée d´ethnographie i Neuchâtel givet ut en praktbok med silverpärmar. Det är stilenligt med tanke på museets ytterst eleganta och välgjorda utställningar. Liksom dessa på ytan "respektabla" produktioner rymmer kontroversiellt och fräck utformat innehåll, finns i boken inte bara jubileumsretorik utan kritiska och självreflexiva partier. 300 sidor ägnas museets vetenskapliga uppbyggnad, 300 handlar om utställningsverksamheten. Nuvarande museichefens Jacques Hainard utmanande utställningspolitik från 1979 till idag är (eller borde vara) känd i Sverige, och teoretiserandet kring produktionerna tillsammans med flödande färgbildsdokumentation gör hundraårsskriften till en efterlängtad sammanfattning av ett kvarts sekel unik men uppenbarlig svårkopierad utställningsverksamhet. Att Jean Gabus, Hainards föregångare på chefsposten, också var en vital utställningsförnyare framgår av hans essä Principes esthétique des exposition didactiques från 1965, som finns med i sin helhet i boken. Både ur utställnings- och allmänt museologiskt perspektiv är denna bok vad man kallar en guldgruva (om än i ett hölje av silver).